Jag minns

"Förintelsen har alltid funnits nära mig. Min farmors och farfars familjer och släkter mördades, en liten skärva överlevde. Som barn minns jag en kakafoni av språk och olika maträtter som bar fram Förintelsens berättelser invävd i vardagen. Det var besynnerligt okomplicerat. Det var inte så att nu ska du äta den här kakan och nu ska jag berätta för dig om Bergen-Belsen, utan man åt och pratade och någon sa att detta hände, den dog och den överlevde, det var ett ständigt samtal på något sätt.

Även om jag är tredje generationen så formade det mitt liv. I dag bråkar jag mycket med mig själv om detta. Känslan av ansvar inför att ihågkomma och föra vidare, jag funderar på om jag har en större plikt än andra att berätta.

Att föra minnet om Förintelsen vidare är ett kollektivt ansvar, det är ett uppdrag vi har som samhälle att berätta och det vore sorgligt om det bara ligger på de drabbade grupperna att ta det ansvaret."

"Min farmor hade fläcktyfus och låg utan kläder i baracken när nazisterna skulle tömma lägret för att göra sig av med alla bevis. Farmor och hennes systrar tvingades ut på en dödsmarsch.
Farmor orkade inte och ville bli lämnad, men hennes systrar sa ”vi lämnar aldrig dig, du ska inte behöva dö ensam, om du dör ska vi vara hos dig.” Så de bar henne under dödsmarschen genom vinterlandskapet, de hade inga skor.

På så sätt överlevde min farmor. Det är bland det vackraste och sorgligaste jag någonsin har hört.

När farmor berättade om Förintelsen berättade hon om räddningen, om det ofattbara i att hon överlevde. Jag tänker ofta på det. Det är en paradoxal situation med en historia som alla vill glömma och samtidigt en historia som alla måste minnas."

"Jag minns Sofia Taikon som överlevde folkmordet på romer under Förintelsen. Hon undkom koncentrations- och förintelseläger i Nazityskland men förlorade alla i sin släkt. Sofia räddades till livet, men hennes hälsa blev förstörd.

Sofia sa att tyvärr är världen varken rättvis eller god, men det finns goda och rättvisa människor. Det finns människor som inte går med på att plåga andra även om de själva blir hotade, de kanske inte har någon makt men de är ändå modiga. Och det är tack vare dem som jag lever."

"Jag minns när uniformsklädda män tog sig in i vårt hem. Det var tidigt på morgonen. Min mamma och min bror och jag skulle precis äta frukost. Bordet stod dukat i köket och plötsligt hörde vi att det bultade på dörren och en mansröst röt.

In kom det en grupp uniformsklädda män med höga blanka stövlar. Det första de gjorde var att fråga efter min pappa. Men natten innan hade vi fått en varning, att nazisterna var på väg att hämta min pappa.
Efter den natten förstod mina föräldrar att vi måste ut från Tyskland. Jag och min mamma lyckades ta sig oss till Sverige. Men vid krigsutbrottet i september var min pappa kvar i Tyskland. I augusti 1942 fraktades han med tåg till Auschwitz. Utav de 1006 personer i transporten så var det, endast en enda överlevande, och det var inte min pappa.

Evas uppmaning är tydlig. ”Tyskland gick från att var en demokrati till en diktatur på ett halvår. Vi måste vara observanta och agera mot minsta tecken på inskränkningar i de demokratiska rättigheterna, och vi måste alla vara noggranna med och se till att upprätthålla lika värde för alla människor.”