Resande

Att vara resande är att tillhöra en av Sveriges äldsta minoriteter. I Stockholms stads tänkebok finns noterat att det den 29 september år 1512, kom en grupp ”thaatra” till Stockholm och att dessa med stor sannolikhet var romani-talande folk. De togs emot som pilgrimer och behandlades väl. Resandegruppen sägs vara ättlingar till dessa.

Här delar Jon Pettersson och Marion Andreassen med sig av både historiska insikter och personliga reflektioner kring vad det innebär att vara resande i Sverige idag. Jon Pettersson är ordförande för organisationen Frantzwagner Sällskapet. Han är verksam som konsult, föreläsare, historieforskare och översättare. Marion Andreassen är skribent i bland annat tidningen DIKKO och arbetar för att revitalisera svensk romani.

Forum för levande historia har bearbetat texten i samråd med skribenterna.

Den romska grupp som idag kallas för resande har levt i Sverige sedan 1500-talet. Resande har genom historien främst kallats för ”tattare” men de flesta ser idag ordet som ett skällsord. På romani använder resande själva flera benämningar såsom tavring, dinglare eller romano. Ordet”resande” kommer mest troligt av att gruppen försörjde sig som kringresande handelsmän.

Under århundraden har resande inte betraktats som ett folk med rättigheter i första hand utan som ett problem. Det finns uppgifter om att präster på 1500-talet förbjöds ha kontakt med gruppen, även om inte alla följde förbudet. Gruppen försörjde sig ofta genom att resa runt i landet för att sälja varor och utföra tjänster. Flera arbetade med förtenning av grytor, smidesarbete, knivslipning och kastrering av hästar. Ofta i utbyte mot mat och husrum. Det fanns också de som spådde i kaffesump och sålde hantverk som broderade dukar, slöjdarbeten, trådkorgar och andra köksredskap.

Staten såg kringresandet som ett problem och 1637 kom en lag som slog fast att ”tattare” skulle fördrivas. De skulle lämna landet inom tre månader. På 1700-talet kom det flera nya lagar mot gruppen som syftade till att förhindra invandring och tvinga de som bodde i Sverige till fast bosättning. Det fanns dock de som ägde hus redan på 1600-talet. I arkiv från armén, kyrkor och städer som Vimmerby, Hjo, Gränna och Falkenberg finns notiser som visar att de resande bosatte sig där. Många tog värvning i armén eftersom staten behövde soldater. I armén spelade etnicitet ingen roll.

Resande har levt i hela Sverige. En plats som var bebodd av resande under andra halvan av 1800-talet är byn Snarsmon. Den ligger i Bohuslän nära den svenska-norska gränsen. De livnärde sig på att utföra tjänster och sälja hantverk på båda sidor gränsen. Platsen har blivit framgrävd av arkeologer och man kan se rester från en grund med stenar som är formade som en fyrkant som tidigare var ett stenhus. Det har funnits äldre resande som har pratat om ”den resande byn” och historian har berättats - ”om platsen där resandefolket hade en egen by”. Folket i bygden kallade platsen för ”Tattarstan”.

De resande fann en plats i tillvaron trots att lagar förbjöd dem att vistas i landet. De var en integrerad del av samhällets försörjning och levde i symbios med övriga befolkningen. På sina resor bodde gruppen ofta hos bönderna och inte i tält. På sommaren sov man i ladornas hö och på vintern i varma bakstugor.

Trots att de resande var födda i Sverige och inte hade något annat hemland sågs de ändå som främlingar. I slutet av 1800-talet hade böcker och tidningar fantasifulla historier om ”äkta tattare och zigenare”. Det formade den allmänna uppfattningen om de resande som dåliga och farliga människor. I början av 1900-talets målades de resande ut som en ”samhällsplåga” i tidningar och böcker, på film och i radio, i debatter och beslut hos politiker och makthavare och hos tjänstepersoner i stat och kommun. På 1930-talet ville man sätta alla Skånes ”tattare” i arbetskolonier och lät Malmöpolisen registrera 1.590 personer.

De resande drabbades särskilt hårt av rasbiologins idéer. Vuxna resande tvångssteriliserades eller placerades på anstalt. Barn togs från sina föräldrar i syfte att "normaliseras" och anpassas till majoritetssamhället. I skolan drabbades många resandebarn av systematisk diskriminering och övergrepp, av både elever och skolpersonal.  Även senare sågs resande som ett problem. År 1943 gjordes en ny nationell kartläggning av alla landets ”tattare”. I syfte att kontrollera gruppen registrerades 8.000 personer.

En särskild händelse är särskilt viktig att berätta om för att visa på den förföljelse som resande blev utsatta för och vilka konsekvenser det har fått.

År 1948 började en mobb i Jönköping att åka runt och misshandla resande i staden. Såväl polis som press ställde sig på angriparnas sida mot de resande, och upploppet karaktäriserades som en ”fullt berättigad aktion”. Resande fick sina hem slagna i spillror, påhejade av stadsbor. Omkring 300 personer flydde och kom aldrig tillbaka. Trots att de resande var offer kallade tidningarna händelsen ”Tattarkravallerna” och förövarna kallades ”de vita”, de goda. Efter händelsen valde många resande att varken tala romani eller att röja sin identitet för utomstående, för att skydda sina familjer.

Från 1950-talet och framåt var den rådande uppfattningen att de resande inte var en etnisk utan en social grupp. Deras romskhet förnekades nu helt vilket fick långtgående konsekvenser för de resandes kultur och språk.

Övergreppen medförde ett lidande som påverkar resande än idag. Alla resande har erfarenhet av att de själva eller personer i släkten utsattes för allvarliga kränkningar av olika slag. En del resande menar att skadorna är så djupa att de inte går att reparera.

Släkten är lika viktig som familjen inom resandekulturen och avlägsna släktingar räknas ofta som nära familj. När två resande träffas för första gången är det vanligare attfråga vems barn man är än att man presenterar sig med namn. Förr var det vanligt att man hade många barn och bildade familj inom släkten för att bevara kulturen och föra arvet vidare. Dessutom var det svårt för resande att bli accepterade i ”svenska” familjer. Då kunde de äldre ofta para ihop unga tjejer och killar, men bara som förslag. Unga som fattade tycke för varandra utan familjens vetskap och samtycke rymde bort en kort tid. När de kom tillbaka så var förhållandet accepterat. Dessa seder har försvunnit  och idag är det accepterat för resande att gifta sig utanför gruppen.  De äldre respekteras dock mycket fortfarande. De har levt ett långt liv och därför lyssnar de yngre på dem.

Hos en resandefamilj är ingen ensam eller utanför. En resande berättar om barndomsminnen: släktingar kom hem till hennes mormor för att vänta på att andra familjemedlemmar skulle komma tillbaka efter att ha varit ute och rest många mil på vägarna. Det var aldrig någon som klagade på att det blev sent, det viktigaste var att få se med egna ögon att de kommit fram ordentligt.

En gammal sedvänja är att lägga ett silvermynt intill en nyfödd. Liksom röda trådar som kan bindas runt handleden på babyn, skyddar det mot onda makter. Resandekulturen är historiskt präglad av vidskeplighet. Man går inte under stegar, att jämföra händer bringar död, om en katt korsar ens väg så spottar man och uttalar besvärjelser. Att se en ekorre var ett omen om att man skulle träffa andra resande. I resandekulturen finns en historisk närhet till och tro på det övernaturliga och andliga. En resande berättar att det var ett uppskattat inslag på familjesammankonster när de äldre kvinnorna tolkade drömmar och spådde i kaffesump.

Högtider firas som i Sverige, med regionala skillnader. Resande är kända för att vara givmilda och omhändertagande och man dukar alltid fram mat på bordet när en gäst kommer på besök.

Matkulturen skiljer sig inte nämnvärt från den svenska. Rätterna kommer med den uppväxten man har och var man växer upp. Tidigare lagades maträtter av de råvaror som fanns till hands. Framför allt var det rätter som kunde tas med eller tillagas när man reste längs vägarna vanliga.

Förr utmärktes männens klädsel av gruppens karakteristiska och dekorerade kniv ”tchuring” i bältet. Kring halsen bar männen oftast en halsduk eller scarf.

Kvinnorna bar ofta örhängen med ett bakvänt S och ett särskilt dräktspänne. Idag bär resande ingen typisk klädsel, men en kulturell värdering är att man ska vara anständigt och respektabelt klädd. Att tala om samliv och kön är tabu. Likaså avslöjar man inte andra resandes etnicitet för utomstående.

För resandefolket har musik och berättande alltid varit en självklar del av kulturen. Det brukar finnas en speleman i varje familj och gitarren eller dragspelet åker alltid fram när en grupp resande ses.

Musiken är historiskt sett traditionellt nordisk med djupa rötter i berättelser om starka och modiga kämpar och fagra jungfrur samt livets utmaningar.

Romani, som har talats länge i Sverige, har med tiden utvecklats till ett sammanflätat språk, en mix av romani och svenska. Ordförrådet är mestadels romani men grammatiken följer i hög grad svenskans böjningar och uttalet är som i svenskan. Svensk romani är unikt, eftersom det är den enda varietet av romani som har präglats i kontakt med svenskan under flera hundra år.

På 1900-talet ansågs den svenska romanin vara ett påhittat slangspråk som talades i fängelser. Språket sågs alltså inte som ett ”riktigt språk”. Idag är svensk romani erkänt som en varietet av romani chib, som är ett nationellt minoritetsspråk.

Svenskan har flera lånord som kommer från svensk romani. Några sådana ord är tjej (flicka/dotter), gullig (söt), jycke (hund), pröjsa (betala), jiddra (leva), lack (arg), tji (nej/inte) och macka (smörja/kleta).

De resandes historia är tätt sammanvävd med Sveriges historia. Resande har bland annat bidragit till att befolkningen har kunnat rusta sina hem med allt från bruksföremål och kryddor till inredningsdetaljer och klädesplagg. Resande har genom historien avbildats, omskrivits, omsjungits och filmatiserats många gånger på olika sätt.

Personer med resandebakgrund har utmärkt sig som konstnärer, författare, journalister, företagare, skådespelare, idrottare och artister. Men som regel avslöjar resande inte sin bakgrund för utomstående och därför är deras resandebakgrund ofta okänd.

Carl Jularbo var i början av 1900-talet en omåttligt populär dragspelare. Hans komposition ”Drömmen om Elin” har letat sig in i den svenska folksjälen och på 1950-talet gjordes en spelfilm om hans liv. Jularbos låtar anses vara bland det mest svenska som finns. Med sina 1 500 skivinspelningar innehar han svenskt rekord. År 2017 valdes han in i Swedish Music Hall of Fame, med motiveringen - ”Få musikanter har gjort lika stort avtryck som Calle Jularbo”. Jularbo hade resandebakgrund.

Inom idrotten blev Malmöbrottaren Gustaf Freij medaljör i tre OS. Han har en brottningsturnering uppkallad efter sig och år 2018 valdes han postumt in i brottningens Hall of Fame. Hans resandebakgrund har aldrig gjorts känd i samband med idrotten.

Willy Andreasson var en svensk skådespelare med resandebakgrund . Han blev kanske mest känd för svenska folket genom tv-serien ”Varuhuset” under 1980-talet.

I vår nutid har allt fler resande tagit steget ut i offentligheten. En skådespelare med resandebakgrund är Lindy Larsson. Han har kunnat ses på Kungliga Dramatiska Teatern och i filmen Änglagård. På senare tid har han turnerat med sin egen dramatisering av August Strindbergs roman ”Tschandala - Tattaren”.

I en serie på SVT kan man följa MMA-boxaren Raymond Johansson som bär resandeflaggan med stolthet inför varje match och tydligt visar upp sin kärlek till sitt folk.

Artister och musiker med resandebakgrund har också verkat inom dansbandsmusiken. Christina Lindberg är den svenska artist som legat längst på svensktoppen, under hela 65 veckor med låten ”De sista ljuva åren”. Rapparen Petter Alexis Askergren fick via ett dna-test reda på att han hade resandebakgrund på sin mammas sida när han medverkade i teveprogrammet ”Vem tror du att du är” 2022.

Den långvariga marginaliseringen av resande har medfört att språk och traditioner till viss del gått förlorade. Det har också gjort att kunskapen om resande i majoritetssamhället är låg. Många människor i Sverige vet inte vilka resandefolket är och nedsättande uttryck som tattare används fortfarande.

Det finns en omfattande brist på kunskap om de resandes historia. Det beror till stor del på att gruppens etnicitet länge förnekades och att inga romska grupper troddes ha levt i landet under lång tid. Resande drabbas fortfarande av stereotyper och fördomar som kan påverka deras möjligheter i arbetsliv, skola och bostadssituation.

De resande är den enda av de romska grupperna som aktivt har fått kämpa för att bevisa sin romskhet. Att resande sällan vill kalla sig ”romer” misstolkas ofta och förstås som att resande inte ser sig som en romsk grupp. Men anledningen till att resande inte vill kalla sig romer är att ”rom” betyder ”gift man” på den varietet de talar. De resande föredrar i stället ”romanifolk’” som är en direkt översättning av romani chibs ”romani-manusch”. Internationellt används ofta den engelska motsvarigheten ”romani people” och i Norge är de resande en egen nationell minoritet med namnet ”tatere/romanifolk”.

Samtidigt har resandefolket genom århundraden utvecklat en stark motståndskraft och en vilja att bevara sin kultur trots de hinder som antiziganismen fortsätter att skapa i nutid. Det finns resande som dagligen kämpar för att motverka fördomar i skolor och på arbetsplatser och aktivister som står upp för resandefolkets mänskliga rättigheter. För många resande är det viktigt att stärka sin identitet genom att fira Resandefolkets dag den 29 september.

Sedan minoritetserkännandet år 2000 har olika kultur- och språkfrämjande insatser gjorts på initiativ av enskilda resande och organisationer. På senare år har över 100 språkliga produktioner på svensk romani gjorts i form av böcker, tidningar, radio och tv.  Skolverket har skapat läromedel och resandeorganisationer bedriver projekt för att revitalisera svensk romani. Det finns två tidskrifter som behandlar resandes historia och nuläge i Sverige; ”Drabbrikan” och ”Magasinet DIKKO”.