Finska romer

Att vara en del av den finskromska kulturen är att bära på ett arv som sträcker sig över gränser, generationer och språk. Det är en berättelse om motstånd, gemenskap och stolthet – men också om förluster och kamp mot diskriminering. Här delar Domino Kai och Maria Erlandsson med sig av både historiska insikter och personliga reflektioner kring vad det innebär att vara finsk rom i Sverige och Finland. Domino är kulturproducent, språkfrämjare och människorättsaktivist. Maria är rektor och ICF-certifierad coach och brinner för alla barns rättigheter.

Forum för levande historia har bearbetat texten i samråd med skribenterna.

Den romska närvaron i Sverige har djupa historiska rötter. Från medeltiden till början av 1800-talet var Sverige och Finland samma rike. Romska släkter slog sig ned på båda sidor av Östersjön.

Sedan dess har finska romer, eller kale som många föredrar att säga, levt i Sverige, även efter att Finland blev en del av det ryska imperiet år 1809. Finska romers existens har aldrig försvunnit från den svenska sidan. Flera släkter har alltid funnits kvar, särskilt i norra Sverige där det gick att korsa gränserna för att hälsa på släkten och bedriva handel med olika hantverk. De flesta försörjde sig som hantverkare, hästhandlare och musiker. Språket och ett starkt släktskapssystem blev viktiga redskap för gemenskap och överlevnad.

Under perioden då Sverige och Finland var ett land, särskilt från 1600-talet och framåt, infördes flera restriktioner som begränsade romers rättigheter. Romer utestängdes från traditionella yrken som handel och hantverk, samtidigt som kunskaper och färdigheter inom hästskötsel efterfrågades inom militären. Många romer arbetade därför inom militären tack vare sina färdigheter med hästar, och deltog även i krigstjänst under tvång. Men efter avslutad tjänstgöring blev de ofta illa behandlade och utestängda från samhället. Det är ett tydligt exempel på hur romerna både behövdes och motarbetades – en dubbel verklighet som har följt romer genom historien.

Den finskromska kulturen är rik på traditioner – musik, dans, klädstil och andliga praktiker.

Särskilt viktig är renhetskulturen, som handlar om både fysisk och moralisk hygien. Det finns tydliga regler kring vad som anses rent och orent, och dessa påverkar allt från boende till sociala relationer. Renlighet och värdighet uttrycker omtanke och hjälper generationer att hålla ihop. Värdigheten speglas också i hur man för sig i möten och att man klär sig respektfullt även om man inte bär traditionella kläder.  Att visa respekt, hålla löften och ta ansvar är centralt – särskilt gentemot äldre och barn.

Denna respekt kan sammanfattas i tre centrala ord: baȟt (lycka), sastiba (hälsa) och zor (kraft). Tillsammans bildar de uttrycket Romani zor – den romska kraften. Det är en inre styrka som har hjälpt romerna att uthärda marginalisering och uteslutning, och att gå vidare med stolthet och värdighet.

Klädseln är för de flesta finsk-romer en viktig del av den kulturella identiteten. Den traditionella kvinnodräkten med vida sammetskjolar och broderade blusar, ofta tillsammans med guldsmycken, bärs av många kvinnor. Män bär vanligtvis mörka kostymbyxor med skjorta och väst, jacka eller tröja.

Musik och mat har en stor plats i många finsk-romska familjer. Det är inte ovanligt med en gitarr i hemmet och man spelar och sjunger ofta till vardags eller lyssnar på musik. Gästfriheten är stor och dörren står alltid öppen. Maten består ofta av husmanskost, men det viktiga är inte själva maträtten utan att det lagas så mycket mat att det räcker till alla som dyker upp.

Familjen ärden starkaste gemenskapen. Barnens uppfostran är ett kollektivt ansvar, och äldre betraktas som auktoriteter och traditionsbärare. Genom familjerna får barnen en kulturell förankring som ger dem styrka att möta ett samhälle där fördomar fortfarande är vanliga.

Språket är en central del i den finsk-romska identiteten. Kaalengo tšimb, eller finsk romanes, är en nordlig variant av romani chib som har utvecklats i Finland sedan 1500-talet i nära kontakt med finskan. Ordförrådet bär också spår av influenser från svenska och ryska, ett resultat av historiska rörelsemönster och flerspråkiga miljöer.

Under 1900-talet minskade språkanvändningen i både Finland och Sverige, eftersom romska barn förbjöds att tala språket i skolan. Detta bidrog till att finsk romani i hög grad fördes vidare i hemmet, släkten och religiösa sammanhang.

I dag talas finsk romani flytande av en mindre del av gruppen, både i Finland och bland finska romer i Sverige. Många använder enstaka ord och uttryck på romani blandat med finska eller svenska.  I Finland talar ungefär hälften av de finska romerna språket på grundläggande nivå, medan en tredjedel behärskar det flytande.

I dag uppskattas antalet finska romer i Sverige till 3000–4500 personer. Södertälje, Eskilstuna och Göteborg brukar lyftas fram som viktiga orter för romskt föreningsliv. Föreningar har fungerat som plattformar för att stärka språk, kultur och rättigheter, men också som mötesplatser för att skapa gemenskap. I vissa fall har även pingstförsamlingar och andra frikyrkor utgjort stödjande nätverk genom praktisk hjälp, social gemenskap och en känsla av tillhörighet.

Det finns flera personer och grupper som tillhör den finsk-romska gruppen som kan lyftas fram som förebilder. 

Musikgruppen Hortto Kaalo bildades 1969 av Feija Åkerlund, Marko Putkonen, Taisto Lundberg och Heikki Nyman. Gruppen sjöng på både finska och romani och turnerade flitigt under 1970-talet. Debutsingeln” Miksi ovet ei aukene meille?” (”Varför öppnas inte dörrarna för oss?”) blev en protestsång som satte ljus på diskriminering och ojämlikhet. Texten beskriver hur romer gång på gång möts av stängda dörrar i samhället och uttrycker en stark längtan efter erkännande och jämlika villkor. Gruppens musik spelade en viktig roll för att göra romsk kultur synlig i Finland och hade betydelse också för de finska romer som flyttade till Sverige under 1970-talet.

Hilja Grönfors har ägnat sitt liv åt att samla, bevara och framföra traditionella romska sånger. Hon har rest genom Finland med gitarr, penna och anteckningsblock för att dokumentera sånger från äldre romska generationer. Genom sitt arbete har hon samlat över hundra romska sånger, många av dem på väg att försvinna.

Hon framträder med sitt band Latšo Džinta, både i Finland och internationellt, och har blivit en viktig ambassadör för romsk musik. Hennes konserter har nått både stora scener och små lokala sammanhang, och hon har undervisat vid Sibelius-Akademin och Kaustisens folkmusikskola.

Anneli Sari är en av Finlands mest framstående romska sångerskor. Hon började sin musikaliska karriär redan som 14-åring år 1961, då hon uppträdde som solist i en dansorkester. Sedan dess har hon sjungit romsk musik, schlagers, tango och franska chansons.

Hon studerade klassisk sång vid Pariskonservatoriet och har uppträtt på Helsingfors operetteater samt i konserthus och på restaurangscener både i Finland och internationellt. Hennes röst och scenpersonlighet har gjort henne till en älskad artist och en förebild för många romska ungdomar.

Aleka Stobin var en central gestalt i arbetet för romers rättigheter och inkludering i samhället. Han föddes i Finland år 1935 och flyttade till Sverige 1967. Redan på 1960-talet började Aleka engagera sig för att förbättra romers livsvillkor. Hans arbete ledde till att han 1973 blev ordförande för nuvarande Romernas Riksförbund. Genom sitt ledarskap bidrog han till att samla romska röster och stärka deras inflytande i Norden. Han deltog också i den statliga utredning som ledde fram till att romer erkändes som en nationell minoritet i Sverige år 2000. Hans insatser har haft stor betydelse för romers rättigheter och synlighet i samhället.

Trots framsteg i kampen mot antiziganism kvarstår stora utmaningar. Romer möter fortfarande diskriminering inom skola, arbetsliv och samhällsservice. Hälsa och välfärd är områden många romer har sämre tillgång till än majoritetsbefolkningen, vilket påverkar livskvaliteten och försvårar inkludering.

De insatser som görs för att inkludera romer i samhället och förbättra deras livssituation bedrivs ofta i tillfälliga projekt. När satsningarna avslutas riskerar både erfarenheter och framgångar att gå förlorade. För att uppnå verklig jämlikhet krävs strukturella reformer och ett brett samhällsengagemang.