Tyskland anfaller Danmark och Norge


På morgonen den 9 april 1940 gick tyska trupper över gränserna till Danmark och Norge. Den tyska regeringen uppmanade båda länderna att inte göra motstånd. Länderna skulle få förbli självständiga och regeringarna skulle få sitta kvar om de samarbetade med Tyskland. En av orsakerna till angreppet var att säkra de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland, som bland annat transporterades via den norska hamnstaden Narvik. Av militärstrategiska skäl skulle Tyskland också upprätta marin- och flygbaser på den norska västkusten mot Storbritannien.

Danmark

Det danska försvaret var alltför dåligt rustat för att strida mot den tyska armén. Den danska regeringen accepterade därför de tyska kraven utan att förklara krig mot Tyskland. Regeringen fick sitta kvar och Danmark fick en särställning jämfört med andra länder som var ockuperade av Tyskland. Det innebar bland annat att judarna i Danmark inte utsattes för några tyska åtgärder under de första åren av ockupationen.

Till en början bedrev den danska regeringen en samarbetspolitik med Tyskland. Det danska folkets motstånd mot ockupationen blev emellertid allt starkare. Efter stora strejker och sabotageaktioner mot tyskarna avsattes den danska regeringen den 29 augusti 1943. Danmark ställdes därefter under direkt tyskt styre. SS-generalen Werner Best blev den tyska regeringens representant i Danmark. Ockupationsförhållandena hårdnade och allt fler danskar fängslades. Över 6 000 tusen danskar deporterades till tyska koncentrationsläger. Minst lika många placerades i läger som upprättades i Danmark.

Norge

Den norska regeringen sade nej till de tyska kraven om samarbete och förklarade krig mot Tyskland. Storbritannien och Frankrike sände några få förband till Norges hjälp, men kunde inte hindra invasionen. Norge tvingades kapitulera den 10 juni. Några dagar tidigare hade den norska regeringen och kungen flytt till London. Där upprättades en exilregering.

I Norge inrättades en tysk ockupationsmyndighet under ledning av rikskommissarie Josef Terboven. Vidkun Quisling, som var ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, blev ministerpresident för en nationell nazistisk regering. Men Quisling och hans regering fick aldrig någon verklig makt.

Makten låg hos Terboven. Han var direkt underställd den tyska regeringen. Terboven använde propaganda, våld och terror för att skrämma det norska folket till lydnad. Till sin hjälp hade han Gestapo, SS och Wehrmacht. Som mest fanns över 400 000 tyska soldater i Norge. Omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dem sattes i fängelser och koncentrationsläger som tyskarna upprättade i Norge. Omkring 9 000 deporterades till läger i Tyskland.

Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.