Förnekande och ”historierevisionism”

Den nazistiska s.k. judepolitiken, som från och med sensommaren och hösten 1941 övergick i den ”slutliga lösningen av judefrågan”, resulterade i ett globalt, systematiskt och totalt folkmord på mellan 5,3 och strax över 6 miljoner judar.

Mördandet bedrevs över nästan hela den europeiska kontinenten – och i delar av Nordafrika – genom massutsvältning, arbete till döds, tusentals masskjutningsaktioner samt massgasningar i särskilda förintelseläger. Huvudansvariga var Nazityskland och ett stort antal kollaboratörer och medhjälpare i av Tyskland ockuperade eller på annat sätt influerade områden och länder.

Sedan flera decennier hör studiet av detta skeende till den historiska forskningens mest framskjutna och sofistikerade områden. Litteraturen är så omfångsrik att ingen enskild individ kan känna till och än mindre läsa allt som skrivits och fortsätter att skrivas. Trots detta förnekar vissa att Nazityskland bedrev utrotningspolitik mot Europas judar och påstår att Förintelsen är en bluff av gigantiska proportioner.

Själva kallar dessa förnekare sig i regel för ”historierevisionister” och säger sig representera en ”historisk skola” som står emot ”exterminationismen” eller ”Förintelsereligionen/-lögnen”, vilket är deras namn på den etablerade forskningen om Nazitysklands förintelsepolitik. De säger sig stå på den ”sanna” eller ”verkliga” historiens sida, medan s.k. exterminationistiska historiker vid universitet och andra lärosäten medvetet eller omedvetet är i ”Förintelselögnens” sold.

Ett besläktat fenomen kännetecknas mer av förringande och relativisering än av uttalad förnekelse. Gränsen mellan de två är dock inte klar och därför betraktar vissa forskare fenomenet som en gråzon och väljer att kalla det ett ”mjukt” förnekande.