Historia i politiken

Historia är politik. Historia har alltid använts som maktmedel i den politiska debatten. Att använda historiska referenser kan göra det lättare för en person eller grupp att få fram sitt budskap. Historiebruk i detta sammanhang kan t.ex. vara att någon i stundens ingivelse målar en Hitlermustasch på en person på en valaffisch eller att en journalist väljer att kalla den senaste riksdagsdebatten för ”polsk riksdag”, med hänvisning till den kaotiska politiska situationen i Polen under 1700-talet.

Historia är ett viktigt politiskt slagträ för politikerna själva för att vinna anhängare och skapa legitimitet för sin politik och sina beslut. Historien används då som ett slags snabbköp där man kan välja de händelser och personer som passar för stunden. Politiker är endast undantagsvis historiker själva och deras historiska anspelningar är oftast förenklade och anpassade för att passa ett särskilt politiskt syfte. Även detta hör förstås till sakens natur. Ingen skulle orka lyssna på en politiker som kom med
långa, problematiserande utredningar om den historiska händelse eller person som de refererar till. Om man hårdrar det är det i dessa sammanhang ointressant om historien blir riktig. Det viktiga är i stället att den historiska anspelningen skapar önskade associationer hos dem som lyssnar. Av den anledningen kan politiker och andra gå utanför det som betraktas som faktisk historia till det som snarast är historiska myter utan att förlora väljarskarans förtroende.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.