Antiziganismens framväxt

I norra och västra Europa präglas romernas tidiga historia av exkludering och förföljelse. De romer som bodde i det område som nu är Rumänien, förslavades på 1300-talet. Slavägarna var framför allt ortodoxa kyrkan, furstar och storgodsägare. Romsk arbetskraft användes bland annat inom lantbruk, byggnation av kloster och gruvdrift. Romska slavar utnyttjades också för underhållning, hushållsarbete och sexuella tjänster. Varje ”herrelös” romsk person blev statlig egendom. Med tiden var i stort sett alla förslavade människor romer och alla romer förslavade. Inte förrän år 1856 var slaveriet helt avskaffat i Rumänien.

Romer förklarades fredlösa i hela Tysk-romerska riket år 1498. Motsvarande beslut om fördrivning följde därefter i land efter land. Det tyska beslutet motiverades med att romer ansågs vara spioner för Osmanska riket och att de dessutom stod i förbund med djävulen. Genom den sistnämnda uppfattningen, som hade många paralleller med propagandan mot judar, lades grunden för senare tiders antiziganism. Under upplysningstiden genomförde kejsarinnan Maria Theresia och kejsar Joseph II av Österrike-Ungern program för att konsekvent utrota romsk kultur. Även i Spanien förbjöds romsk kultur och språk, vilket fortsatte ända fram till diktatorn Francos död år 1975. Av denna anledning upphörde det romska språket att talas av många romska grupper. I det Osmanska riket var de flesta romer fria, bofasta skattebetalare, med undantag av lydstaterna Valakiet och Moldavien där romer förslavades.

Trots detta finns det lokala exempel från flera länder på att romer togs emot väl och att deras varor och tjänster var efterfrågade. Det handlade om hantverk och lantbruk men också att romer var legosoldater. I det medeltida Tyskland kunde furstar utfärda så kallade fribrev som gav ett kollektivt skydd till romska grupper att leva och bedriva verksamhet inom vissa landområden. Även i 1600-talets polsk-litauiska samvälde kunde romer bosätta sig. Där beskattades de och garanterades visst självstyre. En del forskare menar att dessa exempel visar att romer i alla tider aktivt försökt säkra sin existens genom att förhandla med makthavare.

I takt med att nationalistiska idéer och rasbiologi som vetenskap fick allt större genomslag i samhället försämrades situationen för romer i stora delar av Europa. Eftersom romer som grupp saknade ett eget hemland passade de ofta inte in i de nationella projekt som växte fram. Därför kunde de uteslutas och ibland pekades de också ut som syndabockar för samhällets problem. I en del länder ledde detta i sin tur i till åtgärder som att romer skulle tvångsassimileras. Att tvinga en grupp ge upp sitt språk, sin kultur, sin religion eller sitt sätt att leva för att i stället uppgå i majoritetssamhället kallas tvångsassimilering.Romer begränsades i sina traditionella levnadssätt eller utsattes för andra tvångsåtgärder som att steriliseras mot sin vilja eller fördrivas från landet.

I stora delar av Central- och Västeuropa dominerade en hård politik mot romer som blev alltmer konsekvent genomförd, bland annat genom internationellt polissamarbete. Dessutom fanns ett internationellt utbyte av rasbiologiska idéer och forskningsresultat. Även Sverige deltog aktivt i detta. I många länder upprättades centrala register över romer eller personer som stämplats som ”zigenare”. Samtidigt stängde många länder sina gränser för romer, däribland Sverige. I Tyskland drevs detta arbete redan långt före nazisternas maktövertagande år 1933, men det eskalerade därefter. Samarbetet mellan polis och rasbiologi lade grunden för nazisternas senare omfattande förföljelser och folkmord på romer och sinti under andra världskriget.

Ett kortvarigt historiskt undantag från förföljelserna hittas i Sovjetunionen åren närmast efter ryska revolutionen år 1917. För att motverka etnisk och religiös nationalism införde kommunistpartiet minoritetspolitiken Korenizatsia (av ryska koren ”rot”), som för romernas del kortfattat innebar att de skulle ges möjlighet till snabb utveckling genom införande av romskt skriftspråk, undervisningsinsatser, politisk skolning och satsning på romska kulturprojekt. Denna politik avbröts på 1930-talet av Josef Stalin men lämnade spår bland annat i form av utbildade romer och den ännu existerande romska teatern i Moskva.

I ett protokoll från Stockholms stadsråd står det att en grupp med 30 familjer kom till staden år 1512. Deras ledare hette Anthonius och staden gav dem pengar och en plats att bo. Det är första gången romer nämns i en svensk källa.

De 30 familjerna som kom till Stockholm togs emot som pilgrimer, vilket är ett ord för kringvandrande grupper som reste av religiösa anledningar. De medeltida lagarna bestämde att pilgrimer skulle behandlas väl.

Under 1500-talet skedde stora förändringar i det svenska samhället. Maktförhållandena mellan kung och kyrka förändrades och kontrollen av folket skärptes. År 1525 kom de första kungabreven riktade mot romer. Där krävde kung Gustav Vasa att romer skulle fördrivas ur Sverige. Med åren blev tonen allt hårdare, och romer anklagades bland annat för att vara spioner, tjuvar och bedragare. Under andra halvan av 1500-talet utfärdade man flera bestämmelser som förbjöd präster att döpa och begrava romer. Men en del trotsade förbuden och gjorde det ändå.

Under 1600-talet fattades beslut och antogs flera lagar som återspeglar makthavarnas syn på romer i Sverige. Ett exempel är Förordningen från 1637, ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet” som var den första förordning som specifikt riktades mot romer. Den sa bland annat att romer i Sverige skulle bli fängslade, avrättade eller utvisade. Om manliga romer påträffades skulle de hängas utan rättegång. Denna skrivning mildrades något fem år senare, då det blev tillagt att endast de som gjort sig skyldiga till stöld eller något annat brott skulle bestraffas med döden. I förordningen fanns också bestämmelser om att personer som gav romer skydd hotades med böter och att bli ersättningsskyldiga för de skador som romer kunde göra sig skyldiga till. Det är dock inte säkert i vilken utsträckning förordningen tillämpades.. Under denna period var kyrkan en viktig aktör för att stänga ute fattiga främlingar, vilket drabbade romer. Präster var fortsatt förbjudna att viga och begrava romer.

År 1686 kom en ny kyrkolag som innebar en omsvängning i kyrkans synsätt. Romer kunde nu accepteras i de kristna församlingarna, och prästerna fick döpa deras barn. Med stöd i denna lag kom kyrkan att i stället användas som instrument för att tvinga romer att anpassa sig till majoritetssamhället.

I såväl Sverige som i andra länder har de som haft makten använt lager och regler för att kontrollera de som ansågs som problematiska. Detta drabbade även romer, särskilt resande som på den tiden var den största gruppen i Sverige. De lagar som utfärdades om lösdriveri var särskilt användbara. En person kunde arresteras som lösdrivare och dömas till straffarbete om hen inte försörjde sig på ett sätt som myndigheterna godkände.

Det fanns dock undantag från den hårda politiken. Bland annat lät greve Per Brahe d.y. på 1600-talet romer att etablera sig i Gränna för att syssla med handel och hantverk, och Karl XII rekryterade medvetet romer till den svenska armén. Historiker har också betonat ett ömsesidigt beroende mellan bönder och kringresande romska arbetare.

Fram till slutet av 1800-talet använde svenska myndigheter orden ”tattare” och ”zigenare” som synonymer för den grupp romer som idag benämns som resande. När gruppen som idag kallas svenska romer invandrade från Ryssland runt sekelskiftet 1900 såg staten ett behov att särskilja dem från de resande som redan fanns i landet. En statlig utredning som genomfördes av Fattigvårdslagstiftningskommittén mellan 1907 och 1923 separerande de olika grupperna utifrån rasbiologiska kriterier och rekommenderade olika typer av politik för respektive grupp.

De som idag kallas för svenska romer sågs som utlänningar och skulle utvisas eller förmås att självmant lämna landet bland annat genom näringsförbud. Gruppen nekades också folkbokföring och därmed skolgång. Under delar av 1900-talet var det vanligt att gruppen inte tilläts bo mer än tre veckor i samma kommun.

De resande i sin tur såg som en asocial grupp som skulle anpassas till det svenska samhället och assimileras. De skulle därmed överge sina traditioner, levnadssätt och kultur. Som ett led i denna politik kunde staten placera ban till resande i skolor, fosterhem och institutioner långt ifrån sina familjer. Synen på resande som ett samhällsproblem avtog inte och svenska myndigheter och lokalsamhällen förde ofta en politik för att jaga bort resandefamiljer. En händelse som visar på den förföljelse som resande blev utsatta för är de så kallade Jönköpingskravallerna.

Jönköping hade under 1940-talet en ökning av resande bosatta på Öster i Jönköping. Det gick rykten om att resande överföll människor ur den övriga befolkningen och att de belastade stadens kassa genom att leva på fattigvård.

Midsommaren 1948 bröt kravaller ut i Jönköping. En skrothandlare ansåg sig förolämpad av resandefolket. Han samlade ihop en lynchmobb för att jaga ut ”olämpliga” personer ur staden. Såväl polis sompress ställde sig på angriparnas och upploppet karaktäriserades som en ”fullt berättigad aktion”. De resande fick sina hem slagna i spillror, påhejade av stadsbor. Omkring 300 personer flydde och kom aldrig tillbaka. Trots att de resande var offer kallade tidningarna händelsen ”Tattarkravallerna” och förövarna kallades ”de vita”, de goda. Efter händelsen valde många resande att varken tala romani eller röja sin identitet för utomstående, för att skydda sina familjer.

Under 1900-talet blev undersökningarna och utredningarna fler. Undersökningarna genomfördes bland annat av polis, lärare och tjänstemän inom fattigvården på olika platser i Sverige. Rasbiologiska institutet och Socialstyrelsen gjorde också undersökningar.

Vid utredningen då romer kartlades 1944 gjordes koordinerade besök i läger över hela landet under en och samma dag. Vid ”tattarinventeringen” år 1945 förlitade man sig i stället helt på vad lokalbor sa när de pekade ut dessa. Det innebar i praktiken att det inte endast var resande som togs upp i registren. Denna inventering av de resande blev den sista i sitt slag. Däremot genomfördes flera ytterligare kartläggningar av gruppen svenska romer, eftersom man ansåg att denna grupp var lättare att identifiera. Syftet med kartläggningarna var att ta reda på hur många romer det fanns, hur de levde och om de skulle betraktas som "svenskar" eller "utlänningar". De som ansågs vara svenskar skulle anpassas till samhället, medan de som ansågs vara utländska romer skulle tvingas att lämna landet.

År 1954 tillsatte regeringen en statlig utredning som fick namnet ”Zigenarutredningen” som fokuserade enbart på gruppen svenska romer. Utredningen kom fram till att de svenska romernas situation var ohållbar och ovärdig. Utredningen menade också att romerna inte skulle kunna klara av att övergå till en ”modern livsstil” utan myndigheternas hjälp. Utredningen föreslog en rad åtgärder bland annat för att garantera romers rätt till bostad och skolgång. Staten tog på sig det ekonomiska ansvaret, och Socialstyrelsen inrättade en kuratorstjänst för frågor om romer. De svenska romerna tillerkändes medborgerliga rättigheter och efter hand förbättrades tillvaron materiellt för romerna, även om det gick långsamt.

År 1962 fick Uppsala universitets socialmedicinska institution i uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen att undersöka romernas situation i Stockholm. Undersökningen utvidgades senare till att omfatta alla romer i Sverige. Utredningen skulle föreslå åtgärder för att integrera romer i samhället. Studien har i efterhand kritiserats i bland annat Vitboken för att vara en oetiskt genomförd kartläggning utifrån rasistiska kategoriseringar. Samtidigt var det forskningsledaren John Takmans undersökningar som alltsedan början av 1950-taletpresenterade vetenskapliga bevis för att det var den förda politiken som hade orsakat romernas hälsoproblem. Inte minst eftersom romerna på grund av den förda politiken ofta tvingades bo i tält året om och dessutom ofta nekades tillgång till hälsovård. Den romska aktivisten Katarina Taikon räknade också John Takman som en nära allierad för romernas sak.