Alice Eriksson Kallas berättelse

Alice Eriksson Kalla föddes som den första av två döttrar i en familj från Kiruna, 2 december 1925. Alice pappa, Ernst Eriksson Kalla, var övertygad kommunist och positiv till uppbyggandet av Sovjetunionen. När Ernst blev erbjuden arbete i Karelen tvekade han aldrig. Han trodde att flytten skulle ge hans två döttrar möjligheten att studera till ingenjörer.

Det var hög arbetslöshet i Sverige som en följd av den stora ekonomiska depressionen som spridit sig från USA till Europa. I Kiruna var många beroende av arbetet genom gruvbolaget LKAB och när företaget tvingades till nedskärningar ökade oron.

Kirunas kommunstyre, med många invalda från Kommunistpartiet, beslutade 1931 att använda statsmedel till att stödja arbetsresor till Karelen och snabbt hade hundratals Kirunabor låtit sig värvas.

Alice pappa Ernst var en av dem. Han var politiskt aktiv i Kiruna och Alice minns de ständiga debatterna mellan fadern och partivännerna hemma i enrummaren. Några av de första ord som Alice lärde sig att stava till var Lenin och Stalin.

När familjen reste iväg 1933 med ett 30-tal andra personer var det feststämning på tågstationen. De kvarvarande Kirunaborna var stolta över dem som fick resa till Karelen. Alice minns dock tydligt sin mamma Hilmas gråt. Hilma ville inte åka men följde motvilligt med då hennes make hotat med att åka ensam med döttrarna.

Förlorar båda sina föräldrar

Gruppen av Kirunasvenskar som familjen Eriksson Kalla ingick i, hamnade i byn Uhtua, som idag heter Kalevala, nära den finsk-ryska gränsen. Där arbetade de med ett vägprojekt tillsammans med andra utflyttade svenskar och finländare, en del av dem från USA och Kanada. Deras uppgift var att bygga väg 89 som skulle gå mellan Uhtah och Kem vid Vita Havet.

Alice minns att det tog inte lång tid förrän de ganska snart efter ankomsten upptäckte att saker och ting inte stod rätt till. Mitt i natten kunde den hemliga polisen, NKVD-KGB, komma och hämta svenska familjemedlemmar utan förklaringar, och många män gömde sig därför i skogen av rädsla. En natt kom turen till Alice pappa Ernst. Han fördes bort när döttrarna låg och sov. De såg honom aldrig mer. 

Mamma Hilma och de två döttrarna fördes därefter till skogslägret Pongoma invid Vita havet, likt andra familjer där fäderna saknades. Där påbörjades kampen för att få återvända hem, men arkivdokument talar om svenska myndigheters oförmåga att hjälpa dem. En kort tid därefter drunknar mamma Hilma inför ögonen på 16-åriga Alice.

Dömd för förtal

Alice höll sig och sin syster vid liv genom hårt arbete. Hon arbetade bland annat som brigadledare, och ledde en stor grupp militärer, under krigsåren. Men 1944 dömdes hon till tio års fängelse för ekonomiskt sabotage. Den hemliga polisen ansåg att hon förskönat resultaten för fångar som inte arbetat tillräckligt hårt. Hon anklagades även för att ha förtalat Sovjetstaten då hon många år tidigare berättat om livet i Kiruna för skolkamraterna i Uhtua.  

Alice dömdes till arbetsläger i Kotlas, i Archangelsk. Här tvingades hon i nio år till att vårda krigsfångar, lasta fisk, trampa cement och simma efter timmer i iskalla floden Dvina. I arbetslägret födde Alice också en son vars pappa var en medfånge.

Vid Stalins död 1953 blev Alice och miljoner andra fångar fria. Ändå var den bistra tillvaron inte över. Hennes son bodde hos sin far i Ukraina, men där fick inte Alice arbeta eftersom hon var straffad. För att kunna försörja sig arbetade Alice på en oljedepå i Tjita, nära Kina. Drömmen om Sverige bleknade i den dagliga kampen för överlevnad.

Rentvår fadern

I Sibirien gifte sig Alice med en rysk man som hjälpt henne. Här lyckades hon på 1960-talet få sin pappa rentvådd. Detta ledde till att hon till sist slutade att räknas som barn till en Sovjetfiende, vilket innebar att familjen kunde återfå vissa medborgerliga rättigheter.

Efter Sovjetväldets upplösning 1992 återvände hon till Kiruna. Då var hon hjärtsjuk och svårt märkt av 58 år i Sovjetunionen.

Först som 74-åring fick Alice veta vad som hänt hennes far. I hemliga polisen NKVD-KGBs arkiv står att Ernst Eriksson Kalla sköts ihjäl 1938 efter att ha dömts som fiende till Sovjetstaten, skyldig till ekonomiskt sabotage. Verkligheten var att vägprojektet som han arbetade med hade försenats. Det visade sig att Ernst drabbats av samma öde som oräkneliga andra utländska idealister som trodde på drömmen om Sovjetstaten.

Berättelserna är nedtecknade av journalisten Kaa Engberg 2006. Texter är redigerade 2013.