Lodz ghetto

1940–1945


Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av Tyska riket, det så kallade Warthegau. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35 procent av stadens totala befolkning. Omkring 10 procent av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.

Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras till ett ghetto, som inrättats i den mest omoderna delen av staden. Under 1941–1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.

Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm, det var stor brist på mat och det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfus. Totalt dog närmare 45 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna också offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.

Inne i ghettot upprättades fabriker, där judarna användes som arbetskraft för den tyska krigsindustrin. I fabrikerna tillverkades bland annat uniformer och skor till tyska soldater. Det fanns också sjukhus och skolor för barnen. Lodzghettot var helt isolerat från omvärlden. Eftersom ingen extra mat eller andra varor kunde smugglas in utifrån var ghettot i Lodz ett av de absolut fattigaste.

Då ingen fick gå in eller ut ur ghettot i Lodz kunde de aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen utanför. En underjordisk grupp i ghettot byggde dock egna mottagare som kunde ta emot radioutsändningar vilket blev den enda information från omvärlden som kom in i ghettot. Gruppen avslöjades av tyskarna i början av juni 1944 och avrättades.

Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förintelselägret Chelmno. Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodz ghetto till gaskamrarna i Chelmno och ytterligare 20 000 i september samma år.

Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att avveckla ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz-Birkenau. Kvar i ghettot fanns 1 200 judar. Hälften av dem skickades till arbetsläger i Tyskland och den andra hälften stängdes in i en fängelseliknande byggnad inne i ghettot. De sistnämnda befriades av sovjetiska trupper den 19 januari 1945.

I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.