Folkmordet på romer under Förintelsen

I Tyskland omfattar den romska gruppen även ”sinti”. Sinti nämns inte särskilt ofta i Sverige. Folkgruppen fanns i Tyskland och Österrike men också på flera håll i Östeuropa.

Hos nazister fanns inledningsvis ideologiska motsägelser om romer var av ariskt eller icke-ariskt ursprung. Man ansåg att ”renrasiga” romer tillhörde en arisk stam med ursprung från Indien. Teorin var att graden av rasrenhet avgjorde risken för kriminalitet och andra asociala beteenden. Ju större rasblandning, desto större benägenhet för bland annat kriminalitet. Nazisterna klassade dock de allra flesta romska grupper i Europa som just ”blandrasiga”.

Mellan åren 1900–1933 antogs i Tyskland över 150 dekret som bland annat innebar förbud mot att göra upp eld i skogen, slå läger i det fria eller släppa hästar på bete. I praktiken resulterade det i svårigheter att föra ett kringresande liv utan att bryta mot lagen. Genom ”Lagen för bekämpande av zigenare, resande och arbetsskygga” kunde romer sättas i fängelse i två år. Romer riskerade straffåtgärder om de inte kunde visa att de hade en fast anställning. I och med lagen krävdes också särskilda tillstånd utfärdade av polisen för att i grupper resa med vagnar och slå läger. Det blev också förbjudet att resa med barn, om man inte såg till att de kunde gå i skolan. Lagen antogs först i München, i den tyska delstaten Bayern den 16 juli 1926, men fler tyska stater följde efter och införde liknande lagar och förordningar.

När nazisterna kom till makten i Tyskland år 1933, hade stämningen mot landets romska befolkning hårdnat. Många romer fråntogs sina försörjningsmöjligheter. I och med steriliseringslagen från 1933 steriliserades bland annat romer. Statens kampanjer mot ”lösdrivare”, ”asociala” och ”arbetsskygga” användes för att spärra in också romer och sinter i koncentrationsläger. Detta skedde bland annat inför olympiaden i Berlin år 1936 eftersom nazistregimen ville visa upp ett ”perfekt” Tyskland under OS. Trots detta fanns det romer som gick i skolan och som tjänstgjorde i den tyska armén.

I och med de så kallade Nürnberglagarna från 1935 skärptes förtrycket. I första hand gällde dessa lagar judar men ganska snart inbegrep de även romer. Det innebar att, inte bara kringresande, utan även bofasta romer berördes av raspolitiska åtgärder.

Den 8 december år 1938 proklamerade Himmler att “den slutgiltiga lösningen av zigenarfrågan”, nazisternas term för folkmordet på romer, måste ses som “rasmässig”. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. Förföljelserna av romer ökade efter detta. På order av den tyska krigsmakten avskedades personer med romskt påbrå från den tyska krigsmakten och arresterades. Förföljelserna av romer ökade efter detta och fler deporterades till koncentrationsläger.

Efter andra världskrigets utbrott utvecklades nazisternas politik mot romer i rask takt från diskriminering, marginalisering och trakasserier till ett folkmord. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades.

Många romer dog i getton och läger, men de flesta romska offren sköts av nazityska trupper som stötte på dem. Inför det tyska anfallet mot Sovjetunionen 1941 organiserades specialkommandon, så kallade Einsatzgruppen. Det var dödspatruller som följde i den tyska arméns spår för att skjuta ihjäl judar, kommunistiska partifunktionärer och motståndskämpar. På många platser hade dessa dödspatruller uttryckliga order att skjuta alla romer de träffade på.

I de delar av Sovjetunionen som Tyskland och axelmakterna ockuperat dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar tillsammans med judar, kommunister och andra påstådda säkerhetsrisker. I Baltikum och Krim beordrade de tyska myndigheterna mord på kringresande romer. Romerna anklagades för att spionera för fienden eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta, ”icke-traditionella” romer.

Också i länder där regimen var allierad med eller stödd av Nazityskland fortskred folkmordet på romer. Ett av de mest brutala var Ustašas mordkommandon i det fascistiska Kroatien. Ustašas var en fascistisk organisation i Kroatien som förespråkade ett etniskt rent Storkroatsien.  En del romer från Kroatien skickades också till koncentrationsläger i Italien. I Ungern skickades romer till uppsamlingsläger och ibland för vidaresändning till tyska läger.

Den rumänska regeringen tvångsförflyttade tiotusentals romer till det ockuperade området Transnistrien, nuvarande Moldavien och Ukraina. Forskare har uppskattat att minst 11 000 romer där miste livet under fruktansvärda förhållanden. Bland Tysklands allierade var det endast Finland som inte systematiskt trappade upp sina förföljelser av romer under kriget, även om befintliga lagar ibland kunde tillämpas på ett hårdare sätt.

De flesta romer mördades där de hittades, genom masskjutningar i byar och på landsbygden men det förekom också att romer flyttades till getton och till koncentrations- och utrotningsläger. Från och med slutet av 1942 arbetade nazisterna systematiskt för att flytta kvarlevande romer till koncentrations- och utrotningsläger.

Hösten år 1941tvångsförflyttades 5,000 österrikiska romer till det judiska gettot i den polska staden Łódź under hösten år 1941. Av de 5,000 romerna dog 700 i tyfus och de som var kvar deporterades till förintelselägret Chelmno i det ockuperade Polen, där de mördades. Romer förde också till gettot i Warsawa dit 240 romska familjer fördes år 1942.

I dödslägret Auschwitz upprättade lägerförvaltningen en särskild avdelning för romer. Som mest hölls där cirka 20,000 romska fångar från nästan hela Europa. Den ökända SS-läkaren, doktor Josef Mengele, utförde experiment även på romer. Både vuxna och barn drabbades. I Auschwitz hölls kvinnor, män och barn blandat i den romska avdelningen, till skillnad mot de flesta andra fångarna. Mer än hälften av de cirka 21 000 som miste livet dog av undernäring eller sjukdomar.  De övriga mördades i lägrets gaskammare eller genom olika former av bestraffning. Romer fördes också till arbetslägret Treblinka. Det finns få vittnesmål från Treblinka, eftersom färre än 100 fångar överlevde lägret. Av vittnesmålen är det flera som nämner att större grupper av romer anlände till lägret och mördades.

Historieforskningen har inte närmare lyckats fastställa antalet offer för nazisternas folkmord på romer. Enligt ofta citerade källor kan dokumenteras att antalet var minst 220,000. I Tyskland anges officiellt som regel siffran 500,000. Vissa forskare anser dock att siffran troligen ligger över en miljon offer.

Att forskare inte bättre lyckats belägga omfattningen på folkmordet har flera orsaker. Bland annat för att romer sällan var folkbokförda före kriget och för att byråkraterna i de nazistiska förintelselägren, med undantag för Auschwitz, var mindre noggranna med att dokumentera morden på romer än på judar. En förklaring är också att folkmordet på romer till stor del bedrevs genom odokumenterade massmord i ockuperade delar av Sovjetunionen och på Balkan. Det har dock fastslagits att det var ett folkmord, att det skedde i Förintelsens kontext och att nazismens förföljelse av romer skedde på rasistisk grund.

I Nazityskland och många av de ockuperade eller allierade länderna gjorde romer och sinter motstånd, trots det utsiktslösa läget. Motståndet kunde handla om att undgå deportationer och skaffa mat och mediciner, men också att försöka befria romer från nazisterna. Romer, deltog i det organiserade antinazistiska motståndet i Frankrike, Spanien och Östeuropa, där många, framför allt i Jugoslavien, anslöt sig till partisanernas kamp. Romer deltog även som soldater i de allierade och sovjetiska trupperna vid befrielsen från nazism 1945.

Det finns också enskilda personer som kan lyftas fram i historieskrivningen såsom boxaren Johann Trollmann. Han blev tysk mästare i boxning år 1933 men fråntogs sin titel. Han protesterade då genom att gå upp i ringen med blonderat hår och vitpudrad hud. Trollman misshandlades till döds år 1944 i lägret Wittenberge. Ett annat exempel är Alfreda Markowska, som på eget bevåg och med stor fara för sitt eget liv vid flera tillfällen räddade sammanlagt 50 romska och judiska barn som överlevt nazistiska massakrer, gömde dem och skaffade dem falska identitetshandlingar.

Även i Auschwitz gjorde romer motstånd. På kvällen den 16 maj införde SS utegångsförbud i den romska avdelningen. Lägerledningen hade beslutat att mörda de cirka 6,500 romer och sinti som fanns kvar där. SS-soldater beväpnade med automatvapen åkte in i avdelningen på lastbilar och beordrade fångarna att komma ut ur barackerna. I stället för att lyda order barrikaderade sig fångarna i sina baracker. De hade beslutat sig för att göra motstånd. Beväpnade med knivar, olika verktyg och stenar vägrade de att komma ut. SS soldaterna överraskades av fångarnas beteende och fick order att lämna avdelningen.  På senare år har den 16 maj börjat firas som Det romska upprorets dag (Roma resistance day) av romer i olika länder.

Natten mellan den 2 och 3 augusti år 1944 fördes alla 2,400 kvarvarande romska fångar i Auschwitz till gaskamrarna där de mördades. År 2015 antog EU en resolution som dels instiftade 2 augusti som europeisk minnesdag för Förintelsens romska offer och förpliktigade alla medlemsstater till att identifiera och bekämpa fortsatt antiziganism. Denna koppling anknyter till synsättet att okunskap om folkmordet på romer under Förintelsen varit och är en bidragande orsak till fortsatt antiziganism. För majoritetssamhället är det en viktig påminnelse om att dra lärdomar ur historien. För romer handlar det om upprättelse.

En av dem som mördades under massakern i Auschwitz den 2 augusti 1944 var Anton Rose, vars sonson Romani långt senare skulle bli ledare för de tyska romernas och sinternas centralråd. Sonen Oskar (Romani Roses far) lyckades under hela kriget leva gömd. Han lyckades med hjälp av en polsk lastbilschaufför smuggla ut sin bror Vinzenz från ett koncentrationsläger år 1944. Utrustade med falska identitetshandlingar kunde de överleva i Tyskland till krigsslutet. De gjorde därefter avgörande insatser för att inleda rättsprocesser mot ansvariga nazister och de blev pionjärer för romers och sinters medborgarrättskamp.

När kriget tog slut utsattes överlevande romer för fortsatt diskriminering och exkludering. Många betraktades som statslösa och oftast var deras forna hem plundrade och deras egendom hade stulits av grannar. Ingen kompensation betalades ut till de överlevande romska grupperna eftersom den västtyska staten ansåg att de hade förföljts och satts i koncentrationsläger på grund av “asocialitet” och inte för att de var romer.

I Östeuropa påbörjades program för att assimilera romer in i det socialistiska projektet, något som genomfördes utan hänsyn till det lidande romer fått utstå. Romsk kultur betraktades i regel som ett hinder för assimilering. I Tjeckoslovakien genomfördes tvångssteriliseringar av romska kvinnor. Undantaget bland de kommunistiska staterna var Jugoslavien, som var ett uttalat multietniskt land där romer gavs minoritetsrättigheter.

I Västeuropa möttes romska överlevande av fortsatt fientlighet. I Västtyskland internerades många romer på nytt i läger, som ofta administrerades av polistjänstemän med förflutet i den nazistiska polisorganisationen. Romer kompenserades inte för tidigare förföljelser och de saknade i stor utsträckning möjlighet att få bostad, arbete och utbildning. Först år 1956 beslutade den västtyska staten att de som fängslats till följd av Himmlers order att skicka romer och sinti (en benämning som förekommer i Tyskland) till Auschwitz hade möjlighet att söka ersättning. Men enligt detta beslut gällde det endast romer som kunde bevisa att de bott inom det tyska rikets gränser år 1938, vilket uteslöt den största delen som borde ha kommit i fråga. År 1982 erkände Västtysklands förbundskansler att sinti och romer hade utsatts för ett folkmord grundat på etnicitet. År 1997 gick president Roman Herzog ett steg längre och betonade parallellerna mellan folkmorden på judar och romer:

Diskrimineringen av de romska offren var en viktig drivkraft för framväxten av den romska medborgarrättsrörelsen i Europa som på 1950-talet fick ett centrum i Paris. Inte minst i Västtyskland, spelade den framväxande rörelsen en viktig roll för att öka medvetenheten om romska gruppers utsatthet under nazitiden. Åren 1979 och 1980 genomförde romska organisationer manifestationer vid minnesplatserna för koncentrationslägren Bergen-Belsen och Dachau. De krävde bland annat ett erkännande av folkmordet på romer och sinti och kompensation för överlevande.

År 2015 erkände EU folkmordet på romer.

Även om Sverige stod utanför kriget och inga romer deporterades från landet gör förkrigstidens rasbiologi och polissamarbete med Nazityskland samt invandringsförbudet att man kan tala om att Sverige bär ett historiskt ansvar. På senare år man uppmärksammat har de romska förintelseöverlevare som lyckades ta sig till Sverige med de Vita bussarna före krigsslutet och Vita båtarna efter kriget.

En ytterligare anledning att se folkmordet på Europas romer under Förintelsen som en del av svensk historia är att en stor andel av den nationella minoriteten romer har kopplingar till länder som drabbades hårt av det nazistiska folkmordet.