Warszawa ghetto

1940 - 1943

När Polen ockuperades av Nazityskland i september 1939 levde 375 000 judar i Warszawa. Det var den största judiska befolkningen i någon stad i Europa och Warszawa var ett viktigt centrum för hela den polska judiska befolkningen. Judarna i den polska huvudstaden var 30 procent av dess totala invånarantal.

Direkt efter ockupationen började judarna i Polen att utsättas för brutala förföljelser. Antijudiska bestämmelser och restriktioner infördes, som bl.a. medförde att de förlorade sina arbeten och därmed möjligheterna till inkomst. Många togs ut till tvångsarbete. Den 12 oktober 1940 beordrades alla judar i Warszawa att flytta till ett nyupprättat ghetto i en avgränsad del av staden. Den 16 november stängdes judarna in i ghettot. Senare tvingades även tiotusentals judar från andra delar av generalguvernementet i Polen och från Tyska riket dit, liksom flera hundra romer. Som mest levde nästan en halv miljon människor på en yta som var endast 2,4 procent av stadens totala yta.

Ghettot bestod av två delar – Stora och Lilla ghettot – som avskiljdes av en starkt trafikerad ”arisk” huvudgata. I början fick judarna bara gå mellan de båda ghettona vid en viss tidpunkt på dagen, när gatan stängdes av för ”arier”. Senare byggdes en gångbro över gatan. Kring såväl Stora som Lilla ghettot restes en flera meter hög mur  med taggtråd och krossat glas högst upp. Ingångarna bevakades av tyska SS-män och polsk polis. Invånarna användes som tvångsarbetskraft. En del arbetade i olika verkstäder som inrättades inne i ghettot, medan andra fördes till tunga arbeten utanför. Att lämna ghettot om man inte hade tillstånd att arbeta utanför var belagt med dödsstraff. Liksom i andra ghetton införde tyskarna ett s.k. juderåd som tvingades ansvara för ghettots inre ordning och för att utföra tyska order.

Usla förhållanden och hög dödlighet

Som mest fanns omkring 445 000 judar i Warszawa ghettot. Trångboddheten och de sanitära förhållandena var katastrofala. Minst sex-sju personer bodde tillsammans i ett rum. Matransonerna som tilldelades av tyskarna var minimala. Dödligheten till följd av svält, köld och sjukdomsepidemier var mycket hög. Över 80 000 människor dog i ghettot fram till sommaren 1942. Många barn som blev föräldralösa tvingades tillbringa all sin tid på gatorna, där de snart svalt eller frös ihjäl. Döende och döda människor som låg utomhus blev en så vanlig syn, att de som gick förbi inte reagerade. Men trots de svåra förhållandena försökte invånarna inrätta en så normal vardag som möjligt, med bland annat skolor för barnen. Det fanns också ett rikt kulturliv, med exempelvis teatrar och en symfoniorkester.

Massdeportationer till dödslägret Treblinka

I slutet på juli 1942 började de tyska nazisterna att massdeportera judar från ghettot. Till följd av att det hade tömts stängdes Lilla ghettot i augusti 1942. Under två månader deporterades 300 000, de flesta till dödslägret Treblinka. Under deportationerna mördades också tusentals judar i ghettot. Efteråt fanns omkring 60 000 judar kvar.

Motstånd

Inne i Warszawagettot organiserades två motståndsgrupper. Den största gruppen med några hundra unga män och kvinnor leddes av Mordechai Anielewicz och kallades ZOB, efter sitt polska namn Zydowska Organizacja Bojowa (på svenska ungefär Judiska kamporganisationen). När tyskarna återigen började deportera judar från gettot i januari 1943, försökte ZOB göra väpnat motstånd. Transporterna upphörde efter fem dagar. Gettoinvånarna stärktes i tron att det var motståndsaktionen som hade stoppat deportationerna. I själva verket hade tyskarna planerat att bara sända iväg några tusen judar vid denna tidpunkt.

Upproret i Warszawas ghetto

När tyska SS- och polisenheter gick in i ghettot den 19 april 1943 för att likvidera, möttes de på nytt av väpnat motstånd. Motståndskämparna hade fått en del vapen från den polska motståndsrörelsen och själva tillverkat s.k. molotovcocktails. De barrikerade sig i bunkrar och förde ett gerillaliknande krig mot tyskarna. Det som brukar kallas för upproret i Warszawa ghettot pågick i knappt en månad, under vilken ZOB och den mindre organisationen ZZW (Zydowski Zwiazek Wojskowy – Judiska militärunionen) flera gånger lyckades tränga tillbaka SS-, armé- och polisenheterna.

Judarna hade dock ingen chans att stå emot i längden. De var isolerade och utan resurser, ensamma mot den tyska övermakten. Genom att sätta eld på eller spränga byggnaderna, tvingade soldaterna ut invånarna på gatorna, där de togs tillfånga. De flesta av ZOB:s medlemmar tillfångatogs och dödades. Anielewicz begick förmodligen självmord 8 maj tillsammans med flera medkämpar i en omringad bunker. I mitten av maj hade tyskarna tagit full kontroll över ghettot. Tusentals judar hade dött under upproret och ytterligare flera tusen sköts efter att de hade kapitulerat. Över 40 000 judar deporterades, varav hälften till förintelseläger och hälften till arbetsläger.

Men det var också många judar som lyckades ta sig ut ur ghettot under upproret. En del av dem anslöt sig till den nationella polska motståndsrörelsen och kom att kämpa mot tyskarna även i det så kallade Warszawaupproret, som ägde rum i augusti 1944. Andra klarade att gömma sig fram till januari 1945, då Warszawa befriades av sovjetiska trupper.

Oneg Shabbat- eller Ringelblum-arkivet

I Warszawa ghettot fanns en polsk-judisk historiker som hette Emanuel Ringelblum (1900-1944). Han och några medarbetare bildade en hemlig grupp som kallade sig Oneg Shabbat. Övertygade om att det var av största vikt för framtiden och historien att vad som hände i ghettot blev beskrivet samlade de systematiskt in uppgifter och vittnesmål från gettots invånare och om vad de fick veta utifrån. Allt skrevs ned och placerades efter att deportationerna hade börjat sommaren 1942 i tre mjölkkärl och tio blylådor, som gömdes på olika platser i ghettot. Med hjälp av den polska motståndsrörelsen lyckades de också smuggla ut information om massmorden på judar till världen utanför.

Lådorna hittades i ruinerna 1946 och 1950 två av mjölkkärlen. Den tredje delen av arkivet har aldrig återfunnits. Materialet från Oneg Shabbat-arkivet är idag en av de mest värdefulla källorna för information om judarnas situation i det tyskockuperade Polen.

I mars 1943 flydde Emanuel Ringelblum, hans fru och deras 11-årige son från ghettot och gömde sig i Warszawa. Under upproret en månad senare återvände han och togs tillfånga av tyskarna. Han sändes till ett arbetsläger, men lyckades fly även därifrån och gick än en gång under jorden med sin familj. I mars 1944 angavs familjen och mördades av tyskarna i ruinerna av det gamla ghetto området.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.