Alice Mukarurinda

"Kören är splittrad nu"

Alice Mukarurinda kommer från Nyamata i södra Rwanda. Hon var nygift och 31 år gammal när folkmordet inleddes. Hon såg sin sexmånaders bebis huggas ihjäl med machete och förlorade själv en arm. Så här berättar hon om sina upplevelser innan folkmordet började.

Oftast sjunger vi sånger ur kyrkans sångbok, men ibland skriver vi egna texter också. Jag är sopran och jag älskar att sjunga gospel. Men det har blivit svårare att hålla kören samman efter pastorns senaste predikan. Han talar om tutsis och om inbördeskriget i norr: ”Låt oss be för att kackerlackorna ska hålla sig borta från Rwanda. Ni vet att de är djur. De har inga mänskliga egenskaper.”

Följande söndag vägrar flera av hutukvinnorna att sjunga eftersom det finns tutsikvinnor i kören. Några tutsikvinnor säger att de ska lämna kören på grund av pastorns predikan. Kören är splittrad nu. Förtroendet mellan oss är borta.

Klockan är snart två på eftermiddagen. Vi repeterar alltid vid den här tiden. Jag sjunger på en av mina stämmor, men tystnar när jag hör trummorna. Hutu-ungdomarna har möte, både kvinnor och män. Jag har sett hur de samlas och hetsar varandra med sina otäcka sånger. Sånger som handlar om att döda tutsis, sådana som mig. De har fått en stor leverans med machetes. På ett möte såg jag hur de tävlade i vem som snabbast kunde hugga av ett bananträd. Vinnaren vrålade och skrek. De gör ingen hemlighet av det längre. Jag känner igen flera av dem från kören.

Jag är helt nära kyrkan nu, men jag kan inte undvika att passera deras möte. Några av dem kommer fram mot mig. De kallar mig för kackerlacka, blockerar vägen och vägrar att släppa förbi mig.

Det är en vecka kvar innan helvetets dörrar ska öppnas. Jag tror att pastorn vet vad som är i görningen.

Alice och hennes man fick fyra barn efter 1994. Hon fortsatte att sjunga i kör.
 

Text: Rasmus Malm, frilansjournalist (2008)