Aleksandr Solzjenitsyn

Författaren Aleksandr Solzjenitsyn är en av de mest kända sovjetiska dissidenterna. Som ung var han en övertygad anhängare av marxism-leninismen, men åren i fängelser och arbetsläger förvandlade honom till en mycket stark kritiker av sovjetsystemet. Hans litterära verk kom att få stor betydelse när det gällde att uppmärksamma världen på den brutala politiska repressionen i Sovjetunionen.

När Solzjenitsyn 1941 hade avslutat sina universitetsstudier i matematik och fysik blev han inkallad i Röda armén för att strida i ”Stora fosterländska kriget”. Han stred vid ostpreussiska fronten när han arresterades av säkerhetstjänsten i februari 1945. Fältpostcensuren hade snappat upp några brev han skrivit till en studentkamrat som också var är inkallad, och där han i förtäckta ordalag kritiserade Stalin. Solzjenitsyn togs till Lubjankafängelset, där han förhördes och fängslades, och i juli 1945 dömdes han till ett åttaårigt lägerstraff.

Den första tiden av sitt straff tillbringade han i olika läger kring Moskva där fångarna användes vid stora byggprojekt, till exempel vid det som idag heter Gagarinplatsen. 1947 flyttades Solzjenitsyn till en så kallad sjarasjka, ett specialfängelse för vetenskapsmän och specialister, för att där arbeta som matematiker. Sjarsjkan låg i Marfino, i utkanten av Moskva, och sina erfarenheter därifrån har han i lätt förtäckt form skildrat i romanen I den första kretsen. Efter tre år i sjarasjkan i Marfino skickades han till ett vanligt straffarbetsläger i Kazakstan.

När Solzjenitsyn 1953 hade avtjänat sitt åttaåriga straff släpptes han ur lägret, men förvisades till en liten by i Kazakstan, där han arbetade som lärare i byskolan. Han diagnostiserades med cancer och fick så småningom behandling på ett sjukhus i Tasjkent. Han erfarenheter därifrån ligger till grund för romanen Cancerkliniken.

När Chrustjov efter Stalins död 1953 hade tagit över som ledare för Sovjetunionen inleddes en viss politisk liberalisering – det som kom att kallas ”tövädret”. Chrustjov fördömde Stalintidens terror och personkult och många politiska fångar rehabiliterades. Detta gällde även Solzjenitsyn, som 1956 blev rentvådd och kunde återvända från förvisningen.

Som ett led i avstaliniseringen gav Chrustjov sitt tillstånd till att publicera Solzjenitsyns kortroman En dag i Ivan Denisovitj liv, som utkom 1962. Romanen skildrar en dag i en lägerfånges liv, och väckte mycket stort uppseende både i Sovjetunionen och i Väst, som en av mycket få skildringar av Stalins terrorvälde.

Solzjenitsyn hoppades till en början att även hans roman I den första kretsen skulle kunna publiceras, och han gjorde därför själv ändringar i texten och strök känsliga partier. Men efter att Chrustjov störtats 1964 och Brezjnev hade tagit makten blev kulturklimatet återigen mer repressivt. Solzjenitsyn förstod att romanen inte skulle kunna ges ut i Sovjetunionen och skickade den därför utomlands, där den publicerades första gången 1968. Den officiella hållningen till Solzjenitsyn hårdnade alltmer, han uteslöts ur det sovjetiska författarförbundet och utsattes för ständiga trakasserier och allt hårdare förföljelse.

Under åren 1958–1967 skrev Solzjenitsyn på sitt stora verk om det sovjetiska fånglägersystemet: GULAG-arkipelagen. Utifrån sina egna erfarenheter, historiska dokument och vittnesmål från ett stort antal f d fångar berättar han om arresteringar, förhör, tortyr, fängelser, avrättningar, arbetsläger och deportationer. Manuskriptet smugglades ut ur Sovjetunionen och publicerades utomlands första gången 1973. GULAG-arkipelagen är ett av de verk som betytt mest för att göra omvärlden medveten om sovjetregimens brott. Genom Solzjenitsyns bok har också begreppet Gulag kommit att beteckna hela det sovjetiska förtrycket och terrorn.

År 1970 tilldelas Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur, men på grund av hotet om att inte få återvända till Sovjetunionen vågade han inte resa till Stockholm för att motta priset. Den svenska journalisten Stig Fredriksson lyckades smuggla ut Solzjenitsyns Nobelföreläsning och leverera den till Svenska Akademien, som kunde publicera och sprida den. Fredriksson kom sedan under ett par år att fungera som hemlig kurir åt Solzjenitsyn, i hans kontakter med världen utanför Sovjetunionen.

I februari 1974 greps Solzjenitsyn, deporterades till Västtyskland och fråntogs sitt sovjetiska medborgarskap. Han levde i exil först i Schweiz, men flyttade 1976 till USA. Först 1990 återfick Solzjenitsyn sitt sovjetiska medborgarskap, och 1994, några år efter Sovjetunionens sammanbrott, återvände han till Ryssland där han bosatte sig. Han avled 2008, 89 år gammal.