Lev Trotskij

Lev Trotskij föddes i en by nära Charkov (i nuvarande Ukraina), som son till en välbärgad judisk bonde. Redan som mycket ung började han ägna sig åt revolutionära aktiviteter Han arresterades första gången 1898, fängslades och förvisades. 1902 flydde han från förvisningen till Europa.

Trotskij spelade en viktig roll under 1905 års revolution, men arresteras på nytt, flydde utomlands och återvände inte till Ryssland förrän efter februarirevolutionen 1917. Tillsammans med Lenin var han en av de främsta ledarna för bolsjevikernas statskupp i oktober 1917. Efter bolsjevikernas maktövertagande var han en stark förespråkare för terror som medel att befästa bolsjevikernas makt.

Trotskij utsågs till kommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den nya regeringen och deltog i fredsförhandlingarna med Tyskland i Brest-Litovsk. När inbördeskriget bröt ut blev han krigskommissarie och ansvarig för att bygga upp och leda Röda armén.

Trotskij var en av de mest kända bolsjevikledarna vid sidan av Lenin, han var en skicklig talare och en populär politiker. I kampen om makten inom partiet efter Lenins död 1924, utmanövrerades han undan för undan av sin huvudmotståndare Stalin, och 1927 uteslöts han ur partiet. Två år senare utvisades han ur Sovjetunionen, och efter att flyttat runt mellan olika länder fick han 1936 asyl i Mexiko. I exilen fortsatte han sin politiska verksamhet och försökte utan större framgång samla en opposition mot Stalin.

Under den stora terrorns utrensningar och skådeprocesserna 1936–1938 i Sovjetunionen utmålades Trotskij som ledare för en jättelik världsomspännande konspiration mot Sovjetmakten och dess ledare, och många av dem som avrättades eller fick långa lägerstraff dömdes på fabricerade bevis som ”trotskister”.

1940 dödades Trotskij i sitt hem i Mexiko av en mördare som lejts av den sovjetiska säkerhetstjänsten.