Eric Thorsell protesterade mot hetsjakt i media

”De svinaktiga så kallade homofilhistorier som nu kretsar kring oss är ett bevis för hur djupt men omedvetet folk är engagerade i dessa problem. Det är alltid farligt att vidarebefordra rykten av sexuell natur, framförallt därför att de kan utnyttjas i politiska syften. Då sådana rykten komma i omlopp, skall man alltid fråga sig: vem har intresse av att sådant här sprids ut och blåses upp till stora proportioner?” (Thorsell, 1981 s 180)

Stycket är hämtat ur ett föredrag som järnbruksarbetaren och aktivisten Eric Thorsell höll i Medborgarhuset i Stockholm 1950. Genom föredraget ville han döda de myter om homosexualitet som spreds i media och presentera fakta istället. Eric var en av få personer som offentligt ifrågasatte pastor Karl-Erik Kejne och talade för homosexuellas rättigheter vid den här tiden. Kejne spred anklagelser i media om att det i Stockholm fanns en ”homosexliga” som organiserade manlig prostitution och som skyddades av högt uppsatta personer i samhället.

”Jag tog kontakt med RFSL för att få hjälp och stöd i min idé: att hålla ett offentligt föredrag som placerade in Kejne-psykosen i sitt historiska och politiska sammanhang. Från Heliga Birgitta till pastor Kejne skulle det heta. Men jag blev häpen över all den rädsla som mötte mig. Inte en vågade ställa upp och hjälpa mig med föredraget! [. . .] Jag bokade själv Medborgarhuset och skaffade reklam. [. . .] Det var omöjligt att ens få någon att sälja biljetter.” (Thorsell, 1981 s 176-177)

Trots att det var svårt att anordna föredraget blev det en publikmässig succé. Många kom för att lyssna och publiken applåderade efteråt.

”Efter föredraget tänkte jag: nu får man sig väl en riktig blåsning i pressen. Men Kejnes supportrar var först mållösa. Det var tyst i två dagar. Sedan hämtade tidningen Arbetaren andan och skrek på polis. Jag borde åtalas för ärekränkning.”

I föredraget hade Eric sagt att en kollega till pastor Kejne hade ljugit. Fler tidningar hakade på och skrev om ”Anmälan mot homofilprofet”. Men polisen tog inte anmälan på allvar, eftersom det inte fanns någon direkt grund för det. Då stod det i tidningarna om ”Ärekränkningar som polisen inte hör”. Ärekränkning innebär att skada någons rykte.

Till slut utredde polisen frågan, och kom fram till att Eric var oskyldig.

Eric Thorsell föddes 1899. Under hela sitt vuxna liv arbetade han på ett järnbruk i Surahammar, samtidigt som han var politiskt engagerad. Bland annat var han aktiv inom Arbetarrörelsens Bildningsförbund (ABF), nykterhetsrörelsen och Riksförbundet för sexualupplysning (RFSU).

Eric stred för homosexuellas rättigheter på 30- och 40-talen, när homosexualitet fortfarande var olagligt. En dag kom Elise Ottesen-Jensen till Surahammar och höll föredrag och Eric gick fram och pratade med henne efteråt. Hon rådde honom att åka till Tyskland för att studera på Magnus Hirschfelds institut för sexualvetenskap. Han lydde hennes råd och tillbringade ett par månader på institutet under 1932, året före nazisternas maktövertagande. När Eric kom hem igen ville han starta en förening för homosexuellas rättigheter. Men det var svårt att få ihop stöd och pengar till en sådan sak på 30-talet.

Hirschfeld hade gett honom adressen till en annan svensk som studerat hos Hirschfeld, den välbärgade läkaren Torsten Amundson som bodde med sin partner och sekreterare på en stor gård norr om Stockholm. Men när Thorsell kontaktade Amundson fick han ett avvisande svar:

"Jag har alltid även för Sanitetsrådet [Hirschfeld] framhållit såsom min åsikt att i Sverige vore bäst om icke någon propaganda bedreves, då svenskarna likna engelsmännen i hyckleri på detta område, och att jag hoppades, att en ändring av lagen liksom i Norge och Danmark lättare skulle komma till stånd, om inte den stora allmänheten genom agitation dreves till att sannolikt på allt sätt motarbeta en lycklig reform". (Brev från Torsten Amundson till Eric Thorsell 17 april 1932 citerat i Söderström, 1999c, s 396)

Amundson ville alltså inte hjälpa till med att bilda en förening eftersom han var rädd för en motreaktion om de homosexuella började agitera. Det skulle vara bäst att sitta still i båten. Eric Thorsell gav sig inte. Han hade fortfarande kontakt med Elise Ottesen-Jensen, och som vi tidigare har berättat arbetade de båda för att sätta ensamma homosexuella i kontakt med varandra. Det första försöket att bilda en förening för homosexuella misslyckades alltså, men när RFSL bildades 1950 blev Thorsell en mycket aktiv medlem.

Men tystnaden kring homosexualitet var nästan det största problemet. Det var så svårt att prata om homosexualitet att när en person hade mördats för att han var homosexuell fanns det tidningar som inte vågade skriva om det. Ibland undvek till och med polisen att reda ut sådana brott. Homofobin försvårade för människor att kunna protestera mot hetsen i media. De som sa ifrån riskerade att själva ”anklagas” för att vara homosexuella. Men Eric Thorsell lät sig inte tystas.

”Själv hade jag sedan tiden på Hirschfeldinstitutet samlat ett ganska digert material kring homosexualitetens historia. Jag beslöt mig nu för att sammanställa materialet till ett föredrag som skulle sätta Kejne-ligan på plats [. . .] För min egen del var det inte mycket fråga om mod. Jag var mest förbannad över allt hyckleri. Jag ansåg mig inte ha mycket att frukta. En som står nederst på samhällsstegen ger de sig inte på." (Thorsell, 1981 s 176-177)

1933 höll Eric Thorsell vad som troligen var det första offentliga föredraget om homosexualitet i Sverige. Sedan fortsatte han att föreläsa på olika platser i landet. Han publicerade artiklar i olika tidningar och skrev brev till beslutsfattare i sexualpolitiska frågor. Idag är Eric Thorsell känd som en av de viktigaste aktivisterna i den tidiga svenska rörelsen för homosexuellas rättigheter.