Natzweiler - "Natt och dimma"

1941–1945

Koncentrationslägret Natzweiler, även kallat Natzweiler-Struthof, låg i östra Frankrike, nära staden Strasbourg vid den tyska gränsen. Platsen för lägret valdes för att det fanns ett stenbrott i närheten, där fångarna fick bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland.

De första 300 fångarna kom till Natzweiler i maj 1941. Senare under året anlände lika många till. De flesta av dem förflyttades från Sachsenhausen, för att bygga upp lägret i Natzweiler och arbeta i stenbrottet. När Natzweiler var färdigbyggt i början av 1942, hade hälften av de 600 fångarna dött av undernäring, sjukdomar och det hårda arbetet. Efterhand utökades Natzweiler med 49 satellitläger. År 1944 fanns närmare 8 000 fångar i huvudlägret och 19 000 i satellitlägren. Fångarna fick arbeta i stenbrottet, med vägbyggen och i rustningsfabriker. De fick också bygga underjordiska tunnlar, som var avsedda för underjordiska fabriker som skulle vara skyddade från flygattacker.

Intill Natzweiler låg en gård som hette Struthof, som också ingick i lägret. I Struthof inrättades en gaskammare. Den användes för att experimentera och prova ut gas, som sedan användes i förintelselägren. För experimenten användes judiska och romska fångar. Gaskammaren användes också för att mörda omkring 80 judar och 30 judinnor, vars skelett skulle användas för forskning av den tyska naziläkaren August Hirt. Dessa judar hade valts ut i Auschwitz och transporterats till Natzweiler för att dödas. I Natzweiler gjordes de också medicinska försök på fångar, bland annat med kemiska stridsmedel och inplantering av fläcktyfus.

Huvudlägret i Natzweiler evakuerades i september 1944 och de flesta satellitlägren i mars 1945. Fångarna sändes ut på dödsmarscher till Dachau. En del av dem blev kvar i Dachau fram till krigsslutet, andra transporterades vidare till andra läger. Många av dem dog innan krigsslutet kom.

NN-fångar

En stor del av fångarna i Natzweiler tillhörde en särskild grupp som kallades NN-fångar. Förkortningen NN stod för ”nacht und nebel”, som på svenska betyder ”natt och dimma”. NN-fångarna var män och kvinnor som var aktiva i motståndsrörelserna i Frankrike, Holland, Belgien och Norge.

Motståndsrörelserna i dessa fyra länder ansågs särskilt farliga för Nazityskland, eftersom de hade nära kontakter med sina respektive exilregeringar i London och med brittiska myndigheter. Till en början dömdes dessa personer till långa fängelsestraff eller avrättades. Men straffen och avrättningarna hade inte den avskräckande effekt som tyskarna hoppades på. De bidrog istället till att stärka motståndet och de dödsdömda gjordes till martyrer i sina hemländer.

I slutet av 1941 utarbetade Hitler därför en särskild förordning för hur dessa fångar skulle behandlas (Nacht und Nebel-Erlass). De skulle försvinna spårlöst och placeras i läger där de skulle svältas och arbeta sig till döds under fruktansvärda förhållanden. De skulle hållas isolerade och ingen skulle få veta var de fanns. Denna ovisshet om vad som hände med gärningsmännen, skulle avskräcka människor i de ockuperade länderna från att ägna sig åt motståndsarbete.

Totalt definierades omkring 7 000 personer som NN-fångar: 5 000 från Frankrike, 1 000 från Norge, 500 från Holland och 500 från Belgien. Under 1942 placerades NN-fångarna främst i olika fängelser och tukthus i Tyskland, eller i särskilda delar av koncentrationslägren. Från och med våren 1943 sändes alla manliga NN-fångar till Natzweiler. NN-fångarna fick utföra de tyngsta arbetena i stenbrottet och fick utstå en mycket grym behandling. Dödstalen bland dem var mycket höga.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.