Övergrepp och kränkningar

År 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien. De bedrev ett starkt lobbyarbete för att rashygieniska perspektiv skulle få inflytande över samhället. Bakom opinionsbildningen fanns ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som ville åstadkomma två saker: grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut och införa steriliseringslagar i Sverige. Rasbiologiska institutet startade sin verksamhet år 1922 och den första steriliseringslagen kom år 1934. Detta påverkade många, även de romer som levde i Sverige i början av 1900-talet.
Vid rasbiologiska institutet undersöktes och kategoriserades den svenska befolkningen. Grupper klassificerades utifrån sitt utseende och påstådda karaktärsdrag. Romer, liksom andra grupper, förknippades med mestadels negativa egenskaper. Föreställningar om sådana negativa egenskaper lever kvar och påverkar romer än i dag.

Från 1920-talet till 1940-talet förekom omfattande diskussioner i det svenska samhället om behovet av ”rashygieniska åtgärder”, inklusive sterilisering. Sådana åtgärder drabbade särskilt socialt utsatta människor i samhället. Även om romer inte var en uttalad målgrupp för steriliseringspolitiken drabbades även de, inte minst de resande. Detta eftersom många av dem utpekades av myndigheterna som exempelvis asociala eller lösdrivare. Det är svårt att veta exakt hur många som drabbades, men enligt beräkningar steriliserades mellan 500 och 700 resande mot sin vilja från 1930- till 1970-talet. Det var en mycket hög andel av det totala antalet resande i Sverige under denna period. Inom många resandefamiljer finns fortfarande smärtsamma erfarenheter av steriliseringar.

År 1914 kom en ny lag som förbjöd invandring för personer som man menade skulle orsaka oordning eller ha svårt att försörja sig själva. Romer utpekades som en särskild grupp i lagen.

Lagen fanns kvar fram till år 1954, då gränserna till de övriga nordiska länderna öppnades. Under invandringsförbudet var det två världskrig i Europa, första världskriget åren1914–1918 och andra världskriget åren 1939–1945.

Sverige ville inte ta emot romska flyktingar från andra länder. Detta trots att romer sattes i koncentrationsläger och under andra världskriget mördades i många europeiska länder. På grund av denna lagstiftning avvisade svensk gränspolis i januari år 1934 68 norska romer som kommit med Sassnitzfärjan till Trelleborg för att återvända till Norge efter flera års vistelse i Belgien. Romerna tvingades tillbaka till Belgien och endast fyra av romerna skulle överleva nazismen. De allra flesta deporterades från Belgien i januari 1944 och mördades i Auschwitz. Bland dem en svensk medborgare med sina sex barn.
Det är belagt att endast fyra romer kom till Sverige vid andra världskrigets slut och strax därefter. Detta genom två räddningsaktioner. Hanna Brzezinska (sedermera Dimitri, 1931–92) och Sofia Brzezinska (sedermera Taikon, 1931–2005) kom med de så kallade Vita bussarna.

Med räddningsaktionen Vita båtarna kom Rose-Marie Trollmann till Sverige 1945 med sin mamma Hulda efter att ha befriats från nazisternas koncentrationsläger Bergen-Belsen av brittiska soldater.

Efter hand förbättrades tillvaron materiellt för romerna, men mycket långsamt. Det var i denna situation som författaren Katarina Taikon utkom med sina dokumentära böcker ”Zigenerska” (1963) och ”Zigenare är vi” (1967). År 1964 grundade Katarina Taikon, politikern John Takman och publicisten Evert Kumm Zigenarsamfundet, som gav ut den politiska tidskriften Amé beschas. Samfundet engagerade sig inte bara för svenska romers rättigheter utan även för romska flyktingars rätt att stanna i landet.

Från och med 1970-talet blev även finska romer mer politiskt aktiva. En person som är betydelsefull för de finska romerna är Aleka Stobin som valdes till ordförande för Nordiska zigenarrådet när det grundades år 1973. Han satt också i många statliga kommittéer som representant för de olika romska grupperna i Sverige. Stobin menade att romer från olika grupper måste samverka kring rättighetsfrågor.

Trots en omfattande kamp och hårt arbete från romska aktivister kvarstod tydliga spår i form av diskriminerande attityder och diskriminering.