Josef Kohout sattes i koncentrationsläger för sin kärlek

När nazistpartiet tog makten 1933 förbjöd den nya regeringen homosexuella att organisera sig. Den stängde barer och klubbar där homosexuella möttes. Den tvingade tidningarna att lägga ner. 1936 skärpte den också lagen, så att straffen blev hårdare och alla antydningar om homosexualitet blev olagliga.

Efter det ökade förföljelsen av homosexuella, utförd av nazisternas säkerhetspolis Gestapo. Nazisterna förde en aggressiv propaganda mot homosexuella – och fler och fler trakasserades och fängslades. En myndighet tillsattes som hade som uppgift att registrera alla homosexuella och alla som gjorde abort.

När andra världskriget bröt ut 1939 flyttades homosexuella från fängelser till koncentrationsläger. Nazistledaren Heinrich Himmler gav order om att homosexualitet skulle utrotas hos det tyska folket. I ett tal sa han:

I Himmlers citat hittar vi en av orsakerna till att nazisterna inte bara ville utrota judar, romer, personer med funktionsnedsättningar och oliktänkande, utan också homosexualitet. Precis som judar sågs homosexuella som ett hot mot den ”rena ariska rasen”. Många ”ariska” barn måste födas och därför kunde man inte tolerera homosexualitet, som de ansåg dels hota födelsetalen, dels vara omanlig. Nazisterna hyllade maskulinitet. Homosexuella män beskrevs som svaga, fega och opålitliga – alltså motsatsen till det en ”arisk” man skulle vara.

Nazisterna ville dessutom ha en stor och stark stat. Att föda många och ”rasmässigt friska barn” var det tyska folkets plikt. Men barnafödandet i landet hade minskat. Nazisterna skyllde detta på homosexuella män och på kvinnor som gjorde abort. Kvinnor som födde fler än fyra barn fick medalj och abort förbjöds.

Den rosa triangeln omfattade inte lesbiska. Det fanns homosexuella kvinnor som sattes i koncentrationsläger, men de räknades ofta in i gruppen politiska fångar eller ”asociala”, och fick en röd eller svart triangel. Gruppen ”asociala” innehöll bland annat personer med funktionsnedsättningar, prostituerade, bostadslösa, arbetslösa, fattiga och andra som inte ansågs bidra till samhället.

Orsaken till att lesbiska inte fängslades lika mycket som män var att de inte sågs som ett hot på samma sätt. Oftare än att fängslas pressades kvinnor att gifta sig med män och skaffa så många barn som möjligt. Om de skaffade barn sågs de dessutom som användbara för samhället. Nazisterna ansåg att en kvinnas sexualitet var naturligt beroende av en man, och om en lesbisk kvinna gifte sig och skaffade barn såg de henne som botad. Det ansågs också onaturligt för kvinnor att bete sig manligt, på samma sätt som det ansågs onaturligt för män att bete sig kvinnligt.

För att slippa bli utsatta anpassade många homosexuella och könsöverskridare både sitt sätt att leva och sitt utseende efter normen, eller så levde de ett dubbelliv.

Nazisterna motarbetade kvinnorörelsen på samma sätt som de förföljde homosexuella organisationer. De ansåg att lesbiska låg bakom kvinnorörelsen och dessutom ville de att kvinnor skulle hålla sig hemma, inte arbeta eller få de rättigheter som kvinnorörelsen krävde.

I den nazistiska ideologin hänger rasism, antisemitism och homofobi ihop, liksom en negativ syn på kvinnor och personer med funktionsnedsättningar. Både judar och homosexuella ansågs vara omanliga. Kriminella, prostituerade, politiskt oliktänkande och personer med intellektuella funktionsnedsättningar ansågs vara ointelligenta och omoraliska. Det tyska folket skulle bestå av en enda sorts människor – ljushyade, friska, hårt arbetande, lojala män och kvinnor, som gifte sig och skaffade barn som var som de själva.

I koncentrationslägren trakasserades och misshandlades de med rosa triangel av både väktare och andra fångar. Tillsammans med judar var homosexuella de som oftast valdes ut för medicinska experiment. Exakt hur många fångar med rosa triangel som dog i lägren vet vi inte.

För att hedra dem som förföljdes under andra världskriget har flera hbtqi-organisationer använt den rosa triangeln som symbol. Den svenska hbtqi-organisationen RFSL hade en rosa triangel som sin symbol fram till slutet av 1990-talet, då de bytte till en regnbågsflagga. Den rosa triangeln har internationellt ofta använts med spetsen uppåt istället för neråt (som nazisterna placerade den) för att symbolisera kampen för homosexuellas rättigheter.

Många år efter andra världskrigets slut var det tyst om nazisternas förföljelse och massmord av homosexuella. Efter kriget betalade den tyska staten ut pengar till personer som hade suttit i koncentrationsläger och deras anhöriga, men homosexuella och romer fick ingenting.

Den lag som förbjöd ”otukt” mellan män fortsatte också att gälla, i både Öst- och Västtyskland och Österrike. De organisationer som hade arbetat för homosexuellas rättigheter innan Hitler kom till makten kunde inte startas igen, eftersom deras verksamhet fortfarande var olaglig. Efter kriget återinförde DDR den något mildare lagbestämmelsen som gällde före nazisternas skärpning av lagen 1935, men Västtyskland behöll nazisternas formuleringar. Redan i början av 1950-talet kampanjade den östtyske gayaktivisten Rudolf Klimmer om att avkriminalisera homosexualitet. Han misslyckades, men efter 1957 tillämpades inte lagen i DDR medan den fortsatte att användas i väst. Det blev lagligt för vuxna män att ha sexuella relationer med varandra i Östtyskland 1968 och i Västtyskland 1969. I Österrike, där Josef Kohout bodde kvar, dröjde det till 1971.

I Sverige upphörde homosexualitet att vara kriminellt 1944 och slutade klassas som en sjukdom 1979. Idag är de allra flesta rättigheter oberoende av om du är hetero-, homo- eller bisexuell. I Sverige finns dessutom lagar som förbjuder diskriminering och hatbrott på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Varje år anmäls hatbrott, men de flesta hatbrotten anmäls troligen inte.

Samtidigt finns kopplingen mellan rasism, homofobi och begränsande av kvinnors rättigheter kvar idag. I många europeiska länder styr högerpopulistiska och nationalistiska partier som är emot invandring och minoritetsgrupper, och som vill kontrollera och begränsa kvinnors och hbtqi-personers fri- och rättigheter.

Det tyska nazistväldet störtades 1945, men statlig förföljelse av homosexuella finns på flera håll i världen än idag. Det finns till exempel länder som kriminaliserar såväl homosexuella relationer som organisationer och manifestationer för homo- och bisexuellas rättigheter.

Hbtqi-aktivister i dessa länder fortsätter kämpa för sina mänskliga rättigheter, trots hot, trakasserier och våld från både stat och befolkning.