Demonstranter protesterade mot sjukdomsstämpel

Den förste som började arbeta för homosexuellas rättigheter i offentligheten var den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs 1864. En av hans medarbetare lanserade fyra år senare det nya ordet homosexualitet. Ulrichs såg homosexualitet som en medfödd psykologisk avvikelse och menade att homosexuella inte borde straffas. För att få hjälp med det tog han kontakt med den tyske läkaren Richard von Krafft-Ebing.

I mitten av 1800-talet började europeiska läkare att dela in människors sexualitet i ”frisk” och ”sjuk”. Utifrån berättelser från Ulrichs och andra sammanställde Krafft-Ebing en bok som innehöll en lista på över 200 ”avvikande” sexuella beteenden, främst homosexualitet. Andra var bland annat analsex, oralsex, onani, att inte vilja ha sex och att vilja ha mycket sex.

Det som var gemensamt för de sorters sexualitet som klassades som sjuka var att de inte kunde leda till graviditet. Heterosexuella män och kvinnor som hade (lagom mycket) sex för att göra barn var de enda vars sexualitet räknades som frisk.

Krafft-Ebings syn på vad som var frisk och sjuk sexualitet liknade hur många kristna såg på sexualitet på den här tiden. Skillnaden var att kristna pratade om synd istället för sjukdom, och om vad de tänkte var rätt och fel enligt Gud. Kristendomen var stark i Europa och USA och Krafft-Ebing var själv katolskt kristen.

I början av 1900-talet hade synen på homosexualitet som sjukdom blivit standard i sjukvården. I början sågs homosexualitet som en fysisk sjukdom. Sedan blev psykologiska förklaringar vanligare. Förändringen berodde på att psykologin blev en mer erkänd vetenskap i samhället. Forskare började intressera sig för psykologiska förklaringar på olika känslor och beteenden som människor kunde ha.

Det var inte bara homosexualitet som klassades som en psykisk sjukdom. Barn som var ovanligt aktiva och inte kunde sitta stilla kunde klassas som sjuka eller sinnesslöa. Om en person misshandlade någon kunde personen klassas som sjuk, inte bara som kriminell. Om någon missbrukade alkohol sågs den inte längre som en syndare, utan som sjuk.

En sorts terapi som kallas för psykoanalys blev vanlig under 1920- och 30-talen. Den som grundade psykoanalysen hette Sigmund Freud. Han menade att barn var "polymorft perversa" det vill säga att de hade alla möjliga sexuella impulser, men att de senare i livet utvecklade en heterosexuell läggning. Han tyckte att heterosexualitet var den normala sexualiteten, men ville ändå inte klassa homosexualitet som en sjukdom. Han trodde att en person fick sin sexuella läggning som litet barn och att det sedan inte gick att ändra den.

Det fanns många psykoanalytiker som inte höll med Freud. De tänkte att det gick att bota homosexualitet genom terapi. På 40-, 50- och 60-talen var det vanligt att homo- och bisexuella gick i sådan terapi. En del tyckte inte alls att de var sjuka utan blev inlåsta på mentalsjukhus mot sin vilja. Andra sökte sig själva till behandlingen, för att de ansåg sig sjuka eller inte stod ut med omgivningens homofoba behandling och därför ville bli heterosexuella.

Det fanns olika sorters ”behandlingar” för att försöka förändra en persons sexuella läggning. En metod var att visa sexuella bilder på personer med samma kön som ”patienten” och samtidigt ge elchocker eller droger. Andra metoder var hypnos, och att få personen att bete sig som en typiskt manlig man eller kvinnlig kvinna. Många av de som fick sådan ”behandling” skadades för livet. Det förekom också i Sverige men var mer utbrett i en del andra länder, till exempel i USA.

Under mellankrigstiden började homosexuella framträda mera öppet med egna föreningar, tidningar och nöjeslokaler ute i Europa. På 30-talet handlade kampen för en friare sexualitet om att göra det lagligt med preventivmedel, abort, homosexualitet och information om sex. Målet var att staten skulle styra och stifta lagar som talade om för människor hur de skulle göra och inte göra för att få en bättre sexualitet. Det hängde ihop med tron på att staten ville skapa ett bättre samhälle, en friskare befolkning och en bättre ekonomi.

Under 60-talet förändrades synen på sexualitet i stora delar av västvärlden. Särskilt unga människor protesterade mot vad de tyckte var en föråldrad syn på sexualitet.

Aktivisterna på 60-talet ville att varje människa själv skulle få välja hur hen ville leva och uttrycka sin sexualitet, utan att staten lade sig i. Genom deras kamp förändrades samhällets attityder och lagar, både för heterosexuella och för homo- och bisexuella. Att skaffa barn sågs inte längre som den viktigaste anledningen till att ha sex. En stor del av statens censur av pornografi försvann och det gjorde att fler tog del av pornografi. P-piller började säljas i Sverige. Kritiken mot olika ”behandlingar” av homosexualitet ökade och efter flera års kamp lyckades aktivisterna få bort sjukdomsstämpeln helt.

Kvinnorörelsen var också en tydlig förändringskraft för jämställdhet och rättvisa under 60- och 70-talen. När kvinnor mer och mer började ses som sexuella varelser på liknande sätt som män, ökade också uppmärksamheten för kvinnlig homo- och bisexualitet.

Att homosexuella samlades för att öppet kräva något tillsammans var ovanligt före RFSLs radikalisering på 1970-talet. RFSL hade tidigare mest ordnat sociala aktiviteter där hbtqi-personer kunde mötas. Men även tidigare hade föreningen arbetat politiskt genom att skriva brev till myndigheter, men fick inget gehör. Under 70-talet inleddes 'öppenhetens politik' i stället för 'diskretionens politik'. Föreningen arbetade bland annat för att få samma åldersgränser som heterosexuella, att erkänna samkönade förhållanden som grund för familjeåterförening och att få bort sjukdomsstämpeln. De försökte också påverka politiker på olika sätt, men fick inte särskilt mycket gehör. På 1970-talet engagerade sig dock Jörn Svensson från VPK, som Vänsterpartiet då hette, och på 1980-talet Barbro Westerholm från Folkpartiet Liberalerna. RFSL fick också kritik från vissa aktivister som tyckte att deras metoder inte var tillräckligt radikala och flera andra föreningar bildades, Röda Bögar i Göteborg, Homosexuella Aktionsgruppen Malmö-Lund och Homosexuella Socialister i Stockholm. RFSL och de andra grupperna inspirerades bland annat av de mer radikala metoder som vissa aktivistgrupper i USA använde.

Men RFSL fortsatte också med sociala aktiviteter. Klubben Timmy bildades 1964 och var den första egna lokalen där hbtq-personer kunde mötas. RFSL var från början en mansdominerad organisation och de flesta som besökte klubbarna var män. En anledning var att män generellt redan hade en mer självklar plats i staden och offentligheten. Innan klubbarna för hbtq-personer kom fanns mötesplatser utomhus där män kunde träffas, ofta anonymt. Kvinnor däremot träffades oftare hemma.

Från början var RFSL:s verksamhet i Stockholm könsuppdelad, med en avdelning för män och en för kvinnor. 1972 slogs de ihop till en avdelning, RFSL Stockholm. Ett par år senare gick en grupp kvinnor ur RFSL och bildade Lesbisk Front. De tyckte att männen fick större plats i föreningen och ville arbeta mer feministiskt i en grupp för bara kvinnor.

Världshälsoorganisationen, WHO jobbar för att bekämpa sjukdomar och förbättra människors hälsa i hela världen. De skriver också förteckningar över alla sjukdomar för att läkare i olika länder ska veta hur de ska sätta diagnoser på sina patienter på samma sätt. WHO skrev in homosexualitet som en sjukdom i sin förteckning 1977. Först 1990 avskaffade Världshälsoorganisationen sjukdomsstämpeln. Den dag beslutet fattades, den 17 maj, firas nu som IDAHOT, International Day against Homophobia and Transphobia.

Den amerikanska psykiatriföreningen tog 1973 bort homosexualitet från sin officiella lista över psykiska sjukdomar, efter påtryckningar från hbtqi-rörelsen. I Storbritannien klassades homosexualitet som friskt först 1994. I Ryssland och Brasilien gjordes det 1999 och i Kina 2001.

Trots att homosexualitet är klassat som friskt i dessa länder förekommer fortfarande terapi för att ”omvända” homosexuella. I de flesta länder finns inga lagar som förbjuder sådan terapi, men det bryter mot etiska regler om hur psykologer och terapeuter får bete sig mot sina patienter. I en del länder är det olagligt, men förekommer ändå.

Det är inte bara vissa sorters sexualitet som har klassats som sjuka, utan även vissa könsidentiteter och sätt att klä sig. Att vara transvestit var klassat som en psykisk sjukdom i Sverige fram till 2009. Att vara transsexuell räknas fortfarande som en psykisk störning i den lista över sjukdomar som vården använder. Även transpersoner som inte är transsexuella kan få en diagnos som heter könsidentitetsstörning. Det kan till exempel vara personer som känner att de är varken män eller kvinnor. Diagnoserna står i kapitlet ”Personlighetsstörningar och beteendestörningar”. Idag skriver Socialstyrelsen att det inte är en sjukdom att vara transperson, men listan över sjukdomar har inte uppdaterats än.

Att födas med en kropp som inte ser ut som en typisk flickkropp eller typisk pojkkropp kallas för intersexvariation och är också klassat som en sjukdom. Om någon till exempel föds med ett könsorgan som inte räknas som en typisk snopp eller snippa så ser sjukvården det som en störning av kroppens utveckling. Men många med intersexvariation har inga fysiska problem, utan bara en kropp som ses som ”annorlunda”. Förr opererades många barn som föddes med intersexvariation redan som bebisar, så att deras kropp skulle likna en ”vanlig tjejkropp” eller ”vanlig killkropp” så mycket som möjligt. En del barn har inte fått veta om att de opererats förrän de blivit vuxna. Det är inte lika vanligt i Sverige idag att barn opereras, men det förekommer fortfarande. Organisationer som jobbar för personer med intersexvariations rättigheter tycker att de vuxna måste vänta tills barnet har blivit större och själv kan bestämma om det vill opereras eller inte.

För transpersoner och personer med intersexvariation är frågan om att ta bort sjukdomsstämpeln mer komplicerad än för homo- och bisexuella. Orsaken är att en del transpersoner och personer med intersexvariation behöver vård. Det kan till exempel handla om att en person behöver operationer eller hormonbehandlingar som förändrar dennes kropp så att den stämmer överens med hur hen känner sig. Då måste personen först få en diagnos av vården. Flera organisationer som arbetar för transpersoners rättigheter tycker att det ska göras på ett annat sätt, så att transpersoner kan få den hjälp de behöver utan att deras identitet är klassad som en sjukdom eller störning.