Svenska romer

Svenska romer eller, som många romer själva benämner sig, kelderash kom till Sverige någon gång under slutet av 1800-talet.

Här delar David Demitri och Sonia Millon med sig av både historiska insikter och personliga reflektioner kring vad det innebär att vara svensk rom i Sverige.

David Demitri arbetar som översättare för romani chib och som författare. Sonia Millon har arbetat med romska frågor i många år bland annat som lärarassistent för romska vuxenutbildningar. Hon har också varit delaktig i flera olika projekt som handlar om romernas rätt i samhället.

Forum för levande historia har bearbetat texten i samråd med skribenterna.

Svenska romer har rötter i Östeuropa och talar en dialekt av romani kallad kelderash-romani. Namnet Kelderash kommer från ett rumänskt ord som betyder kopparslagare eller kittelmakare. I många generationer var kelderash kända för att vara skickliga smeder och hantverkare och de gjorde föremål i olika metaller. De reparerade också musikinstrument, rustade upp hus och utförde andra hantverkssysslor.

Svenska romer kom till Sverige i slutet på 1800-talet. Under den här tiden möttes de av hårt motstånd – Sverige hade sedan länge en mycket restriktiv invandringspolitik gentemot romer. De var ofta tvungna att bo i tältläger utan tillgång till skola eller sjukvård. Myndigheterna drev ibland ut dem ur landet eller flyttade runt dem för att de inte skulle "rota sig". De svenska romerna stod också under lång tid utanför skolsystemet. Det var inte förrän på 1960-talet som det svenska samhället började diskutera romers rättigheter på allvar. Då fick de tillgång till bostad och skola mycket tack vare aktivister både inom och utanför romska grupper.

Idag är kelderash en av de största romska grupperna i Sverige. De är främst bosatta i förorter till storstäder som Stockholm, Malmö och  Göteborg, men bor över hela Sverige.

Den svensk-romska kulturen, eller kelderash-kulturen, har bevarats och anpassats genom århundraden av migration och förtryck. Kulturen har formats av de historiska rötterna i Östeuropa, men också av livet i det moderna Sverige. Gamla sedvänjor lever sida vid sida med nya uttryck, men man håller fast vid traditioner kring familj, religion, bröllop och begravningar. Många kelderash-romer är kristna och flera tillhör pingströrelsen.

De kulturella uttrycken och traditionerna förs i hög grad vidare inom familjen, vilket gör kulturen både kraftfull och sårbar.

För kelderash-romer är starka släktband och gemenskapen inom familjen det mest centrala i kulturen. Släkten är involverad i alla delar av livet och har mycket att säga till om när det gäller allt från vardagliga beslut till stora livshändelser. Ofta växer man upp i en storfamilj som kan bestå av far- och morföräldrar och deras barn och barnbarn. Det kanske låter konstigt eller besvärligt för en del, men för de flesta romer är det något helt naturligt och de skulle inte kunna tänka sig att ha det annorlunda.

Eftersom romer genom alla tider alltid har fått känna sig ovälkomna har de äldre tagit på sig uppgiften att hålla ihop och stötta släkten. De äldre har mycket att säga till om och man rådfrågar dem ofta inför viktiga beslut. De äldre har hög status och förväntas ge råd och vägledning. Barn ses som en välsignelse och barnuppfostran sker kollektivt inom storfamiljen.

Måltiderna är viktiga för identiteten och gemenskapen. Måltiden är ett sätt att hålla ihop familjen. Det är ett tillfälle för såväl vuxna som barn att samlas och umgås.

Det finns ingen maträtt som är typisk för kelderash-romer. Traditionell kelderash-mat innehåller inslag från det östeuropeiska och balkanromska köken och man tillreder den på sitt eget vis. Ofta gör man soppor och grytor på höns, kött eller fisk med mycket grönsaker. Kål används ofta till exempel till sarmi som är en sorts kåldolmar eller till kålsoppa med sidfläsk. Klimp är också något som används mycket, både i soppor och stekt med lök i tomatpuré. Andra typiska rätter är sarmi i form av vinbladsdolmar fyllda med kött och ris, en kryddig gryta med paprika, kött och potatis som kallas paprikash och den romska ostkakan saviako.

Till vardags lagas det ofta mycket mat på nästan ingenting. Det är en kunskap som förts vidare från den tid då romer hade det sämre ekonomiskt och bara hade tillgång till några få ingredienser. Maten ska räcka till många och alla ska bli mätta och belåtna. Under större högtider lagas stora mängder mat och det är vanligt att man även bjuder in människor som inte tillhör släkten.

De flesta romer, liksom andra människor, älskar musik, sång och dans. Nästan varje familj har någon som kan sjunga, spela eller dansa. Det spelas och sjungs både i hemmet och på fester. Men musik och dans är mer än underhållning – det är levande uttryck för självrespekt, identitet och kulturellt motstånd. Musiken fungerar som ett kulturellt arkiv. I sångerna lever språket, minnen av migration, kärlek, förlust och religiösa teman vidare.

De traditionella sångerna överförs muntligt från generation till generation och barnen växer upp med musik omkring sig. Traditionell musik spelas ofta med dragspel, fiol och gitarr. Dansen sker ofta spontant och man interagerar med andra dansare och med musikerna. Man dansar ofta i grupp, men varje individs stil är unik och personlig. Det viktiga är självuttrycket – att visa stolthet, kraft, elegans eller flirtighet beroende på sammanhang.

Tidigare var det vanligt att kvinnorna sydde sina egna romska dräkter som de bar på fester och bröllop. Kläderna påminde om flamencoklänningar med sina långa, färgsprakande volangkjolar prydda med mycket glitter.

Allt förändras och det gör romerna också. Numera använder nästan ingen traditionell klädsel. Även männen bär numera moderna kläder och det är bara vid speciella tillfällen de bär kostym eller skjorta och finbyxor.

Kelderash är en av de mest utbredda varieteterna av romani chib. Dialekten talas av romer över hela Europa, men man använder också ord från det land man bor i. 

Många kelderash-romer talar fortfarande romani chib, men det är inte lika många som tidigare som talar språket flytande. Historiskt har språket ofta förtigits på grund av diskriminering, förbud och assimilationspolitik. Under 1900-talet förbjöds romska barn att tala sitt språk i skolan och i samhället i övrigt. Språket överlevde i hemmen genom musiken och berättelser.

Språket har bevarats bäst hos äldre och medelålders romer men språköverföringen är hotad. Även om inte alla talar språket flytande upplever många att språket är centralt för deras romska identitet.

Att språket inte talas i alla familjer längre kan också bero på att kelderash-romer är väl integrerade i samhället. Barnen lär sig tidigt att prata svenska i förskolan och föräldrarna pratar svenska på jobbet. Och så utan att man tänker på det talar man plötsligt mer svenska än sitt hemspråk.

I takt med att det svenska samhället under 2000-talet börjat erkänna nationella minoriteters betydelse lyfts nu romska erfarenheter, uttryck och skapande fram som en viktig del av Sveriges historia och kultur.

Romer har påverkat det svenska kulturarvet mer än många tror – direkt och indirekt. Många romer försörjde sig under århundraden som hantverkare, musiker, hästhandlare, kittelflickare och underhållare. De reste runt på landsbygden och hade kontakt med lokalbefolkningen vilket möjliggjorde kulturellt utbyte. Romsk musik spelades på marknader och fester – ofta tillsammans med svenska musiker. Romska sagor och berättelser har letat sig in i den svenska muntliga traditionen.  

Det finns många kända personer som tillhör den svensk-romska gruppen, såsom Katarina Taikon. Hon kämpade för sitt folks rättigheter och hon skrev också de omtyckta böckerna om Katitzi som blev en tv-serie 1979. År 2015 instiftade Stockholms stad Katarina Taikon-priset som delas ut till människorättsförsvarare som stärker och skyddar de mänskliga rättigheterna inom Stockholms stad. Andra är silversmeden Rosa Taikon, Katarinas syster, artisten och kompositören Hans Caldaras och författaren och förläggaren Fred Taikon - alla samhällsdebattörer.

På senare tid har flera romska musiker i Sverige som Lucianoz, Lelo Nika Jr och Dimitri Keiski lyft fram kelderash-musik i moderna genrer som hiphop, pop och folkfusion. Andra unga förebilder är Jenny Kai som är programledare på SVT i program som lyfter fram romer. Marona Kai är en kläddesigner som kombinerar traditionella romska kläder med modern stil. Hon medverkade i tv-serien ”Sno inte min kjol”.

Svenska romer behöver inte längre bo i tält eller i en husvagn på någon åker och barnen får i skolan och omfattas av skolplikten. Numera sprids det också kunskaper om romer i olika skolprojekt där romer berättar om sina liv. Då och då arrangeras romska kulturdagar och musikfestivaler där kulturen blir synlig. Det finns föreningar och organisationer som ser till att romer får samma rättigheter som alla andra medborgare. Många kelderash-aktivister kämpar för romers rätt att få bevara sin kultur och sitt språk. Sveriges Radio och SVT har haft program på romani chib, där vissa avsnitt inkluderat kelderash-dialekten.

Men det finns fortfarande okunskap och orättvisor.

Många kelderash-romer lever fortfarande i utsatthet och vittnar om diskriminering, fattigdom, bostadsproblem och bristande förståelse för sin kultur från det svenska majoritetssamhället. Undervisning i romani chib saknas på många skolor trots att romska skolelever enligt lag har rätt att lära sig språket. Romska erfarenheter är att en del skolor inte sätter in de extra resurser som behövs för romska barn och ungdomar som har dyslexi eller andra särskilda behov. Romer vittnar också om att det finns uppfattningar om att romska barn ändå inte kommer att gå klart skolan.