Elise Ottesen-Jensen kämpade för upplysning kring sexualitet

Orden homosexuell och heterosexuell började användas av den ungerske aktivisten och författaren Karl Maria Kertbeny 1868 och spreds av den tyske sexologen Richard von Krafft-Ebing. Svenska läkare var vid den tiden starkt påverkade av tysk vetenskap.

Första gången ordet homosexuell användes på svenska var 1874 i en svensk översättning av en tysk läkarbok. I svensk media användes ordet först 1907. På 20- och 30-talen började ordet användas mer allmänt, även om andra äldre ord som ”sodomit” och ”pervers” också fortfarande användes.

När begreppet heterosexualitet först började användas av läkare var det en utveckling mot ett vetenskapligt sätt att se på sex, med biologiska förklaringar till lust och attraktion. Detta stod i kontrast mot tidigare kärleksideal. där sex bara skulle finnas inom äktenskapet och leda till barn. Läkarna strävade nu efter att hitta svar på vad som var normala och avvikande beteenden och drifter. Äktenskap och barn sågs fortsatt som en människas mål med livet. Det var dessutom avgörande för att en man skulle ses som en riktig man och en kvinna som en riktig kvinna. I en sexhandbok från slutet av 1800-talet står till exempel att:

”Äktenskapet är hela människosläktets bestämmelse; den som i mognare år dör ogift, har förfelat hela sitt livs ändamål, och man kan således med den fullkomligaste rätt skildra äktenskapet såsom det högsta och heligaste i menniskolifvet.” (Wolfahrt, 1899, citerad i Laskar, 2005)

Den ”normala” sexualiteten kopplades också till en viss klasstillhörighet och ”ras”. Det var den borgerliga västerländska människan som ansågs vara högst utvecklad och förmögen till en ”civiliserad” sexualitet. Denna norm styrde hur sexualitet betraktades och kontrollerades. Religionen fick mindre inflytande. Större betydelse fick istället befolkningspolitik, alltså att staten ville styra vilka som fick barn. Syftet var att skapa friska människor och ett starkt samhälle.

På 1940- och 50-talen började forskare studera mänsklig sexualitet ur ett mer socialpsykologiskt perspektiv. Kinseyrapporterna som gavs ut i USA 1948 (om mäns sexualitet) och 1953 (om kvinnors sexualitet) orsakade starka reaktioner, eftersom de fick stor spridning och behandlade ämnen som betraktades som privata. Kinseys forskning berörde bland annat frågan om sexuell läggning, men utan att använda fasta kategorier som homo- och heterosexualitet.

Spridningen av begreppen homo-, hetero- och bisexuell påverkade inte bara allmänhetens syn på olika människor, utan också hur människor såg på sig själva. Begreppen homo- och bisexuell satte etiketter på känslor som människor hade.

Under början av 1900-talet var den vanligaste förklaringen till homosexualitet obalans i hormonerna. Försök gjordes där nya testiklar opererades in på män för att se om det skulle ”bota” deras homosexualitet. Läkare kunde också genomföra hormonbehandling eller kastrering. Under denna tid sågs alla typer av sexualitet som inte ledde till barn som sjukliga. Det innefattade till exempel avbrutet samlag mellan en man och en kvinna, oralsex och onani. Onani ansågs kunna leda in en persons sexualitet på ”onormala” banor, till exempel göra en heterosexuell person homosexuell.

Att homosexualitet började ses som en sjukdom var avgörande för avkriminaliseringen. Ett av de viktigaste argumenten som lyftes fram var att sjuka människor inte skulle eller kunde straffas, eftersom homosexuella inte kunde ”rå för” sina handlingar. Redan på 30-talet hade denna nya syn gjort att det blev vanligare att personer fick lägre fängelsestraff och istället låstes in på mentalsjukhus.

Från början låg fokus främst på att manlig homosexualitet var en sjukdom. Kvinnlig homosexualitet var förhållandevis osynlig. Detta förändrades delvis genom en dom mot fem kvinnor 1943. Genom en anmälan i samband med ett bråk i en lägenhet hade polisen sett två kvinnor ligga på en soffa tillsammans, ”varför konstaplarna fingo den uppfattningen, att de voro perversa”. I polisförhören efteråt kom det också fram att anmälaren och två andra kvinnor hade haft förhållanden med varandra. När de dömdes till straffarbete var det ett av mycket få tillfällen som lagen användes mot kvinnlig homosexualitet.

Mellan 1880 och 1944 åtalades över 1 400 män jämfört med tio kvinnor. Genom polisens ”upptäckt” av kvinnorna fick även politikerna upp ögonen för kvinnlig homosexualitet. De kom fram till att ingen skillnad borde göras i lagen mellan kvinnlig och manlig homosexualitet.

Övergången från kriminalisering till sjukdomsförklaring hade både positiva och negativa effekter för personer som var homo- och bisexuella. Positivt var att toleransen ökade, i alla fall under resten av 40-talet. I början av 50-talet hårdnade attityden igen. Då sågs avkriminaliseringen av homosexualitet som en orsak till olika problem i samhället.

Men det var också nu som homo- och bisexuella började organisera sig. 1950 bildades Sveriges första organisation för homosexuellas rättigheter – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL.

Homosexualitet klassades som en sjukdom i Sverige fram till 1979.

Många former av sexualupplysning var olagliga under första halvan av 1900-talet. Kunskapen bland allmänheten var därför låg. Många visste inte hur könssjukdomar smittade, och trodde att onani kunde orsaka fysiska sjukdomar. Kvinnor tvingades göra abort i hemlighet, utförd av personer utan medicinsk kunskap. Andra fick fler barn än de kunde ta hand om för att de inte hade rätt till preventivmedel eller abort. Många visste inte heller vad homosexualitet var.

RFSU både informerade och argumenterade kring dessa frågor. Homosexualitet var inte RFSU:s största fokus, utan en del i ett bredare arbete för en fri, njutningsfull och ansvarsfull sexualitet.

Redan när RFSU bildades 1933 skrev de in i sitt program att lagförbudet mot homosexualitet skulle tas bort. Det var medlemmarna överens om, men i övrigt hade de olika syn på homosexualitet. Vissa ansåg att homosexualitet var en medfödd biologisk variation, medan andra såg det som en sjukdom. Båda lägren hade stöd i olika vetenskapliga teorier.

Efter att homosexuella handlingar hade avkriminaliserats fick synen på homosexualitet som en sjukdom större genomslagskraft både i samhället och inom RFSU. I ett nytt program 1944 stod att det var viktigt med botande och förebyggande åtgärder för ”driftslivets avvikelser”. Men Elise Ottesen-Jensen delade inte denna uppfattning utan höll fast vid den äldre linjen om homosexualitet som en naturlig biologisk variation.

1933 gav Populär tidskrift för sexuell upplysning ut ett temanummer om homosexualitet. Skribenterna menade att homosexualitet både kunde vara en medfödd läggning och något som en person blev senare i livet. De skrev också att homosexuella kontakter borde avkriminaliseras. Detta nummer åtalades för att framställningen var ”uppenbart skadlig” och att de åtalade artiklarna var av ”pornografisk natur”. Motståndare arrangerade en kampanj mot sexualupplysning som inte stämde överens med ”kristen anda”. Men tidskriften frikändes senare i rätten och fortsatte att vara populär.

RFSU spelade en viktig roll för vad som kom att ses som en modern syn på sexualitet. Under RFSU:s första tio år gick de från att bedriva kontroversiell och delvis olaglig verksamhet till att bli en etablerad organisation.

Vid avkriminaliseringen 1944 var Sverige ett av få länder där homosexualitet var lagligt. Men i Frankrike avkriminaliserades homosexualitet redan 1791, efter den franska revolutionen.

Idag har fler länder tagit bort förbud mot samkönad sexualitet i sina lagar, men fortfarande har många länder fängelsestraff för homosexualitet. Ett fåtal länder har dödsstraff enligt lag. I andra länder förekommer avrättningar även om lagen inte specifikt nämner samkönad sexualitet.

Kriminaliseringen av homosexualitet i dessa länder gör att det är svårt eller olagligt att bilda organisationer som driver hbtqi-personers rättigheter. Trots detta organiserar sig hbtqi-personer på olika sätt, även i de länder som har dödsstraff.

Flera av de länder där homosexualitet är förbjudet fick dessa lagar införda av kolonialmakter. De afrikanska länderna hade inga lagar mot homosexualitet innan de koloniserades. Kolonialmakterna tvingade på de koloniserade folken sina lagar, däribland de som reglerade och kontrollerade sexualitet. Bland annat Storbritannien, Belgien, Spanien och Portugal hade lagar som förbjöd homosexualitet.

Lagstiftningen kan ändras åt flera håll. Bara för att en avkriminalisering har skett en gång är det inte säkert att ett land fortsätter på samma bana. Detsamma gäller andra lagar som berör sexualitet, till exempel kring preventivmedel, abort eller tillgång till kunskap om sex.

I Europa beslutade Europadomstolen för mänskliga rättigheter i en dom 1981 att lagar som kriminaliserar homosexualitet går emot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.