5. Konspirationsteorier

Illuminati, illvilliga ödlemänniskor och fejkad månlandning. Konspirationsteorier tar allt större plats i populärkulturen och i politiken. Många lärare vittnar om att de också tar sig in i klassrummen. 

Vad är då en konspirationsteori? Det enkla svaret är att det är en obevisad teori om att det pågår en konspiration. Faktiska konspirationer finns det gott om genom historien. Små grupper som i hemlighet genomfört en plan för att påverka politiska skeenden för egen vinnings skull. Ett exempel är Watergateskandalen, en konspiration som gick ut på att dölja att president Nixon och hans stab var inblandade i ett inbrott på Demokraternas högkvarter i Watergate inför det amerikanska presidentvalet år 1972. I ett öppet, demokratiskt samhälle med fri press brukar konspirationer av olika slag till slut avslöjas. En anledning är att det är svårt att hålla avancerat hemlighetsmakeri inom en liten grupp. Till slut brukar någon försäga sig.

En konspirationsteori är just en teori. Den är inte bevisad enligt det moderna samhällets principer för vad som betraktas som sant. I stället bygger den på en helt annan argumentationslogik. Indicier görs till bevis. Officiella förklaringar sägs motbevisade genom att man hittar på eller överdriver motsägelsefulla detaljer.

Ibland påstås att något är sant eftersom vi inte vet säkert om det är falskt: ”Vetenskapen har aldrig bevisat att utomjordingar inte besöker jorden. Alltså lever de mitt ibland oss.” Hos vissa blir själva bristen på bevis ett tecken på att konspirationen faktiskt existerar – det är klart att det inte finns bevis, för dem har ju de mäktiga konspiratörerna förstås sopat undan efter sig. I andra fall underbyggs konspirationsteorin av rena lögner för att kunna peka ut en särskild grupp som syndabockar.

Det här avsnittet är en bearbetad version av Daniel Poohls text Konspirationsteorier. Texten finns att läsa i sin helhet i lärarhandledningen Svåra frågor i klassrummet.