Antiziganism idag

Rätten till skola och utbildning är grundläggande i det svenska samhället. Många romska barn har fått gå i skola, medan andra inte har fått det. Barn i gruppen resande, som har levt i Sverige under flera hundra år, fick gå i skola som de flesta andra svenska om de var bofasta. Barn i gruppen som kallas för svenska romer blev däremot systematiskt nekade utbildning och skola i Sverige. Detta berodde på att svenska romer som regel nekades folkbokföring. Denna sköttes på 1950-talet fortfarande av kyrkan.

Bland romer fanns det många som kämpade för att skolor skulle ge plats också till de romska elever som inte gick i skolan. Det lyckades ibland, men för många blev skolgången fragmentarisk. Det var inte förrän på 1960- och 1970-talen som alla romer fick tillgång till skola och utbildning på samma villkor som resten av befolkningen.

Många romska barn har upplevt diskriminering i skolmiljön, såsom att bli dåligt behandlade eller utfrysta. Andra exempel är mobbning, trakasserier och negativa kommentarer eller kränkande ord, såsom z-ordet, som riktas mot romska elever. Samtidigt finns det indikatorer på att antiziganism inte uppmärksammas som ett problem i skolan och att vuxna inte agerar på kränkningar. Romska elever vittnar också om att de känt sig osynliggjorda som nationell minoritet.

Rapporten från Romskt informationscenter i Malmö och Malmö universitet ”Lycklig är den som har en öppen väg framför sig” från år 2024, visar att både romska vårdnadshavare och elever har mött antiziganism i skolan, på flera olika nivåer, både direkt och indirekt. Rapporten baserar sig på intervjuer med romska Malmöbor. Ett återkommande resultat av denna studie är erfarenheten av att det inte blir några konsekvenser när antiziganism förekommer. Många beskriver en tyst acceptans, vilket gör att eleverna lämnas ensamma i sin utsatthet. De tvingas själva säga ifrån, trots att de befinner sig i en sårbar situation. Det blir alltså eleverna som måste sätta ord på det som sker i klassrummet och själva hitta sätt att bemöta det. Romska elever berättar om att strategier de använder handlar om att synliggöra antiziganismen genom att tala om den, och försöka bli osynliga för att undvika ytterligare utsatthet.

År 1999 beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till två internationella konventioner (överenskommelser) från Europarådet. Den ena är ”Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter” (ramkonventionen). De länder som skrivit på den förbinder sig att se till att de grupper som fått status som nationella minoriteter ska få vissa grundläggande rättigheter. Den andra konventionen, ”Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk” (språkstadgan), innehåller fler och mer detaljerade skyldigheter för Sveriges regering om att främja de nationella minoritetsspråken. Samtidigt erkändes romer som en av Sveriges fem nationella minoriteter och att romani chib fick skyddad status som minoritetsspråk.

I minoritetslagstiftningen fastslås att romer, liksom andra nationella minoriteter, har förstärkt rätt till modersmålsundervisning och att samtliga elever i skolan ska undervisas om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia. I språklagen framgår att de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Utvecklingen sedan millennieskiftet kan beskrivas som ett perspektivskifte. Den tidigare politiken hade vilat på synsättet att romer bar skulden till sin marginalisering och genom statliga åtgärder skulle ”inpassas i samhället”. Numera ska i stället romers mänskliga och medborgerliga rättigheter sättas i centrum och inkludering vara ett mål.

Delegationen för romska frågor, som tillsattes av regeringen år 2010, konstaterade att romers rättigheter i Sverige ännu var långt ifrån tillgodosedda. Av denna anledning sjösatte regeringen år 2012 en strategi för romsk inkludering med fokus på social utsatthet. Det övergripande målet i strategin är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som inte är rom. På Regeringskansliet finns en romsk referensgrupp tillsatt som följer arbetet med strategin.

År 2012 initierade regeringen initierade en vitbok om statens övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Vitboken är ett policydokument där staten erkänner övergrepp och kränkningar. Vitboken innehåller beskrivningar av och vittnesmål om olika former av systematiska kränkningar som den svenska staten utsatt romer för under 1900-talet, såsom tvångsomhändertagande av barn, tvångssteriliseringar, förvägrad bostad och skolgång och invandringsförbud. Vitboken visar på de övergrepp som staten begått mot romer. Kritik har dock riktats mot att det politiska agerandet efter publiceringen 2014 inte motsvarat rapportens allvar.

År 2014 inrättade regeringen en kommission mot antiziganism. Kommissionens leddes av Thomas Hammarberg, journalist, diplomat och politiker som bland annan varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kommissionen konstaterade att det är vanligt att romer från olika grupper väljer att inte vara öppna med sin romska identitet för att slippa utsättas för antiziganism, vilket i sig är en kränkning av en mänsklig rättighet. Kommissionen framförde också tydliga krav på historisk upprättelse för romer, bland annat i form av statliga ursäkter, högtidlighållande av romska minnesdagar och inrättande av ett permanent sekretariat eller en myndighet för att övervaka att romers rättigheter tillgodoses.

På senare år har röster höjts, särskilt från det romska civilsamhället, att även en romsk sanningskommission borde tillsättas, som syftar till kollektiv försoning och upprättelse. Frågan lyftes första gången i samband med Delegationen för romer år 2010, men fick då inte politiskt gehör. Argumentet för en sanningskommission är att samer och tornedalingar sedan dess fått sådana och att vitboken endast behandlade tiden fram till år 2000 och dessutom inte ledde till några politiska rekommendationer.

I Europarådets granskningar av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter har rådet uttalat att de nationella inkluderingsstrategierna går för långsamt och alltför lite fokuserat på antiziganism som grundorsak till romers situation.

Under 2020 presenterades därför ett nytt europeiskt strategiskt ramverk för romsk jämlikhet, inkludering och delaktighet av EU-kommissionen.

Antiziganism är en av fem prioriterade former av rasism i regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott som presenterades i december år 2024.

Sedan romer erkändes som en nationell minoritet i Sverige år 2000 har flera utredningar om romers situation genomförts. De bekräftar strukturell, systematisk diskriminering och visar att kunskapen är låg om romers utsatthet i historien och i dag, vilket leder till ojämlika livsvillkor.

Antiziganismen kan också yttra sig i hatbrott eller diskriminering.

I regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott är hatbrott:

ett samlingsbegrepp för brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt andra brott där ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet.

Hatbrott mot romer eller andra grupper innebär att de utsätts för hot, hat, fysiskt våld och kränkningar på grund av fördomar och negativa attityder mot dem. Det kan handla om att bli kallad nedsättande saker, hotad, knuffad, slagen eller att egendom som tillhör dem skadas. Länsstyrelsen i Stockholms län rapporterade i sin årsrapport om romsk inkludering 2024 att antalet anmälda antiziganistiska hatbrott och anmälda fall av diskriminering på grund av romsk härkomst har minskat på senare år, samtidigt som intervjuer och enkäter visar att detta har ökat. Länsstyrelsen tolkar det som att det finns ett ökande mörkertal: att utsatta inte vågar anmäla av rädsla för repressalier eller av misstro gentemot rättsväsendet. Många romer känner sig inte accepterade eller delaktiga i det svenska samhället, och en stor del har erfarenhet av att ha blivit kallade nedsättande namn på grund av sin romska identitet.

Många romer upplever att de möts av negativa attityder och fientlighet i samhället. Detta yttrar sig i svårigheter att få bostad, arbete, tillgång till utbildning och sociala tjänster.

I Sverige upplevde en fjärdedel av romerna, enligt Länsstyrelsen i Stockholms län, sig diskriminerade på arbetsmarknaden och andelen som hade avlönat arbete var klart lägre (2019). Studier som Folkhälsomyndigheten har gjort (2021) visar att romers hälsosituation är sämre och den förväntade livslängden kortare än genomsnittet.

Vidare uppger gruppen resande att de ofta ifrågasätts vara en romsk grupp och måste ”bevisa” att de är romer. Detta är ytterligare en kränkning i och med att den enskildes identitet ifrågasätts.

Debatten om tiggeriförbud i Sverige och andra länder återupplivar urgamla antiziganistiska stereotyper om att romer tigger. Dels har den skapat den felaktiga bilden av att alla som tigger är romer och att alla romer tigger, dels bortser den från grundorsaken till att människor från sydöstra Europa i desperat behov av hjälp sökt sig till svenska gator och torg.

År 2013 avslöjade Dagens Nyheter att polisen i Skåne hade ett register med namn, personnummer och adresser till över 4,700 romer i hela landet. Både barn och vuxna var registrerade på grund av sin etnicitet, inte för att de gjort något kriminellt. Etnisk registrering är olagligt i Sverige och den svenska staten stämdes för etnisk diskriminering. Domen blev att alla som stått med i registret fick ekonomisk ersättning.

Minoritetsstress är ett relativt nytt begrepp, men fenomenet har funnits lika länge som antiziganism, annan rasism och homofobi.

Minoritetsstress är en stress som kan drabba minoriteter till följd av fördomar och diskriminering. Det är en typ av ohälsa utöver den vanliga stress som alla personer oavsett grupptillhörighet kan uppleva. Ofta handlar det om en oro baserad på erfarenheter av att inte ses eller behandlas som likvärdig med majoriteten. Man skulle också kunna beskriva minoritetsstress som en försvarsmekanism kopplad till minoritetspersoners medvetenhet om att de lever i ett samhälle där de när som helst kan utsättas för fördomar, diskriminering, rasism, eller till och med våld.

Många romer väljer på grund av detta att dölja sin romska identitet i vissa sammanhang. Det finns också starka indikationer på att minoritetsstress bland romer, oavsett om de kan eller vill dölja sin etniska identitet, har en negativ inverkan på en del romska barns skolgång och över lag skapar en förtroendeklyfta mellan romer och majoritetssamhället.