Lär dig om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Sedan år 2000 har Sverige fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer (som också är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. En nationell minoritet är en grupp som har funnits länge i Sverige och har en religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. Det finns också fem erkända minoritetsspråk som har funnits under lång tid i Sverige: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. 

De flesta i Sverige vet väldigt lite om de nationella minoriteterna. Det visar flera undersökningar.

Det här är några saker som många inte vet:

• vilka de nationella minoriteterna är (judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar)
• vilka språk som är minoritetsspråk (finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska)
• att romer har funnits i Sverige i minst 500 år
• att judar fick samma rättigheter som alla andra år 1870
• att många fick sina namn ändrade av kyrkan vid dop.

Det här har däremot de flesta kunskap om:

• att samerna är ett urfolk
• att det tidigare var förbjudet att använda och tala de nationella minoritetsspråken i skolorna
• att staten mätte människors skallar för att ta reda på om det fanns skillnader mellan olika grupper.

De nationella minoritetsspråken och de nationella minoriteternas kulturer är en levande del av det svenska samhället och det gemensamma svenska kulturarvet. Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska har talats i Sverige i generationer. De nationella minoriteternas kulturer har berikat samhället under lång tid.

Hur många som tillhör en nationell minoritet är svårt att veta. I Sverige får man inte registrera en persons etniska tillhörighet. Det finns dock uppskattningar på hur många som tillhör varje minoritetsgrupp. Det är varje person som bestämmer själv om man vill identifiera sig som nationell minoritet. Det går också att identifiera sig med flera minoriteter.

Sverige har tillsammans med andra europeiska länder överenskommit att respektera de nationella minoriteternas fri- och rättigheter och se till att de behandlas lika som alla andra. Det är en överenskommelse som kallas för ramkonventionen.

Judar har funnits i Sverige sedan åtminstone 1600-talet. År 1775 tillät kung Gustav III Sveriges första judiska församling att bildas. Judar har sedan dess flyttat till Sverige vid olika tidpunkter genom historien.

De flesta judiska grupper härstammar från Mellanöstern, men judar har bott på andra ställen i världen, i det som kallas diasporan, i över tvåtusen år. De flesta judar i Sverige har rötter i Mellaneuropa och Östeuropa.

Eftersom Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget och tog emot förintelseöverlevande är Sverige ett av få europeiska länder där det finns fler judar i dag än innan andra världskriget.

På senare år har invandring från andra områden gjort den judiska minoriteten i Sverige mer blandad. Idag uppskattas det bo cirka 20 000 judar i Sverige.

Romer sägs ha sitt ursprung i Indien och utvandrade därifrån för ungefär 1000 år sedan. Varför vet man inte säkert. Idag bor romer över hela världen. I Sverige har det funnits romer i mer än 500 år. I Stockholms stads tänkebok från år 1512, beskrivs hur en grupp ”thaatra” anländer till Stockholm.

Romer är inte en enda folkgrupp, utan ett samlingsbegrepp för människor som har ett gemensamt ursprung från olika folk som talade samma språk för länge sedan. Idag finns många olika romska grupper i Sverige.  Det finns stora skillnader, men också likheter när det gäller språk, kultur och traditioner.

Svenska myndigheter har tillsammans med romska organisationer delat in den romska minoriteten i fem undergrupper. Dessa är resanderomer, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer.

Resanderomer brukar räknas till den ”äldsta” romska gruppen, men också finska romer går att följa så långt som till slutet av 1600-talet. Då Sverige och Finland var ett land levde de finska romerna i den del av konungariket Sverige som nu är Finland, medan resanderomerna levde i den del som nu är Sverige. De övriga grupperna har därefter kommit till Sverige vid senare tidpunkter.

Svenska romer sägs ha funnits i landet sedan 1800-talet och utomnordiska romer sedan 1960-talet. Nyanlända romer kom främst från forna Jugoslaven på 1990-talet. Varje grupp har sin egen historia och sina egna kännetecken.

I dag uppskattar man att det finns mellan 50 000 och 100 000 personer som identifierar sig som romer i Sverige. Utifrån de uppgifter som finns är resanderomer den största gruppen. Det är dock svårt att säga något om antal eftersom staten inte får registrera någon utifrån etnicitet.

Samer är ett urfolk och har bott i Sverige innan Sverige blev ett land. Många kommer från det som kallas Sápmi som sträcker sig över delar av Norge, Sverige, Finland och Ryssland.

År 1977 erkändes samer som ett urfolk i Sverige. De är det enda erkända urfolket i Europa. En vanlig definition av urfolk eller ursprungsfolk är att de härstammar från folkgrupper som bodde i landet vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser. 

Idag lever samer i hela Sverige. En uppskattning är att det finns mellan 20 000 och 40 000 samer i Sverige.

Sverigefinnar är den största nationella minoriteten i Sverige. Personer som identifierar sig som sverigefinnar har finska rötter och bor i Sverige. Fram till 1809 var det som idag är Sverige och Finland konungariket Sverige, där man talade både svenska och finska på båda sidor om Östersjön. Finska har därför talats i Sverige åtminstone sedan medeltiden.

Till gruppen sverigefinnar hör flera grupper, såsom skogsfinnar och ingermanländare. Skogsfinnar kom från rikets östra delar från slutet av 1500-talet för att bedriva jordbruk (svedjebruk) i framför allt skogsområden i mellersta Sverige. Ingermanländare kommer från ett område som ligger mellan Ryssland och Finland. De flydde till Sverige under andra världskriget.

Finländare har flyttat till Sverige allt sedan 1809. Under första och andra världskriget kom också finska flyktingbarn till Sverige och många stannade kvar efter krigssluten. Under 1950- och 1960-talet flyttade många finländare till Sverige för att arbeta i industrin. Den finskspråkiga gruppen ökade då kraftigt i Sverige.

Enligt statistik från Statistikmyndigheten SCB från år 2023 är antalet sverigefinnar drygt 730 000. Men det verkliga antalet sverigefinnar är troligen större, bland annat för att finländare har flyttat till Sverige under mycket lång tid och för att skogsfinnar inte är medräknade i denna statistik.

Personer som identifierar sig som tornedalingar har rötter i ett område som heter Tornedalen och ligger i östra och norra Norrbotten. Fram till i början av 1800-talet var hela Tornedalen en del av det gemensamma konungariket Sverige. Sedan fredsuppgörelsen med Tsarryssland år 1809 ligger mer än två tredjedelar av Tornedalen i Sverige och resten i Finland.

I Tornedalen har det sedan flera hundra år funnits en befolkning som ägnat sig åt jordbruk, jakt och fiske. De har levt sida vid sida med samer och samarbetat om olika näringar och djurhållning, såsom renskötsel. Många samer och tornedalingar i Norrbotten har därför rötter både i de samiska och tornedalska minoriteterna.

Tornedalingar är det officiella namnet på den nationella minoriteten. I minoriteten inkluderas också kväner och lantalaiset. De har samma historiska bakgrund och en del talar det nationella minoritetsspråket meänkieli.

Ordet kvän betyder enligt vissa finska historiker ”låglandsfolk” och syftar på ett folk som levde på sank mark. De levde i ett område mellan Bottenviken och Ishavet med Tornedalen som sitt centrala område. De försörjde sig på jakt, fiske, samlande och boskapsskötsel.

Lantalaiset betyder ”landsbygdsbor” eller ”landlänning” på finska. Historiskt har ordet betecknat jordbrukare som levt i den finsktalande delen av Lappland.

Antalet personer som identifierar sig som tornedalingar uppskattas vara mellan 75 000 och 150 000.

Jag är jude och tillhör en familj som egentligen inte uppmärksammar det judiska särskilt mycket.

När jag växte upp så firade vi inga judiska högtider och ingen av mig eller mina syskon skickades till judisk skola eller till judiskt sommarläger.

Det var mer någonting som vi höll för oss själva och som vi kom i kontakt med på vårt eget sätt.

Men när jag gick på gymnasiet så träffade jag andra unga judar som började bjuda med mig till olika judiska sammanhang och berätta för mig och visa för mig allting som fanns, och jag blev helt fångad.

Jag tyckte att det var superspännande och superläckert alltihop.

I dag så lever jag ett väldigt judiskt liv med väldigt mycket judiska inslag och judiska människor runt omkring mig.

Så i min vardag så lyssnar jag extremt mycket på judisk musik, lagar en hel del judisk mat.

Kycklingsoppa är ju en klassiker. Särskilt om man är förkyld, då brukar kycklingsoppan kallas för det judiska penicillinet.

Sen så älskar jag att laga latkes också, vilket är friterade nästan som rårakor, men friterad potatis, som man pressar på vatten och så äter man det gärna med sylt eller kanske med lax och grädddfil.

Det brukar man äta på Chanukka, ljusets högtid.

Den judiska minoritetens språk, nationella minoritetsspråk, är ju jiddisch.

Och även om jag själv inte talar jiddisch eller kanske är så intresserad av att lära mig att tala jiddisch så älskar jag språket just för att jag tycker att det fungerar som en väldigt viktig kulturbärare.

Och som ett sätt att resa tillbaka i den judiska historien här i Sverige, men också i Östeuropa.

Sen har det gjorts väldigt mycket vacker teater och musik och litteratur kopplat till just jiddisch som språk.

Så det är ju en skatt, det kan man verkligen säga.

Traditioner, kultur och vår historia är helt sammanflätat med det svenska. Och det har skapat någonting alldeles unikt och någonting väldigt vackert tycker jag.

På mig fritid brukar jag umgås med vänner och familj.

Tidigare har jag spelat mycket fotboll, mycket tv-spel. Men nu är det lite annorlunda då jag har fått barn och jag är mycket hemma och tar hand om barnen.

Rom för mig betyder väldigt mycket. Det handlar om allt från familjen, till hur man är som person, till mycket kärlek, till musiken, fritiden, vad man gör och vad man gillar.

Den romska minoriteten är väldigt stor. Det vill säga att vi finns ju över hela Sverige och i många andra länder.

I den romska kulturen är det väldigt viktigt att samla ihop hela familjen och umgås tillsammans, när det kommer till att fira traditioner ihop.

Alla romer är olika. Det vill säga att vi alla tror på olika saker, och när det kommer till religion så tror jag mig och familj på att vi är muslimer.

En tradition som vi faktiskt firar är då id, som vi då kallar för bayram. Då är det att man fastar och sen så firar man efter fastan.

På bayram så brukar vi alla samlas i familjen, äta en väldigt god middag ihop och sen så brukar vi få presenter.

Jag tycker att allt i den romska kulturen är väldigt viktigt, men en sak jag kan lyfta är musiken.

Vi har en väldigt speciell stil och det är väldigt olika stilar. Det är väldigt många romer i hela världen, så musiken den varierar väldigt mycket.

På högtider när vi träffas i familjen, så brukar vi oftast ha speciella maträtter.

En av dem kan vara till exempel sarma, sarma är då vitkål och i vitkålen finns det kött och ris som får koka.

Det romska språket för mig är väldigt fascinerande. Ifall jag pratar med någon så kommer inte du kunna veta vad jag pratar om i fall du inte kan språket.

Och det som är så roligt är att vi har så många olika dialekter. Jag tillhör gruppen erlia (arli) och gurdjib (gurbeti).

Det är väldigt svårt att förklara skillnaden, men det är många ord som är likadana. Men det beror ju på vart du bor, så kommer man börja använda orden från det landet man tillhör.

När man är med familjen, i alla fall med föräldrarna, brukar vi oftast prata det romska språket.

Sen med syskon, vi varierar, det kan vara allt från svenska till engelska till romska. Det är liksom gott och blandat.

Jag är väldigt stolt rom.

Det vill säga att inom min kultur är det väldigt viktigt att man ska vara väldigt tajt inom familjen, det ska vara mycket respekt, mycket kärlek, det ska vara musik.

Det ska bara vara positivitet.

Jag pluggar just nu till att bli ämneslärare på gymnasienivå och bild är mitt ingångsämne.

Och det är också något som jag tycker jag är väldigt kul och som jag håller på väldigt mycket med på fritiden. Just att få skapa med händerna.

Att vara same för mig det innebär en otrolig gemenskap.

Och att man får vara den man är och man får känna sig liksom trygg, inom särskilt ungdomskretsar.

Och det känner jag särskilt inom Sáminuorra som är den samiska ungdomsorganisationen på svenska sidan av Sápmi.

Jag är inte uppvuxen med några samiska traditioner för att mina morföräldrar de fick ju inte lära sig prata samiska för att det var skamligt.

Och den samiska kulturen inom vår släkt dog med en äldre generation.

Men när jag gick i skolan och läste samiska, så fick jag även gå samisk integrerad slöjd, vätnoe, och lära mig till exempel sy kolt fick jag göra och än idag så tycker jag jättemycket om att hålla på med vätnoe.

Mitt språk är sydsamiska och jag fick börja läsa det på högstadiet och läste det även genom gymnasiet.

Men jag har inte så bra kunskap att jag kan prata flytande. Men det har fortfarande en väldigt viktig roll för mig.

Man behöver inte prata om det som modersmål, utan man kan prata om det som hjärtespråk.

Och det tycker jag är en jättefin sak att ha med sig, att även fast man kanske inte kan prata flytande, så är det ens hjärtespråk.

Att vara Sverigefinne betyder väldigt mycket för mig i och med att det representerar vem jag är.

Pappa kom i samband med arbetskraftsinvandringen och stannade i Sverige.

Och när han fick sina barn så var han väldigt tydlig med att ni är finnar och inte bara svenskar.

Så därifrån har min sverigefinska identitet blivit väldigt stark.

Sverigefinnar kanske inte har någon speciell tradition utan det påminner väldigt mycket om svensk kultur och traditioner.

Just att vi firar jul, påsk, midsommar och så vidare.

Men jag skulle nog säga att vi har lite mer passiva, typ hur ser julbordet ut? Ja, men det finns en morotslåda. Så det är lite smådetaljer.

Någon tradition som vi sverigefinnar uppmärksammar är Finlands självständighetsdag, varje år den 6 december.

Och vi kanske inte går runt och firar och festar utan det handlar om en dag då vi tänker på att Finland har blivit självständigt.

För det var ju bara år 1917 som Finland blev självständigt.

Då ägnar vi den dagen till att just minnas de stupade soldaterna och visa uppskattning till att vi än idag är självständiga.

Och en annan dag vi uppmärksammar är den 24 februari och det är ju sverigefinnarnas dag.

Utöver det så brinner jag väldigt mycket för unga sverigefinnar och sverigefinnar generellt.

Både från ett språkligt perspektiv, att alla har rätten att få lära sig finska om de vill eller ta tillbaka det finska språket.

Men också på ett kulturellt plan, att alla, oavsett de som kan finska men ändå känner någon typ av samhörighet till den sverigefinska minoriteten är välkomna och joina.

Och det ska inte bara vara utifrån om man kan språket eller inte. Utan jag kämpar väldigt mycket för att lyfta den kulturella identiteten också.

Jag brukar säga att det finska språket är mitt kärleks- och känslospråk.

För det är ju någonting med att det ligger så nära mitt hjärta. Det är liksom en del av mig.

Och sedan har ju finskan väldigt vackra ord. Även om kanske utomstående inte tänker på det, men det kan vara väldigt fina beskrivande ord.

Så det skulle jag säga att det är lite mer mitt kärleksspråk, medan svenska är mitt praktiska språk.

Alla sverigefinnar kan inte finska. Vissa är tvåspråkiga, vissa kan kanske bara svenska.

Och då kan det också vara på grund av historiska aspekter, att man inte uppmanades att prata finska i Sverige tidigare.

Jag är född och uppvuxen i Jouoksengi. Det är en by som ligger precis vid Torne älv i Tornedalen. Men jag bor just nu i Stockholm.

En dag som är viktig för mig, den firar vi i min by väldigt stort. Det är midvinterståndet, den mörkaste dagen på året.

Då samlas vi alla, när den tidpunkten är, det kan vara mitt på natten, och så firar vi in att det här är den mörkaste tiden på året och nu kommer ljuset komma tillbaka.

Det kanske inte är högtiderna som är det viktigaste för mig egentligen, utan det är alla de andra grejerna.

Att gå och plocka bär i skogen och åka ut på Torneälven och kanske simma över till Finland, det är väldigt nära.

Och att äta torkat renkött och gravad lax och dopp i kopp, det måste ni alla prova att äta.

Dopp i kopp är en otrolig rätt som är smör som man smälter i en kopp och så lök och så doppar man färskpotatis i den.

Meänkieli är tornedalingarnas språk och betyder "vårt språk".

Meänkieli är mitt första språk även fast jag är omiko (omá). Omiko betyder en person som inte pratar omgivningens språk.

Jag brukar ändå säga att meänkieli är mitt första språk.

Precis som många andra så försöker jag lära mig och återta språket. För det är en väldigt viktig del av identiteten.

Och det betyder att jag har fått en väldigt nära relation till naturen, till marken, till skogen, till Torneälven.

Jag känner en nära relation till generationerna som var innan mig.

Hei!
(Hej!)

Mikä sinun nimesi on? Mikä sun nimi on?
(Vad heter du?)

Missä sinä asut? Missä sä asut?
(Var bor du?)

Millä luokalla sinä olet? Millä luokalla sä oot?
(Vilken klass går du i?)

Minkälainen kännykkä sinulla on? Millanen kännykkä sulla on?
(Vad har du för telefon?)

Oletko sinä facebookissa? Ootsä facebokissa?
(Finns du på facebook?)

שלום־עליכם!
Sholem-aleykhem!
(Hej!)

ווי הייסטו?
Vi heystu?
(Vad heter du?)

וווּ וווינסטו?
Vu voynstu?
(Var bor du?)

אין וועלכן קלאַס גייסטו?
In velkhn klas geystu?
(Vilken klass går du i?)

צי ניצטו Facebook?
Tsi nitstu Facebook?
(Finns du på Facebook?)

Hei!
(Hej!)

Mikä sinun nimi oon?
(Vad heter du?)

Missä sie asut?
(Var bor du?)

Mitä luokkaa sie käyt?
(Vilken klass går du i?)

Mikä sinun mubiilinumero oon?
(Vad har du för mobilnummer?)

Oleks Facebookissa?
(Finns du på Facebook?)

Šukar dive!
(Hej!)

Sar i tlo anav?
(Vad heter du?)

Kori bešea?
(Var bor du?)

Ko savo klasi džaja?
(Vilken klass går du i?)

Savo mobilno broj isi tut?
(Vad har du för mobilnummer?)

Tu sian ko Facebook?
(Finns du på Facebook?)

Bures!
(Hej!)

Mii du namma lea?
(Vad heter du?)

Gos don orut?
(Var bor du?)

Makkár luohkká don váccát?
(Vilken klass går du i?)

Leat go dus Facebookas?
(Har du Facebook?)

Den judiska minoriteten i Sverige har ingen egen nationaldag eller flagga. Den judiska kalendern följer den judiska månkalendern och årstidsväxlingarna i Israel, därför infaller helgerna olika i förhållande till den svenska kalendern. Till de viktigaste helgerna hör jom kippur, chanuka och pesach som infaller en gång per år och shabbat som infaller varje fredag.

Shabbat är namnet på den judiska helgen. Under shabbaten ska man inte arbeta, utan istället umgås eller läsa. Shabbaten börjar på fredag kväll och fortsätter fram till lördag kväll. På fredagskvällen samlas familjen vid en middag och på lördag förmiddag går många till synagogan. En synagoga är en lokal där man håller gudstjänster och ber.

Vid tolv års ålder anses judiska flickor vara tillräckligt gamla för att ta ansvar för sina egna handlingar och följa de religiösa reglerna. Motsvarande ålder för judiska pojkar är tretton år. I en del familjer väljer man därför att låta barnen få grundläggande undervisning i bibelkunskap och hebreiska. Den tar ett år och därefter firas bat mitzva för flickor och bar mitzva för pojkar.

Bat mitzva och bar mitza är ett hebreiskt uttryck som betyder ”budets dotter” respektive “budets son”. De bud som avses är de religiösa budorden. Högtiden brukar uppmärksammas genom en fest. Det är också vanligt att delta i en gudstjänst i synagogan. Där får personen läsa ett avsnitt på hebreiska ur den religiösa skriften Tora.

Inom judendomen finns speciella matregler: kosher. De judar som följer matreglerna äter till exempel inte griskött och skaldjur. Det är också viktigt att inte blanda kött och mjölkprodukter. I vissa judiska hem finns det därför två avdelningar i köket.

Brit milah, judisk omskärelse av pojkar strax efter födseln, är en annan tradition som följs av många i den judiska minoriteten. Detta är ett sätt att upprätthålla en judisk identitet.

Klezmer är en judisk musikgenre med ursprung i Östeuropa. Klezmermusiken utvecklades ursprungligen som en musikform för judiska ceremonier, särskilt bröllop och religiösa firanden. Musiken har många inslag av språket jiddisch. Den moderna klezmermusiken är en blandning av flera olika traditioner och har inslag av annan folkmusik från Östeuropa, till exempel romsk. I Sverige finns flera aktiva klezmerband.

Eftersom romer har så olika traditioner firas högtidsdagar beroende på i vilken del av världen de olika grupperna har sitt ursprung.

Romernas internationella dag firas den 8 april till minne av den första romska världskongressen som hölls år 1971. Då hissas bland annat den romska flaggan. Det gröna och blå fältet symboliserar himlen och jorden, och det röda hjulet berättar om romernas historiska koppling till Indien. Vid kongressen antogs även den romska nationalsången Gelem, gelem som betyder ”Jag vandrade och vandrade”.

Resanderomer har en egen dag som firas den 29 september. Dagen valdes för att uppmärksamma den första kända noteringen om att det fanns romer i Sverige, år 1512. Då kom ungefär trettio familjer till Stockholm som sades komma från Lilla Egypten.

Den 5 november firas Unescos världsdag för det romska språket romani chib, som talas över hela världen. I Sverige har språket talats åtminstone sedan 1500-talet.

Duodji är det samiska ordet för skapande med händerna. För många är det en viktig del av samisk kultur och identitet. Duodji omfattar allt från bruksföremål till konsthantverk.

Kniven är ett av de viktigaste redskapen i den samiska vardagen. Den används till det mesta, i rengärdet såväl som i hemmet. Idag har de skickligaste slöjdarnas knivar mer blivit dyrbara konsthantverk, än praktiska bruksföremål.

Den traditionella samiska dräkten kallas kolt. Den markerar personens etniska tillhörighet och är mycket personlig. Med kolten visar du vem du är och varifrån du kommer. Den bärs främst vid festliga tillfällen och högtider. Koltens utseende varierar mellan olika områden i Sápmi, men delvis också med modet. Sömmerskans egen fantasi kan ge dräkten ett individuellt uttryck genom färg, dekor och mönster.

Jojk är ett traditionellt samiskt sätt att sjunga. Det är en mycket gammal sångstil. Med jojken skapas en känslomässig förbindelse mellan människan, naturen och djuren. När man jojkar gör man inte det om något. Den som jojkar blir istället en del av det som jojken uttrycker. Det finns olika former av jojk. Det kan vara en persons jojk, men också döda släktingar, glömda platser, ett djur eller händelser att minnas.

Den 6 februari är det samernas nationaldag. Den firas över hela Sápmi för att hedra minnet av det första samiska landsmötet som hölls 1917.  Den samiska flaggan skapades år 1986 och används i hela Sápmi. Cirkeln på flaggan står för andlighet och representerar solen (den röda färgen) och månen (den blå färgen). De fyra färgerna på flaggan symboliserar också viktiga överlevnadselement: grönt för växter och natur, blått för vatten, rött för eld, värme och kärlek och gult för solen.

Den samiska flaggan är gemensam för alla samer, och det finns tolv samiska flaggdagar.

Sverigefinländarnas delegation valde folklivsforskaren Carl Axel Gottlunds födelsedag den 24 februari till sverigefinnarnas dag. Den firas sedan år 2011.

På 1800-talet gjorde Carl Axel Gottlund många resor till de svenska finnbygderna för att kartlägga den finskspråkiga kulturen där.

År 2014 fick sverigefinnarna en egen officiell flagga med både den finska och den svenska flaggans färger. Flaggan innehåller två kors i blått och gult på vit botten.

Skogsfinnarnas dag firas den 21 juni, vilket sammanfaller med sommarsolståndet. Detta datum valdes eftersom det markerar början på en fruktbar period i det skogsfinska landskapet.

Skogsfinnarnas flagga är en symbol för samhörighet och ursprung bland skogsfinnar, som är en del av den sverigefinska minoriteten. Flaggan antogs 2022. Den har en grön botten med ett rött kors som innehåller ett gult kors, och i korsmötet finns en svart romb.

Tornedalingarnas dag firas varje år den 15 juli. Det är en högtid för att fira och uppmärksamma tornedalsk kultur och historia. Dagen firades officiellt första gången år 2015. Tornedalingarnas flagga Meänflaku hissas den 15 juli varje år sedan år 2007. Färgerna symboliserar en sommarblå himmel, älven, den gula solen och de vintervita vidderna.

Att dagen firas just den 15 juli förklaras så här: Dagen har valts för att det är den vackraste tiden på året och många tornedalingar som inte bor i Tornedalen längtar hem till sina rötter under sommaren. 

Kvänerna har en egen flagga, som visar en “solblomma” mot en blå bakgrund. År 2013 beslutade kväner i både Sverige och Norge att införa en flaggdag den 16 mars och kalla den för Kvänfolkets dag.  

Det var på denna dag år 1340 som kung Magnus Eriksson fastställde ett avtal med kvänerna. Avtalet garanterade kvänernas ättlingar (birkarlarna) rätten att fritt bebo och bruka mark i Lappland och Tornedalen.

”Då jag kom in till magistraten kom en rådman emot mig, som kort därefter blev borgmästare. Han hette Flodin och var en lärd man som kunde många språk. Han uppträdde mycket anspråkslöst, ställde sig bredvid mig, började tala tyska till mig och sade: Käre herr Aaron, Ni har hos konungen anhållit om att få bosätta er här och vi har sett alla era rekommendationer. Ni prisas som en ärlig man, och som konstnär i stensnideri. Vi tror att det förhåller sig så som det står i era intyg. Konungen själv önskar att ni ska stanna här, eftersom vi inte har någon stensnidare i hela svenska riket. Men det är en sak som gör det omöjligt. Ni är judisk trosbekännare. Nu ska jag visa er vad lagen säger.

Han hade en gammal bok i handen och läste för mig på tyska, d.v.s. han översatte direkt från svenska till tyska: Om en jude kommer till vårt rike på ett skepp och skeppet har lidit skeppsbrott, så att det måste repareras, så skall detta skepp ha det företrädet, att det repareras före alla andra, på det att juden må komma ut ur riket. Skulle en jude komma hit med skepp och han skulle insjukna, så skall man skicka de bästa läkare till honom, att de må bota honom från hans sjukdom, på det att han snart må komma ut ur riket. Ingen jude får köpa eller sälja något här. Ser ni, sade han till mig, detta är våra friheter.

Jag sade: Detta skulle vara friheter?! Vilken usel frihet. Stridande mot det mänskliga livet.

Men han svarade mycket lugnt: Det är nu en gång så, och så länge världen stått, har ingen jude bott i Sveriges rike. Vi har rådslagit om hur vi ska kunna hjälpa er eftersom kungen gärna vill att ni stannar här. Som jude är det inte möjligt. Det är emot alla våra lagar. Men vill ni låta döpa er så kommer ni att få gratis medborgarskap och alla fri- och rättigheter och också under 10 år vara fri från alla skatter. Något liknande har ingen människa fått rätt till. Tänk på saken och lämna oss besked inom 8 dagar.

Jag svarade: Käre herre, jag behöver ingen betänketid. Jag vill inte byta min tro för allt guld i världen. Jag har inte kommit hit för att sälja eller byta min tro för allt guld i världen. Jag kommer aldrig att förneka min religion, genom vilken jag hoppas bli salig”. – Aaron Isaac. Minnen. – Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal

I slutet av 1700-talet började det så kallade judereglementet gälla. Det var bestämmelser som begränsade judars rättigheter. Många i framför allt borgerskapet var rädda för konkurrens från judarna och reglementet begränsade deras rätt att ägna sig åt hantverk och handel.

Judar fick heller inte äga mark och de fick bara bo i städerna Göteborg, Stockholm eller Norrköping. Där hade de också rätt att arbeta och köpa fastigheter. Judar fick inte resa till eller vara i andra städer om de inte hade ärenden som krävde det.

Det gick att få dispens och exempelvis bosätta sig i andra städer eller bedriva handel om det ansågs vara bra för staten.

Judar som kom till Sverige vid olika tider mötte olika svårigheter. Vissa var välbärgade, men många av de nya judiska invandrarna var fattiga och bosatte sig ofta i arbetarområden i städerna. Exempel på sådana områden är Nöden i Lund, Södermalm i Stockholm och Haga i Göteborg.

Före andra världskriget hade Sverige ett inreseförbud för judar som försökte fly från Tyskland. Många judar kom däremot till Sverige efter andra världskriget. År 1945 kom 11000–13000 överlevande från koncentrationsläger.

Präster fick inte döpa romers barn eller begrava deras döda. År 1617 ville prästeståndet i riksdagen att alla ”tattare” skulle utvisas ur konungariket Sverige, det vill säga också Finland. "Tattare" är ett gammalt ord som användes om resanderomer i Sverige och Norge. Det anses idag vara ett nedsättande och kränkande ord i Sverige. I Norge används ordet för den nationella minoriteten Tatere.

År 1637 kom en lag om romer, som då kallades tartare Där stod bland annat följande:

• Tartarne hade ett år på sig att lämna Sverige.
• Efter ett år skulle tartare som hittades i Sverige förlora allt de ägde.
• Tartarmän skulle hängas.
• Tartarkvinnor och barn skulle tvingas bort från Sverige.

Personer utan fast bostad eller jobb skulle anpassa sig till hur andra i samhället levde, eller lämna landet. Många behövde dock resa runt för att kunna försörja sig och hade ingen möjlighet att köpa en bostad.

Lagen var alltså mycket hård, men den följdes inte alltid. I stället fungerade den mer som ett hot. Lagen visar dock att romer möttes med stor fientlighet.

Statens kontroll över människor ökade under slutet av 1770-talet och början av 1800-talet. Från 1770-talet till mitten av 1800-talet fanns något som kallades hemortsrätt. Enligt den var det bara personer som ansågs höra till en socken som hade rätt att bo där. Detta drabbade vissa grupper av romer. Under slutet av 1800-talet blev det ett hinder för nyinvandrade romer att bosätta sig i Sverige. 

Invånare som exempelvis lät kringresande romer övernatta på deras gårdar kunde tvingas betala böter. Olika romska grupper drabbades olika hårt beroende på om de räknades som “lösdrivare” eller inte.

Även under 1900-talet fanns det lokala myndigheter som hindrade många romer från att folkbokföra sig. De som inte var folkbokförda kunde inte få tillgång till bostad, skolgång, pension, barnbidrag eller sjukvård.

Mellan åren 1914 och 1954 fanns en lag som sa att "utländska zigenare" inte fick komma in i landet. Med termen "zigenare" avsåg man romer. Idag används inte ordet zigenare, eftersom det var statens väldigt nedsättande namn på romer. Lagen gällde även andra fattiga människor som reste runt och försökte tjäna pengar genom att spela musik eller visa upp djur.

Förbudet fanns kvar under både första och andra världskriget, vilket innebar att romer som flydde från förföljelse, från till exempel nazisterna, inte kunde söka skydd i Sverige. År 1954 togs förbudet bort i samband med att fri rörlighet infördes mellan de nordiska staterna.

Ett av mina tidigaste minnen är en sen höstkväll då vi med hyrda hästar hade flyttat vårt läger till trakten kring Järna i Södermanland. En gammal bondkvinna hade för ett par kronor lovat att vi skulle få slå oss ner på hennes tomt. Men då hade vi inte räknat med hennes söner. De kom hem sent på natten. När de fick höra om oss stövlade de omedelbart ner till lägret. De kommenderade oss att bryta upp med en gång.

– Vi vill inte ha något zigenarpack på våra ägor, skrek de.

Någon hänsyn till att vi var sju små barn i tältet tog de inte. Fars böner var förgäves. Barnen fick väckas upp och vi måste fortsätta vår färd. Den gången fick vi i alla fall en uppfattning om människokärlek. Den gamla bondkvinnan smög till oss barn bär och hembakat bröd som reskost innan vi for.

– Men tala inte om det för mina pojkar, viskade hon.

Ofta blev vi störda i vår nattro i lägret. Mest var det nyfikna människor som trängde sig på bara för att se hur vi romer sov och bodde. Ibland hemsöktes vi av andra och värre fridstörare.

Jag minns särskilt en gång i Dalarna när ett tiotal män stormade in, rev ner allt de kom över och skar sönder tältdukarna. Mot sådana lynchhordar fanns inget att göra eftersom det alltid var hopplöst för oss att räkna med polisskydd. Någon gång hände det att far bad att polisen skulle ingripa, men han möttes alltid av kalla handen.

– Vad som händer i lägren får ni sköta själva, var det vanligaste svaret.

Ur Katarina Taikons "Zigenerska", 1963.

Ett sätt för kung Gustaf Vasa att visa att staten ägde ett område var att beskatta människorna som bodde där. Beskattningen av samerna kallades ”lappskatten” och området som samerna bodde i kallades då "Lappmarken".

Lappmarken var indelat i så kallade ”lappskatteland”, som brukades av samiska familjer. Ordet ”lapp” är ett gammalt ord som användes om samer. Ordet betyder ”person från Lappland”. Det anses i dag vara ett nedsättande ord.

År 1671 kom en lag som förbjöd samer att sköta renar söder om Lappmarken. Det gjorde att många samer kände sig tvingade att flytta från södra Sverige. År 1720 kom en lag om att samer i Mellansverige skulle tvångsförflyttas till Lappmarken. Anledningen till förflyttningen angavs bland annat vara att samerna ansågs skada skogarna men också att de hade bristande kristendomskunskap.

Både samer och bönder protesterade mot förflyttningarna och resultatet blev att så kallade “sockenlappar” fick bo i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västmanland och Uppland. Men bara om de arbetade med särskilda arbeten eller sådant som bönderna inte ville göra. Exempelvis djuravlivning, rovdjursjakt och olika typer av slöjd.

I renbeteslagen som kom år 1928 gjordes en uppdelning mellan renskötande och icke renskötande samer. Enligt renbeteslagen skulle den enda samiska näringen vara renskötsel och den skulle utövas på bestämda marker i olika grupperingar.

Marker som användes för renbete blev i och med det statlig egendom. Renbeteslagen drabbade också tornedalingarna som nu inte fick bedriva renskötsel.

Detta är idag de 51 samebyarna från Kiruna kommun i norr och till Älvdalens kommun i söder. 

En sameby är en ekonomisk förening som tilldelas ett område där samer har rätt att bedriva renskötsel.

Under 1900-talet har frågan om rätten till mark gång efter gång varit aktuell. Mellan år 1966 och 1981 pågick det så kallade skattefjällsmålet om äganderätten till samernas gamla skattefjäll i Jämtland. Domen blev att staten ansågs äga fjällen. År 1993 tog staten bort samebyarnas rätt till småviltsjakt och fiske i fjällen.

Girjas sameby stämde staten år 2009 för att driva sin rätt till småviltsjakt och fiske inom samebyns område i domstol. Rättsprocessen pågick i tio år. År 2020 slog Högsta domstolen fast att Girjas sameby har ensam upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske inom samebyns område.

Innan vi började i vinterskolan i Jukkasjärvi hade vi lärt oss lite svenska. Vår lärare Elisabeth Huuva kunde ju också samiska. Men vi fick inte tala samiska i skolan. Vi hade inga samiska lärare och ingen av lärarna hade lärt sig språket. Vi hade ju Ester Näsvall, Rut Lindberg och prästens dotter från Pajala, Terese Torgrim, och Israel Ruong, han kunde inte heller samiska på den tiden. Det var Peter Stenberg som höll på att lära honom samiska.

Vi fick inte tala samiska på rasterna men vi var ju tvungna att tala samiska med varandra när vi lekte. Särskilt när vi lekte renar och rengärde. En kväll när vi var ute och lekte rengärde kom Rut Lindberg förbi oss. Vi lekte på samiska som vanligt, men hon trodde att vi pratade om henne för att hon inte skulle förstå. Oj, oj, vilken uppståndelse det blev!

Nästa morgon kallade Israel Ruong oss till den stora salen och skulle förhöra oss om vi talat bakom ryggen på Rut Lindberg. Det hade vi ju inte gjort utan vi hade lekt som vanligt, där de minsta flickorna var kalvar och de större flickorna var vajor och sedan var det tjurar. Vi brukade inte bli bestraffade om vi talade samiska men de brukade alltid förhöra oss om de hörde att vi talade samiska, de ville veta om vi hade sagt något ofördelaktigt om fröknarna. De trodde att vi talade bakom ryggen på dem.

Susanna Huuvas, född 1925. Ur "När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka. Minnesbilder från samernas skoltid".

Arbetsstugorna skapades för fattiga barn eller barn som hade långt till skolan. Där fick barnen både tillsyn och möjlighet att gå i skolan på orten. Barnen gick dit efter skolan för att utföra enkla handarbeten och i utbyte få mat och en plats att sova. Syftet var både att motarbeta fattigdom och att fostra barnen. Arbetsstugor fanns både i Tornedalen och längs fjällkedjan.

Arbetsstugorna blev också en del av den så kallade försvenskningspolitiken i norra Sverige. Det var en politik som syftade till att få tornedalingar och samer att bli mer svenska. Målet var att sudda ut deras kultur och språk, vilket ledde till att många kände skam över sin bakgrund.

Många tornedalingar och samer kom till arbetsstugorna. Även finsktalande barn bodde i arbetsstugorna. Barnen bodde långt ifrån sin familj och fick bara åka hem under lov. I skolan skulle barnen fostras i svenskt språk och kultur. Det var förbjudet att prata något annat språk än svenska och den som blev påkommen med att prata samiska eller meänkieli kunde bli fysiskt bestraffad.

Man fick straff om man pratade finska. Det var att gå och lägga sig på eftermiddagen. Jag kommer inte ihåg att de höll på med stryk, men man fick gå och sova på eftermiddagen, eller så var det att ligga på söndagen. Jag kommer inte ihåg. Du har hört om det? Ja, nått straff fick de i alla fall om de pratade finska. Men pojkarna lärde sig ganska snabbt svenska. Tänk vad jobbigt det var.

Sylvia Perä som gick i arbetsstuga i Junosuando 1930-1936. Ur "Först och främst misshagade namnet". Gerda Helena Lindskog. Serie Akademi 2014.

Veckorna gick och vi kom in i augusti och skolan skulle börja. Jag hade nu varit i Sverige i tre månader men blev ändå placerad i tredje klass, trots att jag inte kunde så mycket svenska. Ingen tycktes förstå detta, inte lärarinnan heller. Utan jag ansågs som blyg eller ovillig att svara.

Någon gång kunde jag ändå svaret men då kom det spontant på finska och alla i klassrummet höll på att skratta ihjäl sig. I hemmet pratade alla bredaste bondska, men i skolboken stod det på svenska som jag inte alls förstod. Jag blev också tacksam att mobba, ensam utlänning som jag var i skolan. Inte kunde jag försvara mig med ord första tiden.

Skolvägen var en grusad byaväg som bitvis gick genom tät granskog i tre kilometer. Jag var oftast rädd, men värst var bybarnen som också skulle till skolan. Sprang allt jag orkade förbi gårdarna där de bodde. Ofta kom dom efter och skrek något. Finnjävel och tattarsatan var väl det vanligaste. Aldrig förstod jag varför.

Jag ville vara en i mängden, men det blev inte så. Flickorna fnissade ihop och pekade finger och pojkarna skrämdes med skrik och fula ord.

Seija Isakssons text ur ”Ett hav emellan – de finska krigens barn berättar".

Under 1970- och 1980-talet hade många kommuner finska klasser i skolan. På 1980-talet fanns det hundratals sådana. Idag är det inte så vanligt. Istället finns det några friskolor som är sverigefinska.

Jag är uppväxt med en fientlig omgivning som såg barn, mödrar och fäder växa upp och leva i tält. Vi var oönskade och vi var vana med att bli illa behandlade. Barn kom till oss och kastade sten samtidigt som de skrek: "Jävla zigenare. Zigenarpack osv. Stick härifrån!"

Det var fullständigt ovärdiga förhållanden som vi fick leva med. Jag vet inte vad som var värst, kylan eller fukten. Eller polisens förföljelse. Polisen kom ständigt till våra tält och sa att vi inte fick bo kvar, stod och vaktade på oss när vi packade ihop våra saker och såg till att vi flyttade till en ny plats.

På den nya platsen var det samma visa igen. Det viktigaste var att vi kom bort. Det var en del i hur vi levde. Vi var hela tiden på väg. Till en ny plats. Jag har på senare år förstått att vi utsattes för en registrering av poliserna. Men, då. Det var inget som vi lade märke till. Vi hade annat att tänka på. Vi kämpade för vår överlevnad. Vi hade ingen rörelsefrihet. Det hände också att vi blev störda av privatpersoner som kom till lägret och hotade oss. Då flyttade vi.

Det fanns ingen möjlighet för oss att vända oss till polisen om vi utsattes för något brott. Polisen var ju emot oss och den som såg till att vi skulle dra vidare till en annan kommun där vi fick slå upp vårt tält för ett par dagar eller veckor. Vi levde på det arbete som vi behärskade. Förtenning, kopparslageri, tivoliverksamhet, sång och dans.

Våra bostadsförhållanden påverkade mina möjligheter att få kontinuerlig skolgång. Men, det var också så att skolan inte välkomnade oss. Vid ett tillfälle fick jag gå i en skola i ungefär ett halvår. Jag var åtta år och min pappa hade fått ett arbete med förtenning på en militäranläggning i Östersund. Vi fick då bo i ett hus. Det var fantastiskt. När min fars uppdrag var slutfört fick vi flytta och jag fick sluta i skolan och på ingen av de platser dit vi sedan flyttade, var vi välkomna till skolan.

Fram till år 1951 var det obligatoriskt för alla i Sverige att tillhöra ett religiöst samfund, såsom kristna samfund eller judiska församlingar.

Församlingarna handlade inte bara om religiös tillhörighet, utan också om att organisera sig och hjälpa varandra på olika sätt. Exempelvis hade församlingarna länge ansvar för att ta hand om fattiga. När nazisterna tog makten i Tyskland år 1933 startade de judiska församlingarna en kommitté för att hjälpa judiska flyktingar, både i och utanför Sverige.

Idag finns aktiva judiska församlingar och föreningar i flera svenska städer, störst är de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det judiska civilsamhället fortsätter att spela en viktig roll för att upprätthålla och utveckla judiskt liv i Sverige.

Sveriges riksdag erkände samer som ett urfolk i Sverige år 1977. Ett urfolk är en folkgrupp som har bott inom ett visst geografiskt område genom historien, innan den nuvarande staten etablerade sig i området. Som urfolk har samer rätt att bestämma i sina egna frågor och angelägenheter. Staten ska också främja och skydda samernas kultur och språk.

Sametinget grundades år 1993. Sametinget fungerar både som en statlig myndighet och ett folkvalt organ som representerar samerna

Sametingets uppgifter är att:

• bevaka frågor om samisk kultur
• bevaka samiska intressen i samhällsplaneringen
• arbeta för samisk språkutveckling
• informera om samiska förhållanden.

I Sverige har det länge varit svårt att leva som minoritet. En viktig orsak till detta var nationalismens utbredning i Europa under 1800-talet.

På 1840-talet infördes allmän folkskola i Sverige. Skolan spelade en viktig roll för att göra svenska till det enda språket i landet. I skolan var det ofta förbjudet för barn att tala andra språk än svenska. Det hände också att barnen inte fick fira högtider som var speciella för deras egen kultur eller bakgrund.

Denna så kallade försvenskningspolitik gjorde att många förlorade sitt minoritetsspråk och sin kultur. Många valde att dölja sin minoritetsidentitet eller ta avstånd från den för att inte råka illa ut. Det ledde till att kulturen och språket hos de nationella minoriteterna riskerade att försvinna. Dessutom innebar det att deras mänskliga rättigheter, som rätten till sin kultur, sitt språk och sin religion, inte respekterades.

Minoritetspolitiken ska hjälpa till att förändra detta.

Tänk dig att Mira har en mormor som är same. Mira känner sig både svensk och samisk. Då får hon själv välja om hon vill räkna sig som same eller inte. Ingen annan kan säga åt henne vad hon ska känna.

Eller tänk på Alex vars pappa är från Finland. Alex pratar inte finska men känner sig ändå lite sverigefinsk ibland. Det är okej - Alex får själv bestämma om han vill kalla sig sverigefinne eller inte.

Ett viktigt skäl till att Sverige har en minoritetspolitik är att Sverige antagit olika internationella konventioner. Dessa innehåller regler som flera länder kommer överens om inom ett speciellt ämne. Det kan till exempel vara att skydda rättigheterna för vissa grupper av människor.

Europarådet är en europeisk samarbetsorganisation som i huvudsak arbetar med att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det är alltså inte samma sak som EU:s medlemsstater.

Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (Språkstadgan) uppmärksammar att vissa språk riskerar att försvinna, och syftar därför till att skydda och främja historiska språk som talats i landet. Språkstadgan säger att minoritetsspråken är en viktig del av Europas gemensamma kultur, och att man vill skydda och bevara dem. Genom att ansluta sig till konventionerna har Sverige förbundit sig att arbeta särskilt med detta. Språkstadgan gäller sedan år 2000.

Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter började gälla år 2000 i Sverige. Den handlar om rättigheterna för människor som tillhör nationella minoriteter, till exempel skydd från diskriminering, fientlighet och våld. Den innehåller också bestämmelser om rätten att använda minoritetsspråk och om religionsfrihet.

Språkstadgan och Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter har genomförts i Sverige genom lagstiftning och genom andra åtgärder. De mest centrala bestämmelserna finns i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (minoritetslagen) och i språklagen. Det finns också bestämmelser i skollagen och bibliotekslagen.

Minoritetslagen säger bland annat att alla kommuner, regioner och myndigheter är skyldiga att informera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda minoriteternas språk och kultur. Särskilt viktig är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur.

Minoritetslagen började gälla år 2010. Där står vilken rätt de nationella minoriteterna har till information, språk och kultur samt inflytande och delaktighet i hela landet.

Det finns också särskilda rättigheter för de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska. I vissa kommuner gäller dessa särskilda rättigheter. Kommunerna ingår då i så kallade förvaltningsområden för ett eller flera av språken. De som talar något av förvaltningsområdets minoritetsspråk kan till exempel få service och information på det språket. De har också rätt till förskola och äldreomsorg där verksamheten helt eller till stor del bedrivs på minoritetsspråket.

I Sverige ingår 85 kommuner och 15 regioner i ett eller flera av de tre förvaltningsområdena.

Regeringen kan tillsätta en sanningskommission. Det är en grupp människor som kan hjälpa till att dokumentera, lyfta fram och synliggöra orättvisor som har hänt. De kan ge förslag på vad man kan göra för att det ska bli bättre. De skriver ner allt och lämnar förslag till regeringen.

Det har tillsatts två sanningskommissioner i Sverige:

• en för det samiska folket som ska vara klar 2025
• en för tornedalingar, kväner och lantalaiset som blev klar 2023.

För att visa hur romer har behandlats i historien bestämde regeringen att Sverige skulle ta fram en vitbok. En vitbok sammanfattar vad som har hänt inom ett område.

En grupp tillsattes för att undersöka vad som hänt romer i Sverige under 1900-talet. Vitboken "Den mörka och okända historien" blev färdig 2014. I vitboken förslogs också vad regeringen kan göra för att romer ska få det bättre.

Regeringen beslutade år 2012 om en strategi för romsk inkludering. En strategi är en plan för att nå olika mål.

Målet med strategin för romsk inkludering är att: Den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom.

Det görs flera saker för att nå målet, bland annat får kommuner söka pengar för att unga romer ska bli delaktiga i kommunens arbete.

En grupp experter har skrivit om judiskt liv i Sverige. De har kommit med förslag på vad som behövs för att kunna leva ett judiskt liv i Sverige och vilka hinder som finns.

Regeringen håller på att skriva en nationell strategi för ett starkt judiskt liv för framtida generationer. Strategin ska vara färdig under 2025.