Auschwitz-Birkenau

1940–1945

Auschwitz-Birkenau var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger, som bestod av tre stora lägerkomplex samt ett fyrtiotal satellitläger. Det var det största och mest brutala nazityska lägret.

Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner räknades som judar av nazisterna. Omkring en miljon av dessa människor mördades i lägret. De flesta av dem i gaskamrarna. Därutöver mördades även många andra i lägret. Av dessa var omkring 75 000 polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter.

Auschwitz I

I början av 1940 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att ett koncentrationsläger skulle upprättas vid staden Auschwitz (Oswiecim) i det ockuperade Polen. Lägret som senare kom att kallas Auschwitz I eller Huvudlägret, öppnades den 20 maj 1940. Till en början var de flesta fångarna polska politiska motståndare, men snart sändes fångar från många europeiska länder och Sovjetunionen dit.

I slutet av 1941 inrättades en gaskammare, som främst användes för experiment på mindre grupper av fångar. Här gjordes de första försöken att gasa ihjäl människor med Zyklon-B. Offren var sovjetiska krigsfångar.

Auschwitz II – Birkenau

I oktober 1941 upprättades ytterligare ett lägerområde, tre kilometer från huvudlägret. Det fick namnet Auschwitz II eller Birkenau, uppkallat efter den polska byn Brzezinka där det byggdes. Birkenau var stadens namn på tyska. Lägret fungerade som förintelseläger, med fyra större gaskammare och krematorium.

Birkenau byggdes hela tiden ut och blev det största lägerområdet, med över 250 baracker och byggnader. Auschwitz I och II (Birkenau) drevs av SS, med Rudolf Höss som kommendant. Den största andelen av fångarna var judar, som kom från alla de tyskkontrollerade länderna. I början av 1943 inrättades en särskild lägerdel för romer. Dit deporterades omkring 23 000 romer.

Auschwitz III – Monowitz

Det tredje lägerområdet var ett arbetsläger som låg i Monowitz, omkring en halvmil från huvudlägret. Det kallades Monowitz eller Auschwitz III.

Under 1941 byggde den tyska kemikoncernen I.G. Farben (Interessen Gemeinschaft Farbenindustri Aktiengesellschaft) ett industrikomplex i Auschwitz, för att tillverka syntetisk olja och syntetiskt gummi till den tyska krigsmakten. SS-ledningen i Auschwitz hyrde ut koncentrationslägerfångar till koncernen, som använde dem som slavarbetskraft i fabrikerna.

Sommaren 1942 byggde I.G. Farben ett eget bostadsläger för arbetarna, i anslutning till fabriksområdet i Monowitz. Både fabrikerna och bostadslägret drevs i privatägd regi av I.G. Farben, men vakthållningen överläts till SS. Det fungerade som ett vanligt koncentrationsläger, med samma brutalitet och dåliga förhållanden. Dessutom var arbetet extremt hårt. Många fångar dog efter en kort tid i Monowitz.

Förintelse

Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. Omkring 200 000 judar deporterades under 1942 till lägret, omkring 270 000 under 1943 och över 600 000 under 1944. Vissa perioder anlände godståg fullastade med judar så gott som dagligen. Ibland kom flera tåg per dag. Mer än 80 procent av alla judar som kom till Auschwitz-Birkenau blev aldrig inregistrerade i lägret, utan fördes direkt till gaskamrarna.

Vid ankomsten till lägret fick fångarna genomgå en selektion. De som ansågs arbetsföra valdes ut till slavarbetare, medan de resterande sändes till gaskamrarna. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, under förevändning att de skulle duscha. Därefter fördes de in i gaskamrarna. När dörrarna hade slagit igen släcktes ljuset och behållare med giftgasen zyklon-B tömdes ner genom öppningar i taket. Efter varje avrättning fick en särskild arbetsgrupp med fångar, det så kallade Sonderkommando, bära ut de döda kropparna och bränna dem i krematoriumen.

Slavarbete

De fångar som valdes ut som arbetskraft registrerades in i lägret. De fick håret avrakat, fick ta på sig fångkläder och fick sina fångnummer intatuerade på vänster arm. De fick först sitta i karantän några veckor innan de förflyttades till vanliga bostadsbaracker och fick börja arbeta. Det dagliga livet i lägret var en ständig kamp för att överleva. De dåliga förhållandena, svälten, det tunga arbetet och den fysiska och psykiska terrorn, gjorde att många dog efter bara några månader.

Med jämna mellanrum genomfördes selektioner bland de arbetande fångarna, under vilka utmärglade och svaga sorterades bort och sändes till gaskamrarna. Fångar som blev sjuka eller skadade blev inlagda på ett sjukhus i lägret. Kunde de inte återgå till arbetet efter en–två veckor, skickades de till gaskamrarna.

Medicinska experiment på fångarna

I början av 1943 blev SS-läkaren Joseph Mengele chefsläkare i Auschwitz-Birkenau. Mengele valde ut fångar, framför allt judar och romer, som han utförde fruktansvärda ”medicinska” experiment på. De injicerades med olika smittoämnen och gifter, steriliserades på de mest makabra sätt, fick kroppsdelar amputerade, ögonen bortfrätta med syra och mycket, mycket mer.

En stor del av Mengeles offer var barn. Han var särskilt intresserad av att experemintera med tvillingar i yngre åldrar. De flesta av Mengeles offer dog under experimenten eller avrättades efteråt.

27 januari 1945

I oktober 1944 gjorde några medlemmar i Sonderkommando uppror. De lyckades döda några SS-män och förstöra en av gaskamrarna, med hjälp av insmugglade sprängämnen. Alla upprorsmännen dödades. I slutet av 1944 förstörde tyskarna själva de övriga gaskamrarna och krematiorierna, för att undanröja bevisen på massmorden.

När den sovjetiska armén närmades sig i mitten av januari 1945, evakuerades hela lägerkomplexet. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till olika koncentrationsläger i Tyskland. Tiotusentals dog under vägen. Omkring 7 500 fångar, som var för sjuka och svaga för att gå, lämnades kvar i lägret. Auschwitz-Birkenau befriades av sovjetiska trupper den 27 januari 1945.

Av de omkring 7 000 SS-medlemmar som arbetade i Auschwitz-Birkenau under olika perioder, åtalades omkring 700 efter kriget. Kommendanten för Auschwitz I och II, Rudolf Höss, undkom vid krigsslutet, men hittades i början av 1946. En domstol i Warszawa dömde honom till döden och han hängdes i Auschwitz den 16 april 1947. Chefsläkaren, Joseph Mengele, lyckades fly till Sydamerika, där han levde under falsk identitet. Han drunknade under en simtur 1979, 68 år gammal.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.