Ravensbrück

1939–1945

Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor. Det låg i östra Tyskland och öppnades den 15 maj 1939. Ravensbrück var verksamt fram till krigsslutet och totalt passerade 132 000 tusen fångar genom lägret. De bestod av olika kategorier, politiska fångar, judar, romer, Jehovas vittnen, med flera, och kom från många olika länder. Över 90 000 personer dog i Ravensbrück. Bortsett från förintelselägren, var Ravensbrück det läger som hade den högsta dödsprocenten.

Ravensbrück var det enda läger som var ämnat enbart för kvinnor. De allra första fångarna var ett mindre antal Jehovas vittnen. De kom till Ravensbrück i början av 1939 för att ställa färdigt lägret. I mitten av maj 1939 förflyttades omkring 900 kvinnor från ett läger i Lichtenburg till Ravensbrück. I slutet av 1939 fanns omkring 2 000 kvinnor i Ravensbrück och i slutet av 1942 närmare 11 000.

Under huvudlägret Ravensbrück byggdes 34 satellitläger upp. År 1944 fanns omkring 27 000 kvinnor i huvudlägret och ytterligare 70 000 i satellitlägren. Flera tusen yngre flickor var inkvarterade i en särskild del av huvudlägret, till för minderåriga.

Lägerpersonalen i Ravensbrück var både män och kvinnor. Inom koncentrationslägerområdet fanns också ett utbildningsläger för kvinnliga SS-vakter. Här utbildades omkring 3 500 kvinnliga vakter, som sedan kom att tjänstgöra i olika tyska läger.

Det mesta av arbetet som fångarna i Ravensbrück tvingades utföra, var knutet till den tyska krigsindustrin. Kvinnorna fick arbeta 12 timmar per dag. De fick ofta utföra tunga arbeten utomhus och deras matransoner var mycket små. De judiska kvinnorna fick utföra de tyngsta arbetena och blev hårdare behandlade.

Sommaren 1941 byggdes ett mansläger utanför Ravensbrück. Orsaken var att det för vissa arbeten behövdes utbildade snickare, rörläggare, murare och elektriker. Detta var yrken som de kvinnliga fångarna inte hade några fackkunskaper i. Manslägret var officiellt ett satellitläger till Sachsenhausen och fanns kvar fram till krigsslutet.

Under de första åren avrättade man fångar i Ravensbrück genom att skjuta dem. Från och med 1942 sändes de flesta fångar som skulle avrättas till Auschwitz-Birkenau. Senare började man avrätta fångar genom att ge dem giftinjektioner. År 1943 byggdes ett krematorium i lägret och i början av 1945 inrättades en gaskammare. Fram till april 1945 gasades 2 300 fångar ihjäl i Ravensbrück.

Det utfördes också medicinska experiment på de judiska, romska och slaviska fångarna. Exempelvis användes kvinnorna som försökskaniner för att prova nya medicinska preparat. Romska kvinnor utsattes för brutala steriliseringsingrepp.

Under de sista krigsveckorna 1945 började tyskarna evakuera Ravensbrück. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till andra läger i Tyskland. Ravensbrück befriades av sovjetiska trupper den 29–30 april 1945. Då fanns 3 500 fångar kvar i lägret.

Barnen i Ravensbrück

På grund av att Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor, fanns det också många barn där. Små barn kom till lägret med sina mammor. Många kvinnor var gravida när de arresterades och födde sina barn i lägret.

I början av Ravensbrücks historia tvingades gravida kvinnor att göra abort vid ankomsten, men senare fick de fullfölja graviditeterna och föda sin barn. Uppskattningsvis föddes mellan 800 och 900 barn i lägret. Flertalet av de nyfödda barnen dog emellertid ganska snart. Mammorna tvingades ut till arbete dagen efter förlossningen och det fanns ingen som kunde ta hand om barnen. Det fanns heller ingen mat till spädbarnen. Mammorna var oftast undernärda och kunde inte amma sina barn. Många barn blev också föräldralösa för att deras mödrar dog.

För de flesta barn som levde i Ravensbrück, var livet i lägret det enda de visste om. Trots de svåra förhållandena och den ständiga hungern, lyckades de sysselsätta sig och lekte tillsammans. Barn leker ofta lekar som återspeglar vuxenvärlden, det gjorde även barnen i Ravensbrück. Istället för att leka ”mamma, pappa, barn”, lekte Ravensbrückbarnen ”fångar och fångvaktare”, den enda vuxenvärld de kände till.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.