Katynmassakern


Tusentals polska officerare, poliser, tjänstemän och civila mördandes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på direkt order av Politbyrån.

Den 17 september 1939 gick sovjetiska förband in i och ockuperade de östra delarna av Polen. Officiellt motiverades aggressionen med behovet av att ”skydda” den vitryska och ukrainska befolkningen i dessa områden. Det efter att Sovjetunionen ansåg att  den polska staten var i sönderfall och” intern konkurs”. I själva verket hade Tyskland och Sovjetunionen redan före det tyska anfallet på Polen delat upp det polska territoriet mellan sig i ett hemligt tilläggsprotokoll till det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Någon officiell krigsförklaring utfärdades vare sig från sovjetisk eller från polsk sida, men en del polska förband bjöd på begränsat väpnat motstånd.

I samband med den sovjetiska ockupationen arresterades 240 000–260 000 polska militärer och sattes i sovjetiska läger. Även polska civila arresterades i stor utsträckning under de påföljande månaderna i syfte att eliminera de bärande skikten av den polska staten. Under hösten och vintern 1939 släpptes de flesta av de fångna soldaterna och underofficerarna. Medan polska officerare, liksom polis och fängelsepersonal, kom att koncentreras till tre läger i Kozelsk, Ostasjkov och Starobilsk.

Fångarna i dessa tre läger, sammanlagt ca 14 700, dödades i april-maj 1940 på direkt order av Politbyrån. Fångarna i Kozelsk fördes till Katynskogen utanför Gnezdovo, de från Ostasjkov till Kalinin och de från Starobilsk till Charkiv där de sköts och slängdes i massgravar. Samtidigt dödades ca 7 300 andra polska fångar som hölls i olika fängelser i de vitryska och ukrainska sovjetrepublikerna. Dessa händelser brukar ofta sammanfattande benämnas som Katyn-massakern eftersom det var massakern på denna plats som tidigast blev föremål för internationell uppmärksamhet.

1943 hittade tyska förband massgravarna i Katyn och spred nyheten över världen som ett led i den tyska krigspropagandan. Detta bemöttes från sovjetiskt håll med påståendet att det varit tyskarna som själva var förövare. Inte minst av realpolitiska skäl kom de brittiska och amerikanska regeringarna att så länge kriget pågick officiellt acceptera den sovjetiska versionen. Efter kriget fastslog en amerikansk kongressutredning 1952 att Sovjetunionen varit förövare. Storbritannien dröjde emellertid betydligt längre med ett entydigt officiellt erkännande av den sovjetiska skulden. Från sovjetisk sida vidhöll ända fram till murens fall att det var tyskarna som var ansvariga för massakern. Det var först 1990 som Mikhail Gorbatjov slutligen erkände att det i själva verket hade varit NKVD som hade dödat de polska fångarna.

Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.