2006: Aljaksandr (Ales) Bialiatski

"Det var som att komma från ett mörkt rum ut till en solig dag"

Den 21 juni sommaren 2014 släpptes den vitryske fången Ales Bialiatski efter nästan tre år i fängelse. I fångkläder sattes han på ett tåg hem till Minsk.

- Det var helt oväntat, säger han. Jag fick låna en mobil av en medpassagerare och ringa hem till min hustru.

Ales Bialiatski är litteraturvetare och startade 1996 människorättsorganisationen Viasna. Organisationen kartlägger övergrepp på den politiska oppositionen och ger stöd till politiska fångar. Ales har gripits över 20 gånger under årens lopp och många av gripandena har skett efter mindre överträdelser, som att dela ut kopior av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Intervju med Ales Bialiatski

När Ales Bialiatski är i Stockholm på besök har han varit fri i några månader. Det var den 21 juni 2014 som han frigavs. Klockan sex på morgonen väcktes han, och alla andra fångar i fångkolonin i staden Babruysk, precis som vanligt. Fångarna räknades, det gjordes tre gånger om dagen, varje dag. Efter frukost var det dags att börja arbetet i textilfabriken. Ales Bialiatski, språkvetare till yrket, packade kläder som andra fångar sytt.

- Men den här dagen togs jag plötsligt från fabriksgolvet och fördes in till fängelsechefen. Där väntade åklagaren som meddelade att jag skulle släppas omgående. Det var helt oväntat, jag hann inte ens ringa min hustru eller mina vänner.

Du reste till och med i fängelsets kläder?

- Ja, jag reste i fångkläderna. Alla kunde se att jag kom direkt från fängelset, eftersom jag hade rakat huvud. Fångarna klipps mycket kort i fängelset.

När han ringde sin hustru Natalja fick hon en chock. Under åren i fängelse hade Ales och hans hustru fått tillstånd att tala i telefon tre gånger per månad, alltid samma datum, samma tid. När Ales ringde från tåget kunde inte Natalja förstå vem det var.
- Vilken Ales?
- Din make, Ales Bialiatski.

Han skrattar åt minnet.

- Det var mitt i sommaren och Natalja var på väg till landet när jag ringde. Men efter mitt samtal tog hon omedelbart en buss tillbaka till stan. Hon hann till stationen och väntade på mig när jag kom.

Hur var situationen i fängelset för dig?

- De andra fångarna förbjöds att prata med mig. Om någon gav mig en tidning eller något annat, så fick de veta att det var förbjudet. Om någon tog kontakt med mig, så förflyttades de till en annan avdelning. Det ledde till att jag hamnade i ett slags informations-vacuum, kan man säga. Men jag försökte kompensera detta genom att skriva brev.

Har du betalat ett högt pris för din kamp?

- Under Lukasjenkos tjugo år vid makten har hundratals människor befunnit sig i samma situation som jag, och det kommer finnas politiska fångar även i framtiden. Det är kanske det pris som samhälleliga aktivister måste betala på Vitrysslands väg mot demokrati. Jag har alltid haft den uppfattningen att vårt arbete inte är förgäves. I fängelset fick jag nästan 40.000 brev från människor från hela världen. Det var ett kolossalt moraliskt stöd, som hjälpte mig även i svåra stunder.

Hur är situationen i Vitryssland idag?

- Situationen är som den har varit, den är stabilt dålig. Tyvärr, så verkar inte den vitryska makten vilja förändra något när det gäller de mänskliga rättigheterna. De förföljer journalister, arresterar dem, beslagtar deras datorer och material. Vi protesterar oupphörligen mot detta. Idag finns sju politiska fångar fortfarande i fängelse. På möten utomlands, även här i Sverige, tar jag upp den här frågan. Vi kräver att alla politiska fångar släpps. Vi har mycket kvar att göra.

Varifrån får du kraft att fortsätta?

- Jag tror det kommer från mina föräldrar, något som är medfött. Jag försöker se på livet i ljusa färger, under alla skeenden i mitt liv. Jag är övertygad om att den verksamhet, som jag och mina kolleger bedriver inte är förgäves. Arbetet kommer att ge frukt åt hela vårt folk.

Känner du att du är i säkerhet?

- Nu kan jag utan problem lämna Vitryssland och återvända dit. Men jag tror att säkerhetstjänsten, KGB, noga följer det jag gör och dem jag träffar.

Vad tror du om framtiden? Vilka drömmar har du?

- Drömmar har jag och jag önskar att Vitryssland blir en fullvärdig medlem av de europeiska folkens gemenskap. Det är min allra största och viktigaste dröm.”

Och vad vill du säga till unga människor, vad är viktigast?

- Det viktigaste är att hitta sig själv och aldrig förlora intresset för att leva.

Forum för levande historia vill härmed framhäva att intervjuerna är byggda på pristagarnas egna vittnesmål. Det är inte en objektiv faktaredogörelse från myndighetens sida.


Intervju med Ales Bialiatskis hustru Natalja Pintjuk

Familjemedlemmar påverkas starkt när aktivister fängslas. Se intervjun med Ales Bialiatskis hustru Natalja Pintjuk som spelades in under hans fångenskap.


Människorättscentret Viasna

Människorättscentret Viasna är en NGO som grundades 1996 av den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Från början var Viasna en organisation som skulle ge stöd åt dem som gripits i samband med demonstrationerna under 1996 och de gripnas anhöriga. Numera organiserar man seminarier, föreläsningar och diskussioner både för medlemmar och andra. Viasna kartlägger övergrepp på den politiska oppositionen, informerar om situationen för de politiska fångarna och anordnar utbildningar om mänskliga rättigheter.


Per Angerpris-juryns motivering

"För sin orädda kamp för den vanliga människans rätt, bekämpa förtryck av de mänskliga rättigheterna, tilldelas Aljaksandr Bialiatski 2006 års Per Anger-pris för humanitära och demokratifrämjande insatser."

Ales Bialiatski nominerades av Svenska Helsingforskommittén, numera Civil Rights Defenders, och fick Per Anger-priset 2006. Han fängslades den 4 augusti 2011 och släpptes den 21 juni 2014.


Mer info om Vitryssland

Läs också: