Nordafrika och Förintelsen

I Nordafrikanska länder som Algeriet, Marocko, Tunisien och Libyen drabbades hundratusentals judar av raslagar, diskriminering, våld, läger och tvångsarbete. Den judiska befolkningen utsattes för europeisk kolonialism, nazism och fascism.

Genom att inkludera Nordafrika när vi talar om Förintelsen påminns vi om att antisemitismen är global och att den antijudiska politiken inte är begränsad till Europa. Antisemitismen i Nordafrika har både europeiska och lokala rötter.

När andra världskriget utbröt fanns ungefär en halv miljon judar i Nordafrika. Judarna var en kulturellt och socialt blandad grupp och de var integrerade i de samhällen där de levde. Det hade funnits judar där innan islam kom till Nordafrika på 600-talet, och många judiska församlingar hade en lång historia.

Före andra världskriget var Nordafrika politiskt splittrat, och flera kolonialmakter hade intressen där:

• Marocko och Tunisien var franska protektorat och hade visst självstyre.
• Algeriet var en del av Frankrike. De flesta judar i Algeriet hade fått franskt medborgarskap 1870. Det gav dem tillgång till utbildning och administrativa yrken, till skillnad från judarna i övriga Nordafrika, som i regel hade mer begränsade rättigheter.
• Libyen var en italiensk koloni. Fascisterna tog makten i Italien 1922 med Benito Mussolini i spetsen och raslagar infördes 1938. Efter det styrdes Libyen av italienska kolonialmyndigheter som genomförde Mussolinis kolonialpolitik.
• En mindre del av norra Marocko kontrollerades av Spanien

Den judiska befolkningen i Nordafrika befann sig i en utsatt position. De var klämda mellan de europeiska kolonialmakterna och den muslimska majoritetsbefolkningen, och spänningarna mellan dem ökade. Båda sidor kunde då använda judarna som syndabockar.

Det skedde till exempel i Algeriet. Europeisk antisemitism hade fått ett starkt fotfäste där genom kolonialmakterna. Till exempel grundades en rad antijudiska tidningar som fick spridning i städerna under 1930-talet. Antisemitismen gjorde att spänningar mellan muslimska och judiska grupper ökade. Dessa spänningar kulminerade 1934 i ett våldsamt upplopp i staden Constantine, där 25 judar och 3 muslimer dödades och omkring 200 personer skadades.

I Marocko, Tunisien och Libyen förekom också attacker mot judiska samhällen.

Nazityskland besegrade Frankrike under försommaren 1940. Då tog marskalk Philippe Pétain makten i Frankrike och inrättade den tyskvänliga och auktoritära Vichyregimen. Södra Frankrike styrdes av Vichyregimen, som även behöll kontrollen över de franska kolonierna i Nordafrika. Vichyregimen förde en antisemitisk politik och antog antijudiska lagar inspirerade av den nazistiska lagstiftningen.

De antijudiska lagarna i Nordafrika signalerade att judar inte längre ansågs höra hemma i de samhällen som de levde i. Myndigheterna ingrep heller ofta inte när judar utsattes för våld eller när deras egendom stals, oavsett om förövarna var européer eller lokalbefolkning.

I Algeriet innebar lagarna bland annat att de algeriska judarna förlorade sina franska medborgarskap. Judar kunde inte längre få offentliga anställningar inom den högre administrationen, militären och utbildningsväsendet (men de fick arbeta i judiska skolor). I juli 1941 blev den antijudiska förföljelsen värre. Då antog Vichyregimen nya lagar som gjorde det lagligt att beslagta judiska egendomar och företag. Staten sålde sedan vidare egendomarna och företagen till europeiska bosättare.

I Marocko infördes antijudiska bestämmelser, och färre judar fick tillträde till utbildning och vissa yrken. Judar i städer som Marrakech och Fez tvångsförflyttades till mellahs, kvarter där judar hade bott i tidigare. Där var levnadsförhållandena dåliga och sjukdomar spreds, till exempel tyfus.

På den marockanska landsbygden var det bättre, eftersom lokala myndigheter inte alltid genomförde den antijudiska politiken fullt ut. Den marockanska sultanen Mohammed V, som styrde Marocko under det franska protektoratet, gav också moraliskt stöd till den judiska befolkningen och försökte mildra konsekvenserna av antijudiska beslut.

Även i Tunisien fördröjdes delar av Vichyregimens antijudiska lagstiftning. Det förändrades abrupt i november 1942. Nazityskland tog då kontroll över Tunisien och ockuperade landet under sex månader. Under denna tid beslagtogs judisk egendom, judar tvingades bära den gula stjärnan i vissa städer och tusentals judar sattes i läger. Samtidigt invaderade de allierade andra länder i Nordafrika och avskaffade de antijudiska lagarna där.

Libyen var en italiensk koloni. Där gällde de italienska raslagar som de italienska fascisterna hade instiftat redan 1938. Förföljelserna intensifierades när det italienska fasciststyret samarbetade med Nazityskland. Det ledde till systematiska arresteringar av tusentals judar.

I Nordafrika fanns inga förintelseläger och inget organiserat massmord på den judiska befolkningen, men det fanns andra läger. Den franska Vichyregimen upprättade arbets-, internerings- och straffläger i Algeriet, Marocko och Tunisien. Även i det italienska Libyen fanns läger. Ett av de mest ökända lägren låg i Giado söder om Tripoli i Libyen. Där dog hundratals judar av hunger och sjukdomar.

I Marocko var det få inhemska judar som internerades. I de marockanska lägren fanns oftare judiska flyktingar från Europa.

I Tunisien var situationen särskilt svår under den sex månader långa tyska ockupationen 1942–43. Då etablerades omkring fyrtio arbets- och interneringsläger och cirka 5 000 judar tvingades till tvångsarbete. Ett mindre antal judar deporterades från Tunisien till förintelseläger i Europa, men de flesta deportationerna hann inte genomföras.

Lägren i Nordafrika stängdes inte omedelbart efter de allierades invasion i november 1942, vilket ledde till stor besvikelse bland fångarna och deras familjer. I Libyen befriades judar från lägret Giado av brittiska trupper först i januari 1943.

Efter andra världskriget växte olika former av arabisk nationalism sig starkare i Nordafrika. Det försvårade situationen för judarna i flera länder i Nordafrika. Under årtiondena efter kriget försvann merparten av det judiska livet i regionen. De flesta nordafrikanska judarna flyttade till Frankrike eller Israel som bildades 1948.

Den främsta orsaken till judarnas flytt var de politiska och sociala förändringar som kom när kolonialmakterna Frankrike och Italien försvann. På vissa platser förekom även våldsamma övergrepp och pogromer mot judar som bidrog till utvandringen. Ett exempel är Tripolitanien i Libyen i november 1945, där ett hundratal judar dödades och många fler skadades.

Judarnas historia i Nordafrika har hamnat i skymundan i historieskrivning och nyhetsrapportering. Det beror på att andra händelser i Nordafrika har tagit över, till exempel kolonialismens följder och politiska oroligheter. Judarnas historia i Nordafrika har dessutom marginaliserats på grund av antisemitism. Förintelsen har därför en mycket begränsad plats i undervisningen i nordafrikanska skolor.

I vissa politiska miljöer används dessutom förintelseförnekelse än i dag som en del av antijudisk propaganda. Samtidigt finns det flera initiativ runt om i världen som dokumenterar de nordafrikanska judarnas erfarenheter under kriget. Det finns även exempel på att araber visade solidaritet och hjälpte judar under andra världskriget. Det visar att bilden av Nordafrika under andra världskriget är komplex.