Berätta för framtiden - De första stegen till Förintelsen
Avsnitt 3 av 7 i filmserien Berätta för framtiden, en utbildningsfilm om Förintelsen.
De första stegen till Förintelsen
Avsnitt 3 av 7 i filmserien Berätta för framtiden.

Varning: Innehåller starka och obehagliga bilder.
Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.
Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.
Transkribering
SPEAKER:
Det är jul. Männen här befinner sig i Polen. De har pyntat med granris och firar. De är reservpolisbataljon 101. Innan kriget, hemma i Tyskland, var de vanliga yrkesarbetare, snickare, hamnarbetare och butiksbiträden.
Snart ska männen ställas inför ett val. Bataljonen får i uppgift att genomföra masskjutningar av judar i staden Józefów. Deras major Wilhelm Trapp meddelar att de soldater som inte tror sig kunna skjuta kan välja att kliva åt sidan. Men bara ett fåtal av de runt 500 poliserna väljer att avstå. Varför då? Hur blir vanliga människor massmördare? Samma dag skjuts 1 500 judar till döds i Józefów.
I det här avsnittet berättar vi om hur nazisterna utvecklar sina metoder och sin organisation för att på mest effektiva sätt mörda väldigt, väldigt många människor. Systemets yttersta steg kom att bli specialbyggda förintelseläger med gaskammare och krematorium.
Tyskland anfaller Polen i september 1939 för att expandera sitt landområde. Med en taktik som kallas blixtkrig erövrar de snabbt stora delar av Europa. Vid krigsutbrottet finns det bara kvar cirka 175 000 judar i Tyskland, som inte fått asyl någonstans i världen. Men i Östeuropa bor det uppemot 8 miljoner judar.
I kölvattnet av arméns framfart, när man anfaller Sovjetunionen, skickar man in poliser och specialstyrkor, så kallade Einsatzgruppen, för att utföra masskjutningar på judar och romer. Einsatzgruppen består av sammanlagt 3 000 man. Man säger att styrkorna ska hålla ordning på Stortysklands nya mark, men i praktiken kommer de, tillsammans med den tyska säkerhetstjänsten, polisen och militären, att bli en del av massmordsprocessen. Också lokalbefolkningen uppmuntras att delta i dödandet.
Otroligt många judar mördas genom masskjutningar under Förintelsen, runt 2 miljoner. Offren luras till samlingsplatser medan enorma gropar grävs. Dessa blir massgravar. Innan människorna skjuts ner fråntas de sina ägodelar och tvingas ofta klä av sig.
Ofta lockar avrättningarna stora åskådarmassor som sedan plundrar judarnas hem och tar kläder från de döda kropparna. Människor tvingas ställa sig längs ravinens kant och mejas ner med kulsprutor. Döda och skadade faller ner i enorma massgravar. Enskilda soldater kliver runt på kropparna och avlivar folk som verkar leva med ett nackskott.
Romer drabbas extremt hårt av masskjutningskampanjerna. Av alla romer som mördats i Förintelsen dödas de flesta på det här sättet. Eftersom många romer hade utsatts för förföljelse och trakasserier, och sällan hade ett fast hem, var ordern att skjuta dem på fläcken. Det är också bland annat därför man inte vet hur många romer som dog under Förintelsen. Man tror att det var mellan 250 000 och 500 000, men det kan vara betydligt fler.
INTERVJU (Wicia Mutto):
"Vi var fyra som gick ut i skogen för att plocka ved åt våra mammor så att de kunde göra eld och laga mat. Vi blev rädda när vi såg två lastbilar, en motorcykel och en bil. De var tyska soldater stationerade i Polen. Vi ligger ner, vi rör oss inte. Min kusin, som var tio år gammal, sa: 'Vi får inte röra oss, de kommer skjuta oss.'
Vi ser vår romska grupp ta spadar och börja gräva stora gropar. När de har grävt i en och en halv timme ställde de kvinnorna längst fram. Två tyskar sköt dem med sina maskingevär och de ramlade ner i gropen. Sedan kastade de ner barnen efter dem. Det var hemskt! Jag började gråta. Tjejerna som var med oss började gråta. Kusinen sa: 'Skrik inte. Då kommer de hit och skjuter oss också!' Då lade vi oss ner och var tysta. Sedan tog de männen och sköt dem också. Där fångade de oss och dödade hela vår släkt."
SPEAKER:
Ungefär samtidigt som kriget bryter ut inleder Tyskland det så kallade T4-programmet, som går ut på att utrota både vuxna och barn med funktionsnedsättning. Till en början använder man metoder som dödliga sprutor. Nazisterna kallar mördandet för dödshjälp, som om det vore för människors bästa. Det sker på sjukhus och vårdhem som omvandlas till mordcentrum, och det är alltså vårdpersonal som utför morden. Väldigt många människor, runt 200 000, mördas av nazisterna på grund av sina funktionsnedsättningar.
Runt alla delar av Förintelsen finns det lokalbefolkning som passivt bevittnar, men också drabbas av nazisternas handlingar. Mycket har diskuterats om det som man kallar åskådarrollen. Hur kunde så många människor overksamt se på? Ibland av rädsla för sitt eget liv, ibland för egen vinnings skull. Vilket ansvar och vilken roll har en åskådare?
I många ockuperade östeuropeiska städer inrättas getton, inhägnade kvarter där judar spärras in under mycket svåra levnadsförhållanden. Många dör av svält och sjukdomar, och många mördas i massavrättningar.
Men för nazisterna går utrotandet av judar, romer och andra grupper ändå inte tillräckligt fort och effektivt. På Centralbyrån för Ras och Bosättning i Berlin diskuterar nazistiska tjänstemän olika tänkbara sätt att eliminera judar. De prövar till exempel länge tanken att förflytta alla Tysklands judar till Madagaskar. Den planen avskrivs eftersom den inte anses genomförbar, nu när det handlar om många fler östeuropeiska judar. Tjänstemännen behöver komma på andra lösningar för att likvidera judarna i en ofattbar skala och omfattning.
På T4-programmets mordcentrum i Brandenburg utvecklar SS-majoren Christian Wirth tillsammans med chefsläkare och kemister en ny mordmetod. De för in människor i ett slutet duschrum och sprutar dödlig giftgas ut ur duscharna så att människorna kvävs. Gaskammaren är uppfunnen.
Einsatzgruppen använder skåpbilar som gaskammare, men mördandet i bussarna anses ändå för ineffektivt. De vill förinta Europas judar ännu snabbare.
I en villa i Wannsee utanför Berlin samlas 15 SS-officerare och nazistiska tjänstemän i januari 1942. SS-officeren Reinhard Heydrich har fått order av rikets andre man, Hermann Göring, att organisera det som kallas den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Planeringen gäller deportationerna av judarna från ockuperade länder till Östeuropa och definitioner av olika kategorier av judar. Vid mötet koordineras det beslut Hitler hade tagit under hösten 1941 om att systematiskt utrota judarna.
På mötet finns en lista på den judiska befolkningen i Europa. Sammanlagt 11 miljoner personer.
Det finns redan många koncentrationsläger där människor fängslas och sätts i tvångsarbete för den tyska industrin. Men nu planeras upprättandet av ett system av förintelseläger, läger enbart avsedda för att döda människor, med industrialismens effektiva metoder: fabriker, massproducerade maskiner och järnvägsnät. Stora gaskammare projekteras.
Totalt byggs det sex förintelseläger: Chelmno, Belzec, Sobibor, Treblinka, Majdanek och Auschwitz-Birkenau. Lägren ligger i det ockuperade Polen. Männen på Wannseekonferensen kommer fram till att alla judar ska deporteras dit.
Nazisternas mål, svaret på Görings order och Hitlers vilja om att hitta en slutgiltig lösning av judefrågan, blir att mörda alla.








