Berätta för framtiden - Det industriella mördandet
Avsnitt 6 av 7 i filmserien Berätta för framtiden, en utbildningsfilm om Förintelsen.
Det industriella mördandet
Avsnitt 6 av 7 i filmserien Berätta för framtiden.
Varning: Innehåller starka och obehagliga bilder.
Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.
Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.
Transkribering
SPEAKER:
Det är maj månad 1944 i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. På den här bilden syns judar som deporterats i godsvagnar från Ungern och som lägervakterna snart ska dela upp i olika kategorier. De som anses ännu användbara ska tvingas till slavarbete. Men sjuka, gamla och mammor med deras barn kategoriseras som ej användbara.
Nazisterna antar att mammor som sett sina barn mördade rakt framför ögonen blir så förtvivlade att de inte kommer kunna arbeta tillräckligt hårt. Och alla i kategorin "ej användbara" ska föras direkt till gaskamrarna och sen brännas upp i krematorier, som pojkarna här.
I det här avsnittet ska vi berätta om nazisternas förintelseläger. Genom bilderna från när det fruktansvärda skedde, men också genom berättelserna från de som mot alla odds överlevde.
Bilderna vi ser är unika i sitt slag. Det var egentligen strängt förbjudet att fotografera inifrån koncentrationslägren. Men av något skäl som ingen vet idag gjorde någon ur SS ett fotoalbum med 200 bilder. Albumet visar den industriella massmordsprocessen, bild för bild, med kalligrafiskt skrivna rubriker som delar in processen i kapitel, ett kapitel för varje moment, från ankomst till döden.
Det sista kapitlet heter "Tillhörigheter". Här finns bilder av stora mängder bagage, skor och kläder. Deras ägare finns inte längre kvar.
Deportering
Under 1942 påbörjas nazisternas storskaliga deportationer till förintelselägren. Från städer och byar över hela Europa och från getton sätts människor på godståg, egentligen avsedda för att transportera djur.
INTERVJU (Ilona Goldberger):
"Det var outhärdligt. Det var inget vatten, det fanns inget avträde, det fanns ingen luft. Barnen skrek och föräldrarna var förtvivlade. Det var något fruktansvärt."
SPEAKER:
Ankomst
INTERVJU (Ilona Goldberger):
"När vi kom fram efter den här långa resan, jag vet inte hur många dygn vi åkte, det har jag ingen aning om. Då var det det här gapandet. 'Los, los!' Vi skrek att vi ska skynda oss. Schäferhundar skällde kring oss och sprang där. Och så stod han där, den här doktor Mengele, som vi fick reda på sen vem det var. Och så var det bara, det var hans tumme som avgör om man ska leva eller dö."
SPEAKER:
Utsortering
Läkare sorterar ut vilka som ser starka och arbetsföra ut. Många ser nu sina anhöriga för sista gången utan att de vet om det.
INTERVJU (Alexander Rothman):
"Det var så otroligt skräckfyllt, vilket naturligtvis var med beräkning. Ingen skulle ha kommit på tanken att göra någon slags motstånd. Det hade ju i och för sig varit helt utsiktslöst. Men alla trodde på någon slags mänsklig lösning. Ingen skulle komma på tanken att dessa alla dessa människor och bebisar, att alla fördes till gaskamrar för att massmördas."
SPEAKER:
Efter sorteringen
Här är människor som ska till gaskamrarna. Men det vet de inte. De väntar bland tallarna nära krematorium nummer 3. Snart kommer de gå förbi en liten trädgård och ner för några trappsteg in i ett omklädningsrum. De ska få höra att de ska duscha. Sen ska de gå in i den angränsande gaskammaren, som rymmer upp till 2 000 människor. Den massiva dörren stängs. Ljuset släcks. Zyklon B-kristallerna med cyanväte släpps ner.
Sonderkommando
När alla i gaskammaren är döda är det dags för sonderkommandofångarna att göra sitt jobb. Så kallas fångarna som nazisterna tvingar utföra de allra vidrigaste uppgifterna i lägret. De drar ut likens guldtänder och rakar av deras hår, som man sedan gör stoppning till madrasser av. De städar gaskamrarna och transporterar liken vidare till bränning i krematorierna.
Sonderkommandofångar mördas alltid efter några veckor eller månader och ersätts med nya, för att aldrig kunna vittna.
De här fotografierna är tagna av en person ur sonderkommando, med säkerhet i smyg. Kamerarullen smugglades ut i en tandkrämstub av den polska motståndsrörelsen och visar hanteringen av nazisternas massmord.
Att tvinga fångarna att delta i massmordsprocessen var en del av nazisternas avhumaniseringsprocess, som försvårade motstånd. Alla fångar avhumaniserades på olika sätt. De som inte gasades ihjäl tvingades raka av sig håret och duscha nakna inför alla.
INTERVJU (Sofia Taikon):
"Det var en kvinnlig officer i Gestapo, eller vad man säger. Jag hade långt, tjockt hår i fläta. Hon tog mig i flätan, och så bang, bang slog mig på ansiktet. Och så tog hon en sax och klippte håret av mig. Och så visade hon: 'Det blir fint till borste!' Och så tog hon en maskin och rakade håret av mig. Helt slät. Det var bara jag som var rakad. Släkten stod där och kunde inget göra. Min bror var så ledsen, förstår du. Vi var tre flickor och en brorsa. Senare när han kom hem från arbetet så hade jag en trasa på huvudet. Det kommer jag aldrig att glömma. Det känns så jävla hårt."
INTERVJU (Ilona Goldberger):
"Det var inte så ofta man fick bada. Och då visste man aldrig om det var verkligen bad, duschning, eller om det blir gaskammaren. Det visste man inte. Sen förstod man ju, när man var i Auschwitz i barackerna, att man fick inte vara svag eller visa att man inte orkar."
SPEAKER:
Introduktion i lägret
Nazisterna är systematiska och noggranna. De håller register över fångarna, vars namn byts ut mot nummer som tatueras in på fångarnas underarmar.
INTERVJU (Karl Stojka):
"För femtio år sedan tog man bort mitt namn och gav mig det här namnet. Här i Birkenau. De stack det rakt in i köttet. Går fortfarande inte bort. Efter 50 år lika bra som då. Mitt namn var Z 57 42. Zigeuner. Z. 57 42.
Här mördade man min bror. Här i den här baracken. Han var inte en brottsling. Han var inte en mördare. Han var bara ett enkelt romskt barn. Sex år.”
SPEAKER:
I registren delas fångarna också in i kategorier, som romer, judar, homosexuella och så kallade asociala eller politiska fångar. Det syns på deras fångdräkter som har olika märkningar. De olika grupperna lever åtskilda.
Vissa fångar tvångsarbetar i fabriker utanför lägerområdet. Företag som bland annat Siemens, Deutsche Bank och Volkswagen drar fördel av gratis arbetskraft. Andra fångar arbetar på lägerområdet.
INTERVJU (Ilona Goldberger):
"Jag fick arbeta som grovarbetare. Skogshuggare. Och vi grävde gropar. Vi trodde att det var skyddsark för militärer. Men det förstod vi sen att det var där de arkebuserade. De bara sköt folk och slängde ner folk i de här groparna.
Jag fick se när de hängde två stycken. Det var tvillingar. Två pojkar. Goda vänner till oss. Och de har slitit ut skorna och det var vinter. Och så har de tagit en bit av filten i sängen, och därför blir de hängda. För så gör man inte med tyska rikets ägodelar."
INTERVJU (Alexander Rothman):
"Jag inkvarteras i någon av de här barackerna. Med tre våningar där man ligger som sardiner. Alltså totalt avtrubbad och bryr sig om ingenting annat än att försöka klara dagen. Och jag minns att där jag låg på nätterna och sov så tänkte jag på barndomen. Jag tänkte på de vackra sabbatsfiranden, och det var till mycket stor hjälp."
SPEAKER:
I lägret utför nazistiska läkare också hänsynslösa och smärtsamma medicinska experiment. Läkaren Josef Mengele är känd för att ha misshandlat fångarna på detta sätt. Bland annat försöker han operera bruna ögon till blå och injicerar dödliga sjukdomar. Mengele var särskilt intresserad av enäggstvillingar och opererar vid ett tillfälle ihop ett romskt tvillingpar i syfte att försöka skapa siamesiska tvillingar.
INTERVJU (Ilona Goldberger):
"Det var en havande kvinna, fast jag trodde aldrig att sådana fick leva, och hon fick föda sitt barn. Och så kom doktor Mengele och kollade varje dag hur länge ett nyfött barn kan leva utan mat. För modern fick inte amma det barnet."
SPEAKER:
Trots så många former av våld och förtryck gör fångarna motstånd. I maj 1944 får lägrets romer en förvarning om att nazisterna planerar att gasa ihjäl samtliga romer på en gång. Man lyckas organisera sig i ett uppror och SS tvingas avbryta massmördandet när romerna börjar kämpa emot. Vissa förflyttas till andra läger och kan överleva. Men resten, 4 300 romer, mördas i gaskamrarna natten mellan den 2 och 3 augusti 1944. Det dygn när flest människor mördas i Auschwitz.
En av de mest brutala händelserna under Förintelsens slutskede är de så kallade dödsmarscherna. När de allierade närmar sig beslutar nazisterna att tömma lägren och förflytta fångarna bort från fronten, till läger inne i Tyskland. Hundratusentals utmärglade och ofta sjuka människor tvingas gå till fots långa sträckor, i dagar och veckor, ibland månader, genom ett kallt och sönderbombat Europa. Marscherna genomförs under extrem brutalitet. Sammanlagt mister omkring 250 000 människor livet.
Marscherna var inte slumpmässiga. De fyllde flera funktioner för nazisterna. Fångarna skulle inte falla i fiendens händer och kunna vittna om lägren, och de kunde fortsatt utnyttjas som tvångsarbetare i den tyska industrin.
Den här bilden finns med i albumet med 200 bilder från Auschwitz. Kvinnan som står här heter Lili Jacob och är 18 år gammal. Det är hon som vid befrielsen hittar albumet. Av en ofattbar slump går hon in i en av SS övergivna baracker och får syn på det. Hon bläddrar mellan de noga sammansatta sidorna och hittar alltså denna bild, där hon själv finns med. Hon hittar också bilden på Yisrael och Zelig, hennes två småbröder. De har redan mördats av nazisterna när Lili hittar albumet. Liksom Avraham och Sheindele, hennes morföräldrar. Alla är döda.
Senare flyttar Lili till USA. Hon gifter sig, bor i Miami och jobbar på ett kafé. Ryktet om albumet sprider sig. Överallt i världen finns överlevande och släktingar till offer som fortfarande letar efter anhöriga och hoppas att just deras närstående kan finnas med på fotografierna. Precis som Lili fann sig själv och sin familj.
Så varje vecka, år ut och år in, kommer främlingar på besök hemma hos Lili och vill titta på bilderna. De bläddrar igenom albumet, ansikte för ansikte, genom massmordprocessen. Men ingen ser någonsin någon de känner igen. Och eftersom de allra flesta judar som fördes till Auschwitz mördades där förblir nästan alla ansikten i albumet oidentifierade.
Man tror att av de 3 miljoner judar som fördes till förintelseläger överlevde bara mellan en och två promille. Av 1 000 människor dödades 999.
INTERVJU (Mimi Levy):
"Man kan inte föreställa sig. Man kan inte föreställa sig. Det är nästan så att jag inte fattar att man har varit med om det. Att man kan göra så. Och att man är här och man lever och man har pretentioner. Förstår du? Det är ett mirakel. Det är ett mirakel."
