Förintelsen och brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

Det upp­fattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om män­niskans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom­munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli på­minda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofatt­bart grymt.

Gemensamt för dessa invändningar mot en jämförelse är att ”jämföra” uppfattas som mer eller mindre synonymt med ”likställa”. Jämförelsen har ibland också lett till slut­satsen att na­zism och kommunism är jämbördiga. Ibland handlar den helt enkelt om vilken si­da som var värst, vem som förtjänar hår­dast dom av eftervärlden. Men en jämförelse innebär inte med nödvändighet att man jämstäl­ler de saker man jämför. Jämförelser görs i allmänhet inte mel­lan saker som är helt olika var­andra men inte heller mellan saker som är identiskt lika. Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kom­munismens brott mot var­andra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mel­lan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.

Förintelsen brukar ses som själva sinnebilden för mänsklig ondska och som en katastrof utan motstycke. Frågan är inte här huruvida det stämmer eller ej utan om det innebär att inga jämförelser får göras mellan den och andra händelser. Vi brukar ju anse att det finns viktiga lärdomar att göra av Förintelsen och att den måste bli ihågkommen för att inte upprepas. Men det betyder att vi måste kunna göra jämförelser mellan den och saker och ting som sker i vår samtid. Även om Förintelsen var ett uttryck för mänsklig ondska orsakades den inte av någon irrationell handling. I så fall behövde vi inte oroa oss lika mycket för att något liknande skulle kunna ske igen. De flesta håller säkert med om att nazisternas handlande inte var ologiskt i ljuset av deras antisemitism och radikala vilja att för­verkliga en rasistisk utopi. Vi måste rim­ligtvis kunna jämföra andra händelser med förintelsen eller åtminstone med inslag i den.

En invändning mot jämförelsen mellan just ­nazism och kommunism som ibland hörs är att ­nazismen redan som ideologi är rasistisk och antisemitisk och förnekar människors lika vär­de, medan kommunismen som ideologi tvärtom förespråkar en radikal jämlikhet för alla. Kom­mu­nismen stämmer i det avseendet bättre överens med de värderingar som är allmänt omfat­tade i dagens samhälle. Denna invändning har i sin tur kritiserats för att inte ta någon hänsyn till det faktiska utfallet av försöken att införa kommunismen i olika länder. Blir brott mot mänskligheten mindre avskyvärda därför att de förövas med ”goda” avsikter? En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena. I vilket fall som helst behöver en jämförelse mellan de nazistiska och kommunistiska sy­stemen inte förutsätta vare sig att de är likvärdiga eller att de inte är det. Jämförelsen förväntas visa både likheter och skillnader mellan dem.

En viktig skillnad har redan nämnts: nationalsocialismen vill redan från början utrota vissa biologiskt bestämda kategorier av människor. Kommunismen är däremot i princip universalis­tisk och talar visserligen om revolution med våldsamma medel, men inte om att fysiskt utplåna kategorier av människor. I centrum för nazismens ideologi står rasen, i centrum för kommu­nismens klassen. En klass kan utplånas utan att dess medlemmar dödas, men det gäller inte för en ras eller etnisk grupp.
Men det har också påtalats betydande likheter mellan nazism och kommunism: båda är antiliberala ideologier som anser att individen helt måste underordna sig kollektivet. Båda vill skapa vad de ser som det perfekta samhället genom att utplåna allt det gamla som står i vägen för detta samhälle. Båda drömmer om ett enat samhälle utan inre konflikter. Båda tror sig veta vad som är historiens mål och anser våld mot dem som står i vägen för detta mål vara berätti­gat: ”borgare” och ”kontrarevolutionärer” i kommunistiska stater, judar och Untermenschen i den nazistiska. Båda kan ses som ett slags ”politiska religioner”, som delar in världen i ont och gott utan utrymme för kompromisser, och ut­lovar ett paradis för de troende.

Förutom själva ideologierna kan de samhällssystem de bar upp jämföras. Totalitarism­teorin har framhållit ambitionen att utöva total kontroll över befolkningen. Strävan att bestäm­ma alla människors föreställningar och omsluta hela deras liv går igen över­allt. Betoningen av folkgemenskapen och viljan att mobilisera folket leder till en stark marke­ring av fienden. Bakom varje motgång eller misslyckande döljer sig en ondskefull samman­svärjning iscensatt av yttre makter eller av förrädare inom landet. En atmosfär av misstänksamhet och rädsla byggs därför upp.

Det har sagts att den tysk som hade ”arisk” bakgrund och höll sig undan från politik kunde känna sig relativt trygg i det nazistiska Tyskland. I de kommunistiska staterna, i synnerhet Sovjetunionen, var å ena sidan ingen förutbestämd att dö, men å andra sidan kunde ingen hel­ler känna sig säker. Det är svårare att påvisa en medveten avsikt att döda i de kommunistiska fallen. Om sovjetregimen har sagts att den inte hade som mål att utrota människor, men där­emot var den fullt villig att acceptera miljontals offer för att kunna förverkliga sin politik. Det­samma torde kunna gälla för Kina, medan det i Kambodja verkligen kan ha funnits en avsikt att döda människor i stor mängd. Men frågan är hur stor skillnaden är mellan att vilja döda människor och att handla på ett visst sätt i medvetenhet om att miljoner människor kom­mer att dö på grund av det.

Det är också intressant att jämföra den histor­iska bakgrunden till bolsjevismens respektive nationalsocialismens uppkomst och erövring av makten. Båda tog makten i samband med ett krig eller en kris, i bolsjevikernas fall första världskriget och i nazisternas den stora 30-talsde­pressionen. Dessa samhällskriser bröt ner det etablerade politiska livet och öppnade för nya och mer extrema politiska riktningar. Enligt historikern François Furet fär­gades också båda av erfaren­heten av första världskriget och en påföljande våldsbenägenhet, kollek­tivism och avsky för den borgerliga liberalismen. Det kan också ha funnits förutsätt­ningar som föregick kriget: både Tyskland och Ryssland var fram till första världskriget auktori­tära imperiestater med en stark byråkrati och militarism. Tyskland prövade visserligen på par­lamentarisk demo­krati un­der 1920- och det tidiga 1930-talet, men styrelse­formen hann knap­past slå rot.

Det har understrukits att de totalitära rörelserna lärde sig av varandra. Mussolini och Hitler tog efter de sovjetiska kommunisternas metoder, både vad gällde massorganisation, propagan­da och terror. De använde sedan dessa metoder i kampen både mot det gam­la sam­hället och mot kommunisterna. I viss mening, har Richard Pipes häv­dat, blev för­intelsen på så vis en av många oförutsedda följder av ryska revolutionen.

Vissa historiker har velat förklara nazismens förutsättningar med en ”obalanserad” moder­niserings­process, där den tekniska och ekonomiska moderniseringen gått mycket snabbare än den sociala och politiska. Detta kan även sägas om Ryssland, fastän inte i lika hög grad som om Tyskland. Denna förklaring har dock ifrågasatts, eftersom den tycks förutsätta att det finns en sorts modernisering som är den ”rätta” och att olika moderniseringsprocesser måste följas åt för att resultatet skall bli lyckat. Det finns även forskare som har menat att moderniseringen i sig skapar förutsättningar för totalitarism och att det speciella med Tysk­land och Ryssland inte så mycket har varit hur moderniseringen gick till där utan att den blev så snabb och om­välvande. Enligt denna teori kan individualiseringen i det moderna samhället bryta ned de tra­ditionella institu­tioner som existerar på nivån mellan individen och staten: familjen, kyrkan, bygemenskapen med mera. Brottet skapar ett tomrum i människors liv, ett tomrum som totalitära stater försöker fylla genom att utsträcka statens makt över individerna. Utan institutioner på mellan­nivå blir det också lättare för staten att ta sig mer makt.

Det fanns förvisso också betydande skillnader mellan Ryssland och Tyskland: Tyskland var ett mycket mer ekonomiskt och industriellt avancerat samhälle än Ryssland, och det hade starka­re traditioner av rättsstatlighet och maktdelning. Tyskland hade till skillnad från Ryss­land en stark fackföreningsrörelse, och kejsarmakten var inte lika dominerande som i Ryss­land före första världskriget.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson talar i Folkmordens historia om förintelsen som det ”paradigmatiska” folkmordet. Den sovjetiska terrorn blir det ”signifikanta andra” folkmor­det därför att den var så mångtydig, ägde rum under så lång tid och riktade sig mot så många olika grupper. Därmed vill de ha sagt att det framför allt är dessa båda händelseförlopp som jämförs med varandra när man vill förstå folkmord och brott mot mänsklig­heten. För att an­knyta till början av denna text kan en kategorisk ovilja att jämföra förintelsen och kommuni­stiska regimers terror försvåra en djupare vetenskaplig för­ståelse av folkmord och brott mot mänskligheten som generella företeelser. Förintelsen sked­de under en begrän­sad tidsperiod och riktade sig mot tydligt utpekade, etniskt definierade grupper av människor. Eftersom FN:s folkmordskonvention är utformad med förintelsen som mall är de händelser som har definie­rats som folkmord, såsom massakrerna i Rwanda 1994, sådana som liknar förintelsen i dessa avseenden. De har dessutom alla ägt rum i samband med krig eller inbördeskrig.

Detta stäm­mer inte för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten: etniskt definierade offerkate­gorier före­kommer förvisso även här, men de socioekonomiskt definierade kategorierna har i allmänhet varit viktigare. Brotten har till största delen förövats i fredstid. De har också, utom i Kambodja, ägt rum under lång tid, under flera år­tionden, om än i vågor. Vi behöver helt en­kelt både kunskap om Förintelsen och om de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer för att stå så väl rustade vi kan mot ho­tet om nya massmord.

Läs också:

Texten är hämtad ur Faktaskriften: Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer sida 107.

Texterna Perspektiv på brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, Totalitarismen, Att jämföra Förintelsen och brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer är skrivna av fil.dr Martin Alm.

Martin Alm är fil.dr och verksam som lärare och forskare vid Historiska institutionen, Lunds universitet. Han disputerade vid Lunds universitet år 2003 på avhandlingen ”Americanitis: Amerika som sjukdom eller läkemedel. Svenska berättelser om USA åren 1900–1939”. Martin Alm har medverkat i forskningsprojekten ”Kommunistiska regimer” och ”Echoes of the Holocaust”. Bland senare publikationer finns artiklar i antologierna ”Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken” (Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander, red., 2004) och ”Kommunismens ansikten. Repression, övervakning och svenska reaktioner” (Anu Mai Köll, red., 2005).


Referenser

Arendt, Hannah, The Origins of Totalitarianism, New York: Harcourt, Brace & Co 1951

Barnouin, Barbara, och Changgen, Yu, Ten Years of Turbulence: The Chinese Cultural Revolution, London och New York: Kegan Paul International 1993

Bauman, Zygmunt, Auschwitz och det moderna samhället, Göteborg: Daidalos 1991 (översättning Gustaf Gimdal och Rickard Gimdal)

Brent, Jonathan, och Naumov, Vladimir P., Stalins sista brott. Komplotten mot de judiska läkarna 1948–1953, Nora: Nya Doxa 2004 (översättning Per Lennart Månsson)

Burke, Edmund, Reflektioner om franska revolutionen, Stockholm: Contra 1982 (översättning Carl G. Holm)

Chan, Alfred L., Mao’s Crusade: Politics and Policy Formation in China’s Great Leap Forward, Oxford: Oxford University Press 2001

Chandler, David, Brother Number One: A Political Biography of Pol Pot, andra reviderade upplagan, Boulder, Colorado, och London: Westview Press, A Member of the Perseus Books Group 1999

Conquest, Robert, Den stora terrorn. Stalins skräckvälde under 30-talet, Stockholm: Prisma 1968

Gerner, Kristian, och Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia. Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida, Stockholm: Atlantis 2005

Getty, J. Arch, Origins of the Great Purges: The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933–1938, Cambridge: Cambridge University Press 1985

Hinton, Alexander Laban, Why Did They Kill? Cambodia in the Shadow of Genocide, Berkeley och Los Angeles: University of California Press 2005

Jensen, Bent, Gulag och glömskan. Rysslands tragedi och västvärldens minnesförlust under 1900-talet, Stockholm: Natur och Kultur 2005

Karlsson, Klas-Göran, Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen, Stockholm: Atlantis 2003

Kiernan, Ben, The Pol Pot Regime: Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975–79, New Haven: Yale University Press 1996

Kommunismens svarta bok, Stéphane Courtois (red.), Stockholm: Bokförlaget DN 1999 (översättning Jan Stolpe et al.)

Linnér, Sture, Pol Pot och Kambodja. Skräckväldets historiska bakgrund och dess konsekvenser, Stockholm: Rubicon 1997

MacFarquhar, Roderick, och Schoenhals, Michael, Mao’s Last Revolution, Cambridge, Massachusetts, och London: The Belknap Press of Harvard University Press 2006

Malia, Martin, The Soviet Tragedy: A History of Socialism in Russia, 1917–1991, New York: Macmillan 1994

Nisbet, Robert, The Quest for Community: A Study in the Ethics of Order and Freedom, New York: Oxford University Press 1953

Nove Alec, Was Stalin Really Necessary? Some Problems of Soviet Political Economy, London: Allen & Unwin 1964

Pipes, Richard, Den ryska revolutionen, Stockholm: Natur och Kultur 1997 (översättning Staffan Skott)

Popper, Karl, The Open Society and Its Enemies, London: Routlege 1966

Schoenhals, Michael, “Demonising Discourse in Mao Zedong’s China: People vs Non-People”, Totalitarian Movements and Political Religions 2007: 3–4, s. 463–480

Short, Philip, Pol Pot: The History of a Nightmare, London: John Murray, A Division of Hodder Headline 2004

Teiwes, Frederick C., med Sun, Warren, China’s Road to Disaster: Mao, Central Politicians, and Provincial Leaders in the Unfolding of the Great Leap Forward, 1955–1959, Armonk, N. Y., och London: M. E. Sharpe 1999

Weatherley, Robert, Politics in China Since 1949: Legitimizing Authoritarian Rule, New York: Routledge 2006

Vickery, Michael, Cambodia: 1975–1982, Boston: South End Press 1984