Berätta för framtiden - Anne Frank och andra barn under Förintelsen

Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.

Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.

SPEAKER:

Hösten 2025. Ett bostadshus i Amsterdam. Där, på tredje våningen till vänster om trapphuset, bodde Anne Frank och hennes familj innan de tvingades gömma sig.

Anne Frank är genom sin dagbok världens mest kända offer för Förintelsen. Dagboken berättar om hennes liv som gömd undan Gestapo, fram tills att hon grips och skickas till Auschwitz.

Anne Franks grannar ska gifta sig. Det är sommar och hon lutar sig ut från balkongen för att titta på det uppklädda brudparet.

Anne föds i Tyskland 1929. Familjen är judar och har flytt till Nederländerna för att undkomma nazisternas förföljelser. I det enda filmklippet som finns på henne ska hon snart fylla tolv. Ett år senare får Anne en dagbok i födelsedagspresent. Hon skriver om sitt vardagsliv.

I det här avsnittet ska vi berätta om Anne genom hennes dagbok. Vi ska också berätta om andra barn som drabbas av nazisternas förföljelser. Vi lär oss om barn som tvingas på flykt utan sina föräldrar, om barn som förföljs och om barn som mördas. Av de över 6 miljoner judar och romer som dödades i Förintelsen var över en och en halv miljon barn.

Under 1930-talets förföljelser försöker många judiska familjer fly från Tyskland och nazismen. I Leipzig, centrala Tyskland, växer Monica Kischinowsky upp med sina föräldrar och storebror.

INTERVJU (Monica Kischinowsky):

"Det var i samband med Kristallnatten som vi var hemma och blev väckta mitt i natten av en polisman som rekommenderade oss att lämna lägenheten. Det man pratade om var att vi barn skulle lämna Tyskland."

SPEAKER:

Precis innan krigsutbrottet öppnas möjligheten att fly, men inte för föräldrarna. Monicas pappa tillfångatas av SS. Mamman följer ensam syskonen till färjan, för att aldrig se dem igen.

INTERVJU (Monica Kischinowsky):

"Min far kom inte och sa adjö. Och det har varit, jag säger har varit, det är oerhört smärtsamt. Och var det faktiskt hela livet. Det var inte så att jag flyttade från Tyskland och var glad att få flytta. Absolut inte. Jag anade väl heller inte att det här var sista gången jag ser mina föräldrar."

SPEAKER:

1939 inleder Nazityskland sitt anfallskrig. Först mot Polen, men sedan också västerut och norrut. Ockupationen av Nederländerna innebär att liknande diskriminerande lagar införs som den familjen Frank flydde från. Judar tvingas bära davidsstjärna och förbjuds att cykla eller ha radio.

När Annes storasyster Margot kallas till ett arbetsläger innebär det livsfara för hela familjen. De flyttar till ett gömställe, ett gårdshus som tillhör Annes pappas företag. Även den tyskjudiska familjen van Pels gömmer sig där. Ingången till gömstället döljs av en bokhylla som kan svängas upp likt en dörr. I gömstället bor det sammanlagt åtta personer.

Anne skriver i sin dagbok, ibland flera gånger om dagen. Hon vill bli författare.

Ur Anne Franks dagbok (Läst av Vanja Rosenberg):

“Fredagen den 9 oktober 1942

‘Idag har jag inget annat än otrevliga och nedslående saker att berätta. Våra många judiska bekanta blir hämtade gruppvis. Gestapos behandling av dessa människor är allt annat än finkänslig. De blir faktiskt forslade i boskapsvagnar till Westerbork, det stora judelägret i Drenthe. Westerbork måste vara fruktansvärt. Där får folk knappt någonting alls att äta, och än mindre att dricka, och ett par tusen människor får dela på toa och tvättfat. Alla sover huller om buller, män och kvinnor, och de sistnämnda och barnen får ofta håret avrakat. Folk är brännmärkta av sina rakade skallar och många dessutom av sitt judiska yttre. Om det är så illa redan i Holland, hur ska de då leva i dessa fjärran och barbariska trakter dit de sedan skickas vidare. Vi tar förgivet att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gasning. Det kanske är den snabbaste dödsmetoden. Jag vet varken ut eller in.’

— Anne Frank”

SPEAKER:

Ett av barnen i Westerbork är Anna Maria Settala Steinbach. Hon syns i öppningen till en boskapsvagn med en sjal för att dölja sitt rakade huvud. Anna Maria och hennes familj är romer och har precis som Anne redan flytt från Tyskland. Hennes pappa var violinist. Hon hade sju syskon.

De här klippen är filmade av den judiska fången Robert Breslauer, som beordrats av Gestapo att dokumentera deras effektivitet i Westerbork. Boskapsvagnen tar Anna Maria till Auschwitz, där hon mördas. Hon får aldrig chansen att berätta något om sig själv för omvärlden. Vi har ingen dagbok kvar från henne.

Allra troligast mördades Anna Maria och hennes hela familj i gaskamrarna natten mellan den 2 och 3 augusti 1944. Den natten gasas och kremeras alla de cirka 4 300 romer som befinner sig i Auschwitz.

Klippet på Anna Maria har blivit mycket känt. En annan fånge i vagnen, Crasa Wagner, hörde Anna Marias mamma ropa hennes namn många gånger i den trånga vagnen. Eftersom Crasa överlevde kunde hon 40 år senare identifiera Anna Maria i klippet, 1994. Genom klippet kan vi minnas henne. Och även om vi inte vet särskilt mycket om henne ger det möjlighet att undra: vad skulle hennes dagbok handla om?

I efterhand är det lätt att undra varför inte fler gjorde mer för att stoppa mördandet, så att barn som Anna Maria Settala Steinbach och Anne Frank fått leva. För under hela kriget vet folk i omvärlden vad som sker. I Sverige är det allmänt känt att judar förföljs och mördas av nazisterna. Rapporter om massmord går att läsa i svenska tidningar.

I gårdshuset i Amsterdam har Anne blivit kär i Peter, tonårskillen i familjen van Pels. Familjerna sitter vid radion och hoppas på nyheter om en invasion från de allierade. Men hoten utifrån tätnar. En dag kommer polisen till huset. Familjen måste gömma sig i mörkret på vinden.

Ur Anne Franks dagbok (Läst av Vanja Rosenberg):

"Vi bara satt där i beckmörkret. Rösterna viskade. Minsta knarr följdes av ett 'sch sch'. Fotsteg i huset. Privatkontoret, köket. Sedan i trappan upp till oss. Nu hördes inte någons andning. Åtta hjärtan bultade. Det här ögonblicket går inte att beskriva. 'Nu är det ute med oss,' sa jag och såg framför mig hur vi alla åtta blev bortförda av Gestapo redan samma natt. Skrammel från svänghyllan, två gånger. Sedan ramlade en sopskyffel. Fotstegen avlägsnade sig. Vi var räddade tillsvidare. Det gick en rysning genom oss allihop. Från olika håll hörde jag tänder som klapprade. Ingen sa ett ord. Och så blev vi sittande tills halv tolv."

SPEAKER:

Inte långt senare upplever Anne sin första kyss med Peter.

I augusti 1944 hämtas familjen Frank och de andra i gårdshuset av Gestapo. Än i dag är det inte säkert vem som förråder dem, men det troliga är att det sker i utbyte mot pengar av någon som känner dem. Anne och hennes familj förs via Westerbork till Auschwitz, precis som Anna Maria Settala Steinbach.

Eftersom Anne fyllt 15 gasas hon inte ihjäl omedelbart vid ankomsten, som man gör med yngre barn som inte kan arbeta. Hennes hår rakas av och ett fångnummer tatueras in i huden. Efter knappt två månader i Auschwitz förs Anne och hennes syster Margot vidare till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Båda blir smittade av tyfus.

ARKIVMATERIAL (Engelsk officer, engelskt tal):

"Jag är befälhavande officer vid det Kungliga artilleriregementet, som bevakar det här lägret. Vår mest obehagliga uppgift har varit att låta SS, som är omkring 50 personer, begrava de döda. Hittills har vi begravt omkring 17 000 människor. När vi kom hit var förhållandena obeskrivliga och ingen av oss kommer sannolikt glömma vad det tyska folket gjort här."

SPEAKER:

Anne Frank dör dagen efter sin syster. Bara några veckor innan brittiska soldater befriar Bergen-Belsen. Båda systrarna begravs med tusentals andra i massgravar.

De bilder vi just sett är bland de allra vidrigaste som någonsin filmats. Att inte vilja se dem är fullständigt naturligt. Och det kan vara omöjligt att till slut förstå hur det här kan hända. Men det viktiga är att försöka förstå. Inte att lyckas.

Det är en del av vår gemensamma historia och vårt gemensamma nu. Vi får inte glömma. Vi får inte sluta se.