20 juli-attentatet mot Hitler


Efter Tysklands nederlag i Sovjetunionen och Nordafrika våren 1943, insåg många inom den tyska krigsmakten att kriget var förlorat. För att försöka rädda Tyskland från total undergång gick ett antal högre militärer och ämbetsmän samman i en motståndsgrupp. De planerade att mörda Hitler och störta den nazistiska regeringen. Därefter skulle en ny regering bildas och den skulle göra slut på kriget genom att förhandla fram en fred med de allierade.

Under hösten 1943 och våren 1944 planerade gruppen flera olika attentat mot Hitler, men inget av dem kunde genomföras. Efter landstigningen i Normandie i början av juni 1944  började det bli ont om tid för att förhandla med de allierade innan det var för sent.

Den 20 juli 1944 sattes Operation Valkyria i verket. Under ett militärt möte i högkvarteret i Rastenburg i Ostpreussen skulle Hitler mördas med hjälp av en tidsinställd bomb. När Hitler var död skulle regeringsbyggnaderna i Berlin ockuperas och de övriga ledande nazisterna skulle arresteras.

Mordet på Hitler skulle utföras av den tyske översten, Claus Schenk von Stauffenberg. Han hade bevittnat Einsatzgruppens brutala mord på judarna i Östeuropa och insett det vansinniga i den nazistiska utrotningspolitiken. Efter att ha blivit svårt skadad vid den nordafrikanska fronten, stationerades han i Tyskland 1943 och anslöt sig till den motståndsgrupp som tänkte störta den nazistiska regeringen.

Stauffenberg anlände till mötet i Rastenburg utrustad med en dokumentväska och två sprängladdningar. Han placerade väskan under bordet i närheten av Hitlers plats och lämnade sedan rummet. Explosionen dödade fyra personer och skadade flera andra. Hitler undkom nästan oskadd, bomben exploderade för långt ifrån honom. Efter att Stauffenberg hade lämnat rummet stötte en annan deltagare till väskan och eftersom han tyckte den stod i vägen flyttade han undan den. Hitler skyddades också av den tjocka bordsskivan av ek, som han stod lutad över. Dessutom hade Stauffenberg bara hunnit aptera den ena av de båda sprängladdningarna, vilket innebar att explosionskraften blev mindre än planerat.

Alla som på något sätt hade varit inblandade i sammansvärjningen mot Hitler straffades hårt. Flera av attentatsmännen, däribland Stauffenberg, sköts ihjäl redan samma kväll. De övriga ställdes inför rätta och de blev dömda till döden och hängdes. Fältmarskalk Erwin Rommel hade stött motståndsgruppen, men inte deltagit aktivt i attentatet. Han fick välja mellan att avrättas eller begå självmord. Han valde självmord.

Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.