Till innehåll

Danilovklostret – uppsamlingshem för terrorns föräldralösa barn

Under den stora terrorn 1937–1938 arkebuserades nästan 700 000 personer i Sovjetunionen, och lika många skickades till slavarbete i lägren. I Danilovklostret drevs ett uppsamlingshem för gatubarn, minderåriga brottslingar och barn till ”folkfiender” som dödats eller arresterats.

Den här sidan ingår i faktamaterialet Brottsplats Moskva, som berättar om platser i Moskva som är kopplade till terrorn och förtrycket i Sovjetunionen.

Ur en större vit byggnad reser sig ett högt rött torn med kupol och guldfärgad spira i toppen.

Danilovklostret, en barnanstalt –och ett uppsamlingshem för gatubarn, minderåriga brottslingar och barn till ”folkfiender”.

Under den stora terrorn 1937–1938 arkebuserades nästan 700 000 personer i Sovjetunionen, och lika många skickades till slavarbete i lägren. Bara i Moskva avrättades över 40 000 under dessa två år. Vad hände då med de barn som blev kvar när båda föräldrarna arresterades och sedan arkebuserades eller dömdes till mångåriga straff i arbetsläger? Det var ju ofta så att när en av föräldrarna – oftast pappan – arresterats dröjde det inte länge innan även mamman och kanske andra släktingar också arresterades.

Många av barnen till dem som arresterades i Moskva fördes av säkerhetstjänsten NKVD till det före detta klostret, där man redan 1928 hade inrättat en barnanstalt – ett uppsamlingshem för gatubarn, minderåriga brottslingar och barn till ”folkfiender”. Där spärrades barnen in under en vecka, några månader eller ibland upp till ett år, innan de sedan skickades vidare till barnhem och arbetskolonier över hela Sovjetunionen – i regel långt bort från hemstaden Moskva.

Ett av alla dessa barn var Dzjemma Orlovskaja:

Mamma blev inte ens förvånad över att de kom för att hämta henne, hon hade väntat på det… Hon var alldeles vit i ansiktet, som papper. Det var inte mycket till husrannsakan, de tittade sig lite omkring: ”Värdesaker, pengar?” Mamma svarade: ”Vilka pengar, vilka värdesaker, ni ser ju hur vi lever”. ”Klä på er!” Det var allt. Min bror sov, han hörde ingenting. Sedan vaknade han: ”Var är mamma?” Vilket tjutande det blev. De var tre stycken som kom, två åkte iväg med mamma och en stannade hos oss: ”Sov ni”. Men min bror ville förstås inte alls sova, han ville ha sin mamma. Sedan började det ljusna. ”Gör er i ordning, vi ska åka till mamma”. ”Till mamma, hurra, till mamma!” Han hjälpte oss att plocka ihop våra saker och skolböcker, och vi åkte iväg. Vi åkte iväg och kom till uppsamlingshemmet för barn i Danilovklostret. (Ur Memorials arkiv.)

Dzjemma var 12 år 1938, då hennes mamma arresterades som ”medlem av fosterlandsförrädares familj” och dömdes till 8 års arbetsläger. Redan året innan hade hennes pappa arresterats och avrättats. Från uppsamlingshemmet på Danilovklostret skickades senare Dzjemma och hennes 7-årige lillebror till två olika barnhem.

Danilovklostret är ett mycket gammalt kloster som grundades redan i slutet av 1200-talet. Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 arresterades och fängslades de flesta av munkarna, men först 1930 stängdes klostret definitiv av myndigheterna. Det var då det sista kvarvarande klostret i Moskva, och de flesta av de munkar som bott där avrättades 1937.

Redan på 1920-talet fanns det på grund av krig, revolution, inbördeskrig och svält miljoner föräldralösa barn i Sovjetunionen, och mängder av barn tog sig till huvudstaden för att försöka överleva. Den andra strömmen av svältande barn kom i början av 1930-talet, i samband med tvångskollektiviseringen av jordbruket. Åren 1937-1938 var det massarresteringar och massavrättningar som gav upphov till en strid ström av föräldralösa barn. Majoriteten av de barn som passerade Danilovanstalten under dessa och efterföljande år hade föräldrar som arkebuserats i Moskvas fängelser eller på avrättningsplatserna Kommunarka och Butovskij poligon

Det finns inga uppgifter om hur många barn som sammanlagt strömmade genom Danilovanstalten, men bara under år 1937 hände det att man tog emot över tvåhundra barn per dygn. Anstalten var fylld till bristningsgränsen och barnen stannade allt längre perioder, eftersom barnhemmen ute i landet dit barnen skulle skickas också var överfulla.

När säkerhetsorganen planerade för den stora terrorns arresteringar var man noga med att även planera för hur man skulle hantera familjemedlemmar till ”folkfiender”. I en operativorder från säkerhetstjänsten NKVD, daterad i augusti 1937, angavs utförligt vad man skulle göra med barnen: Spädbarn skulle skickas tillsammans med sina dömda mödrar till lägren. Barn i åldern 1-1½ – 3 år skulle skickas till barnhem i den stad eller region där de bodde, och barn i åldern 3–15 år till barnhem i andra regioner och republiker. ”Socialt farliga” barn över 15 år skulle spärras in i läger, korrektions- och arbetskolonier eller på specialbarnhem. Det var också viktigt att syskon eller barn som kände varandra inte skickades till samma barnhem utan skiljdes åt.

Det var också regel att de mindre barnen registrerades under falskt namn och med falskt födelsedatum, vilket gjorde att de senare i livet inte hade någon möjlighet att ta reda på vilka de var, varifrån de kom eller vilka deras föräldrar och syskon var. Det innebar också att det var nästan omöjligt för föräldrar och andra släktingar att leta upp barnen. I de fall då någon av föräldrarna överlevde, återvände efter många år i läger och efter oerhörda ansträngningar faktiskt lyckades hitta sina barn, kunde det hända att barnen inte längre ville kännas vid dem. De hade på barnhemmen uppfostrats till att hata sina föräldrar eftersom de var folkfiender.

När en del av de barn som placerats på barnhem blivit några år äldre arresterades även de, dömdes och skickades till arbetsläger. Enligt en lag från 1932 var barn straffmyndiga redan från 12 års ålder och kunde till och med dömas till döden.

En del barn till arresterade och avrättade lämnades också vind för våg och blev gatubarn, en del togs om hand av släktingar, ofta mormödrar eller farmödrar. Ibland tycks det ha varit ganska slumpartat vilka som hade turen att hamna hos släktingar. I vissa fall tordes inte släktingarna ta hand om barnen eftersom de var rädda att själva arresteras om de hjälpte folkfienders barn. I andra fall ville någon släkting ta hand om barnen men tilläts inte göra det, utan barnen fördes till ett barnhem.

Danilovklostret fortsatte att användas som anstalt för barn ända fram till 1986 då klostret återlämnades till den ryska ortodoxa kyrkan. Sedan 1989 finns här på nytt ett fungerande munkkloster och dessutom kyrkans administrativa högkvarter och residenset för dess högste ledare, patriarken.

När klostret renoverades i slutet av 1980-talet hittade man på klosterområdet nära den norra muren kvarlevorna efter ett stort antal barn. Det rör sig om barn som var intagna på anstalten, blev sjuka, dog och begravdes där. På denna plats står idag ett litet minneskapell.

Adress

Ulitsa Danilovskij Val 22 (Улица Даниловский Вал 22)

Metro: Tulskaja (Тульская)

Sidan uppdaterades senast 2023-06-12.

Relaterat

    Hitta undervisningsmaterial om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten

      Forskningsöversikt: Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

      En kartläggning från 2008 av olika perspektiv på kommunistiska regimers brott mot mänskligheten.

        Vittnesmål från kommunistiska regimers brott mot mänskligheten

        I Forum play hittar du vittnesmål från personer som berättar om sina erfarenheter från kommunistiska regimer.