Studieresa till Förintelsens romska minnesplatser i Polen

Vad fick dig att följa med på den här resan?
Min kollega hittade denna resa och frågade om jag ville följa med. Självklart sa jag ja! Det behövs för min personliga utveckling som lärare, för vår kommun och speciellt för våra elever, så jag var så tacksam att hon hade koll på Forum för levande historias hågkomstresor. 

Om du skulle ta med dig en enda insikt, vilken skulle det då vara? 

Passiviteten legitimerar extremismen. Politiker, ledare, lärare och medmänniskor kan inte stå tysta när fanatiker spyr hat över folket.  

Vad tar du med dig till ditt fortsatta arbete med elever?

Förintelsen och Samudaripen är så ofantligt stora att det ofta känns svåra att förstå. Att få höra gripande berättelser och livsöden från autentiska personer som var där är ett fantastiskt verktyg för att beröra och skapa engagemang: 

En man från Sonderkommando som tvingades begrava sin fru och barn ger förståelse för den enorma grymhet som täcker fält efter fält på den polska landsbygden. 

En romsk pojke som kläddes i vackra kläder och fick vara i Mengeles barnbaracker i Auschwitz för att sedan sluta sitt korta liv som så många andra i gaskammaren gör att hjärtat snörps åt för de miljontals människor som mötte samma öde. 

Att ha upplevt platserna, känt samma vind, samma jord under fötterna och hört ekot av berättelserna från några av de tusentals individer som fanns där är vad jag kommer ta med mig in i klassrummet och förmedla vidare till mina elever så att de ska förstå att detta aldrig kan få hända igen. 

Vad har gjort mest intryck på dig under resan?

Hågkomstresan har gått till flera autentiska platser där stora brott mot mänskligheten skett och en sak som blivit tydlig är hur förföljelsen, hoten och mördandet skett såväl i det lilla som i det stora. När makthavarna legitimerar att vissa grupper i samhället anses mindre värda finns det genast människor runt om som är snabba att följa efter, med målet att själva få en bättre tillvaro. Att världen och Sverige polariseras i rask takt är en stark varningsklocka för alla att minnas vår historia, att utbilda oss och att inte stå som tysta åskådare. 

Vad fick dig att vilja delta i den här resan?

Jag ville fördjupa mina kunskaper om romsk historia och framför allt se hur den berättas, och om romer faktiskt får äga och vara en del av berättandet om sin egen historia under andra världskriget och Samudaripen.

Jag är inte lärare, utan arbetar med romska frågor och kommunikation, myndigheter och unga. Därför ville jag också komma hit med ett romskt perspektiv och dela med mig av mina erfarenheter. För mig är det viktigt att kunskapen om romers historia inte bara finns inom den romska minoriteten, utan blir en självklar del av den allmänna kunskapen om vår gemensamma historia.

Det är något jag verkligen brinner för: att vår historia lärs ut, berättas och aldrig glöms bort.

Vad tar du med dig, både professionellt och personligt?

Jag tar med mig så otroligt mycket. Det har varit en berg och dalbana av känslor – sorg, skratt, glädje, rädsla, ilska och hopp.

När jag kom hit kände jag en oro. Den romska historien har så många gånger hamnat i skymundan, och romer har alltför sällan fått äga berättelsen om sin egen historia. Trots att romer är en av Sveriges nationella minoriteter och att undervisningen ska behandla de nationella minoriteternas historia och kultur, upplever jag att vi alltför ofta blir ett kommatecken i slutet av en mening. Ett ”och romer”. Något som nämns i förbifarten, snarare än en historia som får ta sin egen plats.

Den här resan har gett mig ett annat hopp. Jag har mött engagerade lärare som verkligen vill lära sig, lyssna och ta med sig kunskapen vidare till sina elever. Jag har hört otroliga berättelser och mött fantastiska människor som har gjort den här resan möjlig.

Jag kom hit med en oro över att vår historia återigen skulle hamna i skymundan. Jag åker härifrån med hopp. Hopp om att fler kommer att bära berättelserna vidare, att fler barn kommer att få lära sig om den romska förintelsen och att romer själva får vara med och äga berättelsen om vår historia.

Av de platser du besökte under resan, vilken plats berörde dig mest?

Den plats som berörde mig allra starkast var skogslägret Waldlager.

Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag gick in i skogen och kom fram till den stora gläntan. Det gröna fältet, solen som sken precis över och mellan träden och samtidigt tyngden som slog mot bröstet. Jag har aldrig tidigare upplevt att en plats har väckt så starka känslor i mig.

Där låg massgravarna. Tusentals människor hade mördats och begravts på platsen. Bland dem fanns omkring 5 000 romer, och en stor del av dem var barn.

Det som gjorde särskilt ont var tanken på alla de människor vars berättelser vi aldrig fick höra. Människor som hade namn, familjer, drömmar och liv, men som mördades och vars berättelser till stor del försvann med dem.

Minnesmärket över de romska offren gjorde starkt intryck på mig, inte minst eftersom det är relativt nytt. Det blev en påminnelse om hur lång tid det har tagit innan romska offer har fått det erkännande och den plats i minneskulturen som de förtjänar.

Minnesceremonin vi höll där kommer jag bära med mig länge. Att vi tillsammans stannade upp, mindes och hedrade människorna som mördades gjorde platsen ännu starkare. Efteråt kunde jag se något i hela gruppen. Sorgen, smärtan och tyngden fanns hos oss alla.

Jag kände mig som en annan människa när vi lämnade platsen. Det gjorde ont. Jag var tung och fullständigt utmattad. Men samtidigt kändes det viktigt att vi hade varit där och att vi hade hedrat deras liv.

De fick inte själva möjligheten att berätta sina historier. Därför blir vårt ansvar att minnas och föra dem vidare ännu större.

Jag önskar samtidigt att romsk historia fick ta större plats på fler av de platser vi har besökt under resan. Att få minnas och hedra deras liv är en tyngd och ett ansvar som jag kommer bära med mig.

Hur tror du att resan kommer påverka din syn på Förintelsen? Har du lärt dig något nytt?

Resan har gett mig en mycket djupare förståelse för människorna bakom historien – de som levde sina liv och de som förlorade dem under Förintelsen.

Jag har framför allt fått se hur judiska och romska berättelser löper parallellt genom historien. Två folk som utsattes för förföljelse och avhumanisering, och människor som tvingades genomleva ofattbara grymheter.

Det är framför allt barnen jag kommer tillbaka till. Barnen som inte visste att de skulle dö när de fördes in i gaskamrarna. Barnen som aldrig fick växa upp. Barnen som aldrig fick möjlighet att själva berätta vad som hände dem.

För mig har resan därför också förstärkt betydelsen av att berättelserna om Förintelsen och Samudaripen får berättas sida vid sida, samtidigt som varje grupps egna erfarenheter och historia får den plats de förtjänar.

Vi måste fortsätta berätta om människorna som levde, inte bara om hur de dog. Vi måste säga deras namn, berätta deras historier och se till att nya generationer får kunskapen vidare.

För mig handlar det ytterst om just det: att aldrig glömma. Och att göra allt vi kan för att det aldrig ska kunna hända igen.

Vad fick dig att följa med på resan?

Jag har länge velat göra en resa till Polen. När en romsk kollega och vän tipsade mig om denna resa kändes det så rätt att få göra resan ur ett romskt perspektiv. 

Vad tar du med dig till ditt fortsatta arbete med elever? 

Det jag tar med mig i mitt fortsatta arbete är både ny kunskap och inspiration från möten med autentiska platser, guider, romer och kollegor från hela landet. Jag tar med mig vikten av att nyansera och göra undervisningen levande. Jag kommer lyfta berättelser mer ingående kring folkmordet på romer som blev offer för förintelsen.

Jag hoppas även få gehör när jag kommer hem så att min egen kommun kan finansiera studieresor, då mötet med autentiska platser påverkar oss människor på djupet. Våra unga är framtiden och behöver forma den i medmänsklighet. Eleverna måste förstå vad som händer när antiziganism, antisemitism och annan form av rasism får fäste. 

Vad har gjort mest intryck på dig under resan?

Under resan har jag blivit starkast berörd av de personberättelser och de minnesceremonier vi hållit. Framför allt minnesceremonin bland massgravarna i Chelmno där vi fick lyssna på en låt från en romsk överlevares barnbarn. Jag såg bara alla som inte fick leva vidare och kunde inte stoppa tårarna för de som blev mördade. 

Varför är det viktigt att elever får kunskap om det romska folkmordet? 

Det är viktigt att eleverna får kunskap om det romska folkmordet, dels för att de ska förstå att det var många grupper som drabbades, dels för att kunna motarbeta antiziganism idag. Det är ett folk som sent fick sitt erkännande och vi måste lyfta fram romerna i vår historieundervisning. 

Något annat du vill dela med dig av?

Jag känner så starkt efter denna resa att vi aldrig får sluta berätta Förintelsens historia. Vi människor är narrativa varelser och kan inte förstå varken våra egna liv eller vår omvärld utan historier. Vi behöver skapa en levande historia för våra unga så att vi kan skapa en framtid där rasism inte får fäste. Vi har sett. Vi har hört. Vi vet. Det får aldrig ske igen.

Vad fick dig att vilja delta i den här resan?

Jag ville lära mig mer om Samudaripen och få möjlighet att vara på de autentiska platserna för att bättre förstå vår historia. För mig är den romska historien en viktig del av vår identitet, och jag tror att man förstår historien på ett annat sätt när man faktiskt står på platserna där den har hänt.

Vad hoppas du få med dig, både professionellt och personligt?

Jag tar med mig jättemycket kunskap. Jag hade absolut inte koll på alla detaljer och har fått ta del av både fakta och starka berättelser.

Jag tar också med mig många känslor. Jag har varit ledsen över allt som hände våra romer, men också arg och besviken över att folkmordet på romer erkändes så sent. Det har bidragit till okunskap och ett fortsatt osynliggörande, vilket fortfarande påverkar romer genom utsatthet och diskriminering.

Samtidigt är jag väldigt glad över alla fantastiska människor jag fått möta under resan. De har gett mig hopp och en tro på att det finns människor som vill hjälpa oss att berätta vår historia och som ser oss och behandlar oss som lika värdiga människor.

Av de platser du besökte under resan, vilken plats berörde dig mest?

Chełmno har stannat väldigt starkt kvar hos mig. Det var en stillsam plats, men samtidigt väldigt smärtsam. Där fick vi höra Sofias berättelse, och tillsammans med låten ”Mitt hjärta har inget land” blev historien väldigt personlig. Det var inte längre bara fakta och siffror, utan en berättelse om människor, deras liv och deras drömmar. Det gjorde ont att förstå att så många liv fick sina slut där.

Men Szczurowa har också berört mig på ett annat sätt. Där fick vi höra om Kristina Gil och hennes familj och om massakern på den romska befolkningen. Det var mycket sorg, men samtidigt kände jag något väldigt viktigt: hopp. Att människor fortfarande minns, berättar och bryr sig om de som mördades visar att deras liv inte är bortglömda.

Hur tror du att resan kommer påverka din syn på Förintelsen? Har du lärt dig något nytt?

Resan har påverkat mig kunskapsmässigt, personligt och känslomässigt. Framför allt har jag förstått att vi är långt ifrån färdiga med att prata om Förintelsen och Samudaripen.

Vi kan inte förändra det som hände, men vi kan fortsätta berätta, minnas och sprida kunskapen, så att människorna inte glöms bort och så att vi kan motverka att något liknande händer igen.

Men resan har också fått mig att tänka på koppling mellan Samudaripen och varför det finns fortfarande så mycket okunskap, fördomar och diskriminering idag. Och vad vi själva kan göra för att förändra det

Hur tycker du att man ska arbeta med att lyfta romers historia och Förintelsen i klassrummen och i samhället?

Jag försöker göra historien personlig och mänsklig, genom berättelser och människors liv, inte bara genom siffror och årtal.

Jag vill att framför allt att barn och unga ska få kunskap om romernas historia, men också känna stolthet, gemenskap och hopp. För mig handlar det om att visa att vår historia är viktig och att våra berättelser hör hemma i klassrummet.

Och kanske är det viktigaste budskapet jag tar med mig från resan att vi behöver varandra. Relationer och människor som bryr sig om oss kan ge hopp och ibland är hoppet det som gör att vi orkar fortsätta.

Till sist vill jag säga att jag är otroligt tacksam för att Forum för levande historia möjliggör en sådan här resa. Det betyder mycket att vår historia får höras och att lärare får möjlighet att få kunskap som de sedan kan sprida vidare.

Samtidigt är det viktigt att vi romer själva får kunskap om vår historia. Kunskap stärker vår identitet och ger oss kraft att fortsätta kämpa för våra rättigheter. Jag tror att när både romer och majoritetssamhället får större kunskap om vår historia, kan vi tillsammans motverka okunskap, fördomar och antiziganism.

För mig handlar den här resan därför inte bara om att förstå det som hände då, utan också om att skapa en framtid där vår historia är synlig, vår identitet respekteras och alla människor får bli sedda som lika värdiga.

Vad fick dig att följa med på den här resan?

Det politiska klimatet I Sverige och omvärlden har berett marken för öppen och utökad rasism. Mina relationer med romer gör att jag känner ett stort behov av att arbeta med dessa frågor.

Vad har gjort mest intryck på dig under resan?

Warzsawagettot

Vad tar du med dig till ditt fortsatta arbete med elever? 

Den romska historien kommer att integreras på ett med levande sätt

Varför är det viktigt att elever får kunskap om det romska folkmordet? 
För att historien ska bli komplett. Vi behöver syna historiografin i sömmarna och få in allas historia för att det ska bli rättvist och rättvisande.

Något annat du vill dela med dig av?

Alla människors lika värde är ingen självklarhet, utan något vi alltid måste kämpa för. Tillsammans är vi mycket starkare!

Vad fick dig att vilja delta i den här resan?

Jag började tänka på att följa med på den här resan när jag var på premiärvisningen av Berätta för framtiden. Jag ville lära mig mer om historien och vad romer gick igenom under Förintelsen. Jag visste att det var romer som blev dödade under Förintelsen, men inte att det var så många. De nämnde aldrig den siffran när jag var ung. När de nämnde Auschwitz tänkte jag alltid på judar, homosexuella, politiska fångar, funktionsnedsatta och så några romer. När jag fick höra om det som hade hänt med romerna i Auschwitz-Birkenau, kunde jag inte sova på flera dagar. Det var så många romer som dog på en gång natten mellan den 2 och 3 augusti 1944. Efter det började jag läsa på om det romerna varit med om under Förintelsen, och insåg att det var väldigt många romer som dödades.

Jag är född och uppvuxen i före detta Jugoslavien, där kände jag mig aldrig annorlunda. Jag gjorde aldrig någon skillnad på olika folkgrupper. För några år sedan fick jag höra talas om en romsk kvinnogrupp och jag engagerade mig i den. Det var första gången jag var med i en romsk förening. Jag hade inte så mycket kontakt med andra romer tidigare. Det var då jag fick reda på de problem som romer får utstå i Sverige och i andra länder idag. I kvinnogruppen hjälper vi varandra när det behövs. Nu för tiden är livet för romer i länderna i före detta Jugoslavien inte lika bra som det var tidigare, de diskrimineras mer än tidigare.

Vad hoppas du få med dig/Vad tar du med dig, både professionellt och personligt?

Jag har fått många vänner på resan, både romer och icke-romer. Jag kommer sprida både foton och berättelser på sociala medier om det jag har lärt mig under resan. Det är många av mina vänner som inte vet om de hemskheter romer fick vara med om under Förintelsen. Jag är jätteglad över att få träffa så många positiva icke-romer som jobbar som lärare. Nu kommer de prata om det här i sina klasser. Kanske kommer barnen prata med sina föräldrar om det här. Att de unga lär de gamla. Jag har fått hopp. Jag tror ingen i den här gruppen kommer tillåta att det här händer igen.

Av de platser vi besökt under resan, är det någon som stuckit ut extra? Och varför?

Alla platser, men den sista stället vi var på, Majdanek, var så välbevarat. Man kände den rädsla och panik som fanns hos de som satt i lägren. Att det fanns ett badkar i krematoriet, blev jag väldigt tagen av det. Att de som jobbade där med ugnarna gick och badade medan de eldade lik i ugnarna. Men det jag saknade var föremål från romer på alla platser vi besökte. Det fanns monument, men inga romska föremål. Varför fick man inte se deras instrument? Vi fick höra att det fanns instrument i lägren, att de var musiker, men vi fick aldrig se några instrument. Något jag är ledsen över, är att vi romer inte arrangerar sådana här resor själva. Jag såg många judiska grupper, men ingen annan romsk grupp på de platser vi besökte. Vi behöver lära av historien, åtminstone resa en gång i livet till de här platserna.

Hur tror du att resan kommer påverka din syn på Förintelsen?

Man känner sig ledsen. Jag har ont i själen, inte bara för mitt folk utan för allihop. Så många människor som dödades. Inte bara dödandet utan också hur romerna levde. Man tror inte att en människa kan vara så grym. Det där med Dr Mengele var också jättehemskt. Jag hoppas att vi aldrig får uppleva det igen. Jag har läst böcker om det, men det är annat att se hur det såg ut på platsen. Vi hade jättebra guider som kunde tala, så att man förstod. Alla tre, Mia, Danne och Sara var jättebra. Jag ska skriva till grupper i Makedonien att de kan organisera en bussresa till Polen från Makedonien. De borde också besöka Auschwitz, det är jätteviktigt.

Vad fick dig att vilja följa med på resan?

För mig var det många orsaker. Förintelsen och folkmord är något jag har arbetat med och fokuserat på ända sedan jag blev lärare. Intresset började dock redan som barn då jag bläddrade i min pappas alla böcker. Jag har besökt koncentrationsläger i Tyskland, men aldrig ett förintelseläger. Så när min kollega berättade om den här resan kände jag att det var dags. En annan anledning är att jag tror att min undervisning kommer att gynnas av besöket. Målet är att själv kunna arrangera en hågkomstresa med elever. 

Vad har gjort mest intryck på dig under resan? Vilken plats?

Alla platser har berört mig men på olika sätt. Sammantaget kan man säga att jag har fått många svar, men mina frågor är fler än innan resan. Att de romska deltagarna i gruppen har delat sina berättelser har förstärkt och gjort att berättelserna kommit närmare. Men för att välja en plats vill jag lyfta fram Chelmno/Kulmhof. Händelserna vid "slottet" och i kyrkan, tyskarnas problemlösning och effektiviseringsarbete sa mig mycket om deras målmedvetenhet. Massgravarna och Michael Podchlebniks berättelse gav mig känsla om vidden av de grymheter som utspelade sig på platsen. Minnescerenonin vid monumentet över de romska offren grep tag om mig på ett oväntat sätt.

Vad tar du med dig till ditt fortsatta arbete med elever? 

Uppfylld av alla berättelser, platser och nya perspektiv tror jag att min undervisning kommer att bli mer levande. Berättelserna från personerna som överlevde, de som inte gjorde det och mina romska medresenärer kommer göra min undervisning om Shoah och Samudaripen mer greppbar för eleverna. Att kunna berätta om platser jag varit på och berätta om personer som befann sig på samma plats under folkmorden kommer göra att elever kommer kunna knyta an på ett annat sätt.

Varför är det viktigt att elever får kunskap om det romska folkmordet? 

Därför att även den gruppen utsattes för ett folkmord, på samma grunder som judarna. Det är också viktigt för att romernas berättelser ofta är oberättade. Det är viktigt att föra dem och deras historia vidare. Antiziganismen minskade inte efter folkmordet. Fördomarna levde, och lever, kvar fortfarande med samma styrka. Detta är något jag och de som varit med på resan nu kan bidra till att bekämpa. Det är en viktig uppgift vi nu har att utföra i klassrummet. 

Något annat du vill dela med dig av?

Jag skulle vilja säga allt. Men om jag måste välja en sak är det berättelserna, vittnesmålen, från de som överlevde. Men även från de som inte hade den turen.