Sylvia Rivera tände gnistan till en revolution

Före Stonewall fanns inte begreppet ”komma ut”, det vill säga att berätta för omgivningen om sin sexuella läggning eller könsidentitet. Anledningen var människor nästan aldrig gjorde detta. Istället höll de sin identitet hemlig. 1969 var sex mellan personer av samma kön fortfarande olagligt i alla delstater i USA utom Illinois. Homosexualitet var dessutom klassat som en psykisk sjukdom av den amerikanska psykiatriföreningen.
Attityden i samhället var ofta hård. Bland annat pågick en hets mot homosexuella i media i USA och Europa under 50- och 60-talen.

Stonewallupproret var inte första gången hbtqi-personer hävdade sina rättigheter i USA. På 60-talet, före Stonewall, fanns ungefär 60 grupper i USA som jobbade för homosexuellas rättigheter. Deras strategi var att försöka visa att homosexuella kunde smälta in i samhället och vara som ”alla andra”. Utåt ville de verka så ”normala” som möjligt. De tyckte att homosexuella män skulle se manliga ut och att homosexuella kvinnor skulle se kvinnliga ut. Tanken var att heterosexuella då skulle ha lättare att acceptera dem. Detta gjorde att homosexuella levde ett dubbelliv: anständiga och ”normala” utåt men inom gruppen kunde de klä sig i drag och uppträda könsöverskridande. Inom gruppen kallade männen varandra kvinnonamn och butch-flatorna, alltså lesbiska som beter och klär sig maskulint, kallade varandra mansnamn.

Inte heller var Stonewallupproret det första i sitt slag. Redan 1966 hade liknande oroligheter ägt rum i San Francisco, "The Compton Cafeteria Riot", men de har inte gått till historien på samma sätt. Och den danske historikern Peter Edelberg menar att man inte bör överdriva Stonewalls betydelse för den europeiska queera rörelsen, som hade andra traditioner ända sen tiden före andra världskriget. Stonewallupproret, revolten på Compton Cafeteria och radikaliseringen av RFSL bör snarare ses som en del av ett allmänt ungdomsuppror i hela västvärlden.

Efter Stonewall ökade antalet grupper som jobbade för homosexuellas rättigheter i USA till uppemot 1 500 på bara ett par månader. Två av de nystartade var Gay Liberation Front och Gay Activist Alliance som Sylvia Rivera var med och grundade. En del grupper fortsatte med liknande strategi som tidigare, medan andra grupper var mer radikala och utåtriktade. De hade olika sätt att sprida sina budskap på. Den lokala tidningen i området där Stonewall Inn låg vägrade till exempel att skriva ordet ”gay”. Då startade aktivister en egen tidning som de döpte till Gay.

Efter Stonewallupproret var det ytterligare ett antal delstater i USA som ändrade de lagar som hade förbjudit sex mellan två personer av samma kön. 2003, drygt 30 år senare, beslutade Högsta domstolen i USA att alla delstater måste avskaffa kriminaliseringen av homosexualitet. Däremot fortsatte det i några delstater att vara olagligt att offentligt visa sin homo- eller bisexualitet.

Den 26 juni 2015 beslutade Högsta domstolen att det var emot konstitutionen att vägra personer att gifta sig med någon av samma kön. Vid den tiden var det bara tillåtet i 19 stater. Beslutet 2015 tvingade resten av delstaterna att tillåta samkönade par att gifta sig.

Även i amerikanska delstater där lagstiftningen är ganska jämlik finns stora sociala problem. Många av de problem som Sylvia Rivera kämpade mot i sitt eget liv är vanligare bland transpersoner än bland cispersoner. Hemlösheten är till exempel lägre bland cispersoner, och de utsätts också mindre för sexuella övergrepp, våld och mord och har i genomsnitt en fyra gånger högre inkomst.

Rasifierade transpersoner är mer utsatta än vita och mycket oftare hemlösa. Organisationen Sylvia Rivera Law Project bildades 2002 – samma år som Sylvia dog – med målet att förbättra situationen för fattiga rasifierade transpersoner.

Det USA som Sylvia Rivera växte upp i präglades av konflikter och uppror kring flera olika frågor. På 60-talet var Sylvia engagerad i kampen mot rassegregering och diskriminering. 1964 hade alla lagar om rassegregering tagits bort i USA. Innan dess gällde att ”vita” personer skulle vara separerade från ”färgade” personer. Vita hade egna avdelningar på bussar och tåg, egna sjukhus, fängelser, bostadsområden, skolor, biografer och restauranger. 1967 blev det tillåtet för personer av olika ”ras” att gifta sig med varandra i alla stater.

Kampen för att ”färgade” skulle ha samma rättigheter som vita kallas medborgarrättsrörelsen. En av de strategier som användes i medborgarrättsrörelsen var civil olydnad, alltså att medvetet bryta mot lagar för att nå ett politiskt mål eller visa att lagarna är fel. Ett känt exempel är när Rosa Parks 1955 vägrade att ge sin plats i en buss åt en vit person, trots att hon enligt lag var tvungen att göra det. Hon arresterades, men händelsen blev viktig i kampen mot rassegregering och inspirerade många människor att protestera mot lagarna.

Även kvinnorörelsen och feminismen växte sig starkare under 70-talet. Ett slagord som feminister använde mycket var ”Det personliga är politiskt”. De ville lyfta nya frågor i politiken som tidigare hade setts som oviktiga, eller för privata för att prata om offentligt. Det var bland annat mäns våld mot kvinnor, pornografi, sexualitet, diskriminering i arbetslivet, fördelning av hushållsarbete och föräldraskap. Tidigare hade detta setts som något som människor skulle sköta själva och som politiker inte skulle lägga sig i. ”Det personliga är politiskt” syftade också på en idé om att samhället skulle förändras till det bättre om människor kunde visa mer av sitt privata jag offentligt.

Samma tanke användes av homo- och bisexuella aktivister. De menade att förtryck på grund av sexuell läggning inte var en fråga som människor skulle försöka lösa själva. Istället var det hela samhällets ansvar. De ville också att hbtqi-personer skulle kunna leva öppet med sin identitet och sina relationer. De inspirerades också av medborgarrättsrörelsen. De talade om 'gay power' precis som rasifierade amerikaner talade om 'black power' och hade liknande metoder för att vinna självrespekt och stå upp mot orättvisor.

Konflikterna kring etnicitet, klass, kön och sexualitet som fanns i det amerikanska samhället i stort fanns även inom hbtqi-rörelsen. I New York vid tiden runt Stonewallupproret var till exempel klubbarna uppdelade utifrån etnicitet för både heterosexuella och hbtqi-personer. Det fanns fler klubbar för vita homosexuella och bara några få klubbar dit fattiga, rasifierade och dragqueens som Sylvia Rivera kunde gå. När hbtqi-rörelsen växte bildades också flera grupper som inte alltid höll med varandra eller ville samma saker. Det blev tydligt att hbtqi-personer inte är en grupp av likadana personer med samma intressen, behov och politiska åsikter.

Under den här tiden blev det även en uppdelning mellan hbtqi-personer som var politiskt engagerade och de som inte var det. Det märktes bland annat genom att de använde olika ord om sig själva. Ofta var det politiskt medvetna feminister som kallade sig lesbiska, medan kvinnor som älskade andra kvinnor utan att vara politiska kallade sig homosexuella.

Personer som kämpade för homosexuellas rättigheter i Sverige hade försökt få homosexuella att framstå som så ”normala” som möjligt, precis som i USA. Men under 70-talet blev rörelsen för homosexuellas rättigheter mer radikal och synlig också i Sverige.

Även RFSL, som hade funnits sedan 1950, förändrades från att främst fokusera på sociala aktiviteter till att bli mer politisk och utåtriktad. Till exempel använde sig RFSL av civil olydnad när de 1979 ockuperade Socialstyrelsen för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Och i RFSL:s lokal i Stockholm drog de undan gardinerna, som tidigare hade varit fördragna.

Nya grupper för lesbiska uppstod också inom RFSL, som innan hade dominerats av män. En del bröt sig senare ut och bildade den fristående gruppen Lesbisk Front. Bisexuella inkluderades officiellt i RFSL:s målgrupp. Club Benjamin för transsexuella blev medlemsgrupp i RFSL 1980 och fick RFSL att inkludera transsexuellas rättigheter i sina stadgar, men 1986 lämnade Benjamin RFSL med argumentet att homosexualitet och transsexualism inte var samma sak, och 1992 strök RFSL transsexalism ur stadgarna. År 2001 ändrade RFSL stadgarna igen för att inkludera transpersoner och är nu en av de främsta förkämparna för transpersoners rättigheter.

Den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter i Sverige hölls i Örebro den 15 maj 1971. Det var en grupp som hette Gay Power Club 1 som ordnade demonstrationen. Tolv personer kom dit. På deras plakat stod det ”Homosex är mänskligt”, ”Sexuell jämlikhet” och ”Kunskap raserar fördomar”. De ville bland annat att det skulle bli lagligt för två personer av samma kön att gifta sig med varandra. Det uppfattades då som en mycket radikal fråga och det dröjde ända tills 2009 innan lagen om könsneutrala äktenskap röstades igenom i riksdagen.

Villkoren för kampen för homosexuellas rättigheter förändrades under början av 80-talet både i Sverige och internationellt, när hivepidemin bröt ut.

1970, året efter Stonewall, ordnades Gay Liberation Day för första gången i New York. Året därefter hölls Gay Pride-parader på flera håll i världen, bland annat i Paris, London och Örebro i Sverige.

1977 hölls den första frigörelsedagen i Sverige, som senare blev en hel vecka. Frigörelseveckan är det som senare bytte namn till Stockholm Pride. Under Frigörelseveckan gick människor på demonstrationer, fester och seminarier. Prideparader ordnas numera varje sommar på många orter i Sverige, för att uppmärksamma kampen för frigörelse och jämlikhet för hbtqi-personer.

Att kunna ordna Prideparader har inte varit och är inte en självklarhet för alla. I flera länder har Prideparader förbjudits av landets regering, trots att mötesfrihet är en mänsklig rättighet.

I Prideparaden i Stockholm har en grupp människor i flera år gått under budskapet ”Marching for those who can’t”. Syftet är att visa solidaritet med alla som inte kan gå i Prideparader eller vara öppna med sin identitet.