Berätta för framtiden - Getton och motstånd

Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.

Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.

SPEAKER:

Det här är ett av världens mest berömda fotografier. Det är taget direkt efter upproret i Warszawas getto i maj 1943. Vad bilden berättar kan alla se direkt. Vem pojken är vet man inte. Det enda man vet är att han antagligen är under tio år, för alla äldre än så var tvungna att bära en davidsstjärna.

Man vet egentligen bara två saker säkert om bilden. Det ena är att den heter "Mit Gewalt aus Bunkern hervorgeholt", uttvingade från bunkern med våld. De tyska ockupationsstyrkorna hade under tre år föst ihop nästan en halv miljon judar i gettot. Den här gruppen hade tagit skydd i en källare där de ertappades av SS.

Det andra man vet säkert är att den här personen är SS-korpral Josef Blösche. Han kallades för Frankenstein i gettot och var känd för sin brutalitet i att döda och våldta. Han hade som nöje att cykla runt i gettot och skjuta slumpvis utvalda människor för skojs skull.

Ingen annan person har med säkerhet kunnat identifieras. Det mest sannolika är att alla judar på bilden fördes ut ur gettot och till döden i förintelselägren Majdanek eller Treblinka. Därefter brände tyskarna ner gettot och avslutade sin insats med att spränga Warszawas stora synagoga.

I det här avsnittet ska vi berätta om gettot i Warszawa. Om bilderna som nazisternas propaganda gav av det, och om motståndet som människor bedrev, inte bara här utan i hela Europa.

Innan kriget har Polen högst andel judisk befolkning i världen, runt tio procent, 3,5 miljoner människor. I huvudstaden Warszawa är en tredjedel av befolkningen judar. Tyskland ockuperar Polen år 1939 och året därpå uppför de Warszawas getto.

Ett getto är några kvarter i en stad som avgränsas av murar och taggtråd, där judar tvingas bo. I Warszawas getto tvingas 400 000 människor leva, både judar och romer, extremt trångt. Folk flyttas dit från andra delar av staden och deporteras från hela Polen. Getton inrättas också i städer över hela Europa. Warszawas är det största.

Människorna som låses in får ta med sig en mycket begränsad mängd tillhörigheter. De tvångsarbetar i fabriker och tillverkar bland annat kläder, skor och vapendelar till den tyska krigsmakten. Trots de svåra omständigheterna ser gettots invånare till att ordna skolor till barnen och upprätthålla kulturella verksamheter som teatrar och konserter.

INTERVJU (Jerzy Einhorn

"Han var vanlig tysk ordningspolis från Leipzig. Han gick in i gettot och promenerade. Och sen tog han fram pistolen. Det gick ett par, en i övre medelåldern, ganska hyggligt klädda, en man och kvinna med en liten hund. Han tog fram pistolen och sköt dem båda två. Och sen vände han och gick ut från gettot. Den hunden blev helt förskräckt, den sprang runt. Han sköt och dödade dem på plats, dödande skott. Det var inte så att han ville straffa dem, utan döda dem."

SPEAKER:

Det finns väldigt lite film från nazisternas getton. Bilderna vi just sett är de enda längre filmklippen. De är tagna av nazister för en propagandafilm som aldrig blev klar. Syftet var antagligen att framställa judar som giriga och omoraliskt hjärtlösa, som inte ens bryr sig om sina egna. Därför iscensätter man till exempel restaurangbesök där det dignar av mat, men också bilder av djupaste svält, fattigdom och död. En ståtlig begravning kontrasteras mot hur magra lik stjälps ner i en massgrav.

Alla de här bilderna är iscensatta för att skapa förakt, för att avhumanisera polska judar. Men de blir samtidigt bevis på de brott som Nazityskland begick.

Vi använder nazisternas egna fotografier och filmer eftersom de är de enda visuella dokument som finns att tillgå. Och de vittnar inte bara om våld, förtryck och död. Tvärtemot nazisternas intention har de skapat en grogrund för motstånd och kamp mot fascismen.

INTERVJU (Jerzy Einhorn):

"Varje dag när man gick till skolan såg man döda kroppar på gatorna. Det var en vanlig syn, det hörde till vardagen. Då trodde man att det gällde att ha mat för dagen och skydda sig mot sjukdomar. Men man trodde ändå inte, trots att tyskarna härjade som de gjorde, att det rörde sig till slut om ett massmord. Det trodde man inte på den tiden. Inte innan själva likvidationen började. Och den började inte förrän sensommaren 1942.

Då var det de första vittnena som kom tillbaka från Treblinka och talade om för oss vad det var frågan om. Det var första gången vi hörde att det var en fråga om massmord. Innan dess visste vi inte."

SPEAKER:

Hösten 1941 inleder nazisterna Aktion Reinhardt. Det innebär storskaliga deportationer från gettona till förintelselägren där gaskammare byggts. Det är den fas av Förintelsen när allra flest människor mördas, under kortast tid.

I Warszawas getto finns något som tyskarna kallar Umschlagplatz, uppsamlingsplats, där tågen avgår mot lägren. Nästan 300 000 människor deporteras från Warszawa till förintelselägret Treblinka bara under sommaren 1942.

Aktion Reinhardt ska ske i största hemlighet, men information om den sprids genom motståndsrörelser, bland annat till London. Där finns polsk-judiske Szmul Zygielbojm, vars fru och barn är kvar i gettot i Warszawa, men som själv lyckats fly. Han gör allt för att få omvärlden att reagera mot tyskarnas brott. Hans information blir grund för en artikel i The Daily Telegraph den 25 juni 1942, som får stor spridning och konstaterar att massmord pågår i Polen.

Omvärlden vet alltså vad som händer Europas judar. Man vet om mörkläggningen, gaskamrarna, gettona och alla tusentals tågtransporter till förintelselägren. Nyheterna sprids dock långsammare än idag och på många håll förekommer censur. I Sverige har medier till exempel fått order av regeringen om att inte återge detaljerade skildringar av grymheter, för att inte reta de krigsförande, det vill säga Nazityskland.

Men trots att man vet görs ingenting för att hindra Tyskland att genomföra folkmordet. Deportationerna fortsätter. I London begår Szmul Zygielbojm självmord i protest mot det systematiska mördandet och omvärldens passiva medgivande.

I Warszawas getto blir runt 60 000 personer kvar efter massdeportationerna. Men det finns också en politiskt organiserad motståndsrörelse. Sammanlagt några hundra motståndskämpar enar sig och utrustar sig med vapen och hemmagjorda bomber.

INTERVJU (Nina Einhorn):

"Det var ungefär samtidigt som tyskarna misslyckades med centrala gettot. Det var motstånd där och de var inte beredda på motstånd. Så då var det några veckors lugn. I alla fall så gömde vi oss i det här gömstället. Det var i gettot och det fanns en kyrka på Lesznogatan. Bakom den kyrkan fanns det här gömstället. I den kyrkan gömde sig 400 människor. Tyskarna kom dit, slängde ner, vet inte om det var bensin eller vad de slängde ner och tände på. Och de människorna dog där i kyrkan.

Vi satt i det här gömstället, mamma, pappa och jag. Och tyskarna kom och ropade utanför att man ska komma ut, att om ni kommer ut frivilligt så händer det ingenting. Då sa pappa: 'Jag vill gå ut.' Det var ju ohyggliga förhållanden. Vi satt trångt och det var 20 människor som satt där. Och då sa mamma: 'Vad tycker du, Nina?' Och så sa jag till mamma: 'Jag vill inte gå ut.' Då sa mamma: 'Då stannar vi.' Och sen hände ingenting, de hittade oss inte.

Men på kvällen kom min bror och tog ut oss. Och så sa han att han har en transport som ska ta ut mig, imorgon. Han gömde mamma och pappa på vinden. Och jag minns det sista jag gjorde för min pappa. Jag stekte potatis.

Dagen efter var det en tysk soldat som skulle transporteras till ett sjukhus, sårad. Och min bror mutade den här soldaten som körde, det var en vagn och en häst. Då pågick redan bränderna i det centrala gettot. Och de försvarade sig, Anielewicz och hela den här gruppen.

- Åkte du med i vagnen?

Under täcket? Ja, under täcke, bakom. Och han visste, den här som körde vagnen, han visste att jag var där. Och när vi åkte genom någon gata saktade han ned farten och jag hoppade av. Och jag minns att jag sprang vid en gård och drog av mig den gula stjärnan. Och det var ett träd som växte där, så jag stoppade den i marken, grävde i marken där.

Och sedan gick jag till den där adressen. Jag gick dit och de tog emot mig och jag fick stanna där. Den polska familjen gömde mig utan att ta emot några pengar. De gömde mig för att de ville hjälpa."

SPEAKER:

På vintern återvänder tyskarna till gettot för att återuppta deportationerna. Motståndet överrumplar dem och deportationerna skjuts upp. När nazisterna återkommer i april 1943 har motståndsgrupperna byggt underjordiska bunkrar där tiotusentals civila gömmer sig.

INTERVJU (Jerzy Einhorn:

"Det var den lilla spillran som fanns kvar i lilla gettot. Vi var oerhört underkuvade. Vi var få kvar, några tusen, 50 000. Vi var hungriga. Vi hade genomgått flera svåra vintrar utan att kunna elda. Vi var utmärglade, i det närmaste. Och i gettot gick de runt, tyskarna, och letade efter de som gömde sig.

I lilla gettot plockade man bland annat fram en del barn, främst pojkar i åldern sju till tolv år. Och sedan sköt dem. Man hörde att de sköt där. Och när vi stod uppställda i rad gick det fram två pojkar från ledet. Jag kände en av dem, han var min äldre kollega, bara två år äldre. Och de ropade, de var ganska nära, de gick ut från raden och gick några steg framåt och de ropade:

'Ni får inte längre döda oss helt ostraffat.'

Det var det de ropade. Och en av dem tog fram en kniv och den andre tog fram en pistol och försökte skjuta den officeren som ledde det. Och det klickade i pistolen. De tog den andre och gav sig på honom med kniv och knivskar honom. Och de blev dödade på plats."

SPEAKER:

I Warszawas getto fortsätter motståndet. Trots att de är så många färre än nazisterna och har mycket sämre vapen varar striderna i flera veckor. Och fast de som slåss i upproret vet att de kommer att förlora och dö vägrar de ge upp. Som motståndsmannen Marek Edelman uttrycker det: att inte låta nazisterna ensamma bestämma när och var vi ska dö.

SS-generalen Jürgen Stroop beslutar att istället förstöra hela gettot och tar till allt tänkbart våld. De allra flesta mördas omedelbart. Andra tvingas till Umschlagplatz, där tågen mot förintelselägren väntar. Bara ett hundratal av gettots invånare lyckas fly över murarna ut i staden.

SS-generalen Jürgen Stroop skickar en rapport till sina överordnade med titeln "Warszawas judiska kvarter existerar inte längre" och bifogar 50 fotografier som bevis.