Podden Demokratin och du
Följ med i en serie samtal med forskare, författare och experter som arbetar med demokratifrågor. Här hittar du de senaste avsnitten av podden.
Vilka utmaningar står demokratin inför och hur kan vi arbeta för en stark demokrati? Utgångspunkt för samtalen är olika forskares, författares och experters perspektiv på demokrati och demokratifrämjande arbete.
Till avsnitten finns samtalsfrågor tänkta att användas som diskussionsunderlag på exempelvis arbetsplatser. Du hittar samtalsfrågorna under respektive avsnitt.
Du hittar alla avsnitt av podden längre ner på den här sidan samt i de flesta appar för poddlyssning.
Riskerar demokratins funktionärer att tystas?
Journalister, forskare, kulturskapare, civilsamhällesföreträdare och offentliganställda skulle kunna betraktas som ett slags demokratins funktionärer. Vittnesmålen om att dessa grupper utsätts för tryck är många.
Hur ser utsattheten ut? Vilka konsekvenser får det för demokratin och vad behöver göras för att stärka skyddet för till exempel journalister, forskare och kulturskapare?
Medverkar gör: Annika Hamrud, journalist och projektledare på medieinstitutet Fojo vid Linnéuniversitetet för frågor om hat och hot som riktas mot journalister. Hanna Nordell, verksamhetschef vid Svenska PEN. John Stauffer, chefsjurist vid Civil Rights Defenders.
Programledare är Mikael Öhman Almén, projektledare vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan. Avsnittet publicerades september 2025.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade idéer till insatser dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna nedan. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Hur utsatt man är kan påverkas av vem man är, till exempel vilket kön man har, och vilka frågor man arbetar med, till exempel klimat- eller hbtqi-frågor. Vad tänker du att det beror på? Vilka konsekvenser kan det få?
- Funderar du på vilka frågor som du engagerar dig i eller i vilka forum du lyfter dem, som en följd av risken att utsättas för hat och hot?
- Vad kan vi göra för att stärka demokratins funktionärer så att de/vi vågar och orkar engagera sig/oss?
Mikael:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Mitt namn är Mikael Öhman Almen och jag jobbar på Forum för levande historia.
Journalister, forskare, kulturskapare, civilsamhällesföreträdare och offentliganställda skulle kunna betraktas som ett slags demokratins funktionärer.
Vittnesmålen är många om att dessa yrkesgrupper nu utsätts för tryck.
Men hur ser utsattheten ut?
Vilka konsekvenser får den för demokratin?
Vad behöver göras för att stärka skyddet för dessa demokratins funktionärer?
För att besvara de här frågorna så har jag bland annat dig Annika Hamrud som är mångårig journalist och arbetar som projektledare för frågor om hat och hot som riktas mot journalister.
Och det gör du på Medieinstitutet FOJO vid Linnéuniversitetet.
Välkommen.
Annika:
Tack så mycket.
Mikael:
Och du företräder ju idag kommittén för demokratins röstbärare.
Vilka är med i den kommittén och vad gör den?
Annika:
Vi bildades för ett år sedan och man kan säga att det uppkom efter att vi hade samlats av UNESCO-rådet. Och UNESCO har identifierat tre grupper som är längst fram och drabbas först när man upplever att demokratin tar ett steg tillbaks.
Och de tre grupperna är journalister, kulturskapare och akademiker, forskare.
Och då har vi bildat något som vi kallar kommittén för demokratins röstbärare.
Och det är en samling av organisationer, inte av individer.
Så att i den här gruppen så finns till exempel då Journalistförbundet, Akademikernas fackförbund, SULF, och så finns det Klys som i sin tur är en organisation med 14 medlemsorganisationer, olika KRO och olika typer av konstnärer.
Och sen har vi alla typer av kulturutövare, så att det är musiker, skådespelare.
Så vi företräder många.
Mikael:
Och vilka är de gemensamma demokratiutmaningarna skulle du säga för till exempel kulturutövare, forskare och journalister?
Alltså en av de sakerna är ju att man blir utsatt för hat och hot. Och det ser lite olika ut.
Men det finns likheter och det är just därför att man är längst fram på något sätt.
Man sticker ut.
Det finns även många andra saker som sker samtidigt och ofta som jag skulle vilja prata om är att motåtgärderna ibland blir kontraproduktiva.
Mikael:
Vilken typ av åtgärder tänker du på då?
Annika:
Nej, men till exempel att polisen ville ta bort möjligheten att söka upp människor.
Ja, och det är ju en åtgärd som är väldigt negativ för journalister.
Om inte vi längre kan få tag på folk.
Vi måste prata mera om vilka konsekvenser som det får och man kan inte bara tänka att nu ska vi ta i med hårdare tag.
Mikael:
Vad tänker du motverka journalisters, forskares och kulturskapares möjligheter att verka fritt i Sverige idag?
Annika:
Om vi tar just det här med hat och hot så tror jag att man måste börja tänka bort ifrån Joakim Medins situation.
Självklart ska vi fokusera på honom.
Mikael:
Alltså den fängslade journalisten i Turkiet som släppts från Turkiet.
Annika:
Det är ju att det jobbar tusentals journalister utan arbetsgivare.
Det finns massor med konstnärer och många av dem har redan tystnat.
Och effekten av att vi liksom fokuserar på de här allvarliga hoten gör kanske att de tystnar ännu mer.
Därför att de vill inte ta plats i att förklara att jag orkar inte med att bli kallad för ful och tjock varje dag. Ständigt liksom påhoppad.
Och tyvärr så är det ju så bland journalister att det har funnits en machokultur eller vad man ska säga.
Och den här kulturen ihop med att de här sakerna inträffar den gör att de som inte är tuffa tystnar och kanske slutar att skriva.
Och det finns ju forskning som visar att uppåt 40 % censurerar sig.
Och det kan ju handla om att man låter bli att skriva om vindkraftverket i bygden eller om vargjakten eller den nya sophanteringen.
Eftersom detta leder till konsekvenser som man inte orkar med.
Man kanske inte ens orkar berätta om det.
Mikael:
Med i samtalet är också Hanna Nordell som är verksamhetschef i Svenska Penn.
Svenska Penn ni kartlägger ju, bevakar och motverkar hoten mot det fria ordet i Sverige och internationellt också.
Du sitter ju för övrigt också i presidiet för demokratins röstbärare som Annika precis presenterade.
Välkommen!
Hanna:
Tack så mycket!
Mikael:
Vill du komplettera den bild som Annika gav rörande hot och hat och trakasserier som riktas till människor som följd av deras arbete?
Hanna:
Jag kan bara understryka vad viktigt det är med att en sån här kommitté bildas.
Dels för att få syn på våra gemensamma utmaningar, att se hur olika de är.
Men framför allt för att vi tillsammans kan ge möjligheten att ge en större bild av det som sker så att allvaret i demokratins utmaningar kommer fram på ett tydligare sätt.
Sen så skulle jag vilja lägga till att om man tittar just på kulturutövarna så är det ju ofta enskilda individer som kanske inte har en redaktion runt omkring sig.
Och där blir ju utsattheten kanske annorlunda.
Och det vi också ser inom Penn är ju att det är en utökad förekomst av hat och hot.
Och det är ju allting från liksom förolämpningar till hot till våld.
Och att man måste titta på det som helhet och se hur det går från det ena till det andra.
Och det är inte så att det är samma person som kanske är del av hela den här kedjan.
Utan ett drev uppkommer ju någonstans.
Och att vi kan vara flera som är en del av det.
Och det riskerar att människor tystas.
Dels som du var inne på, att man väljer bort vissa ämnen.
Det gäller ju författare också och poeter eller översättare eller bibliotekarier som också är med i Penn.
Men det kan också göra att man helt enkelt tystnar.
Att man inte vill vara en del av det offentliga samtalet.
Jag tror att många som är en del av samtalet är ganska hårdhudade.
Men det är ett oroväckande klimat om det ska krävas att man kan ta emot så mycket hot som det kan vara för vissa individer.
Mikael:
Du nämnde att man kanske släpper vissa frågor.
Vet du vilka frågor det kan tänkas handla om?
Där tror jag att det finns likheter mellan det som sker mot akademiker till exempel journalister.
Klimatet är en av de frågorna.
Genusfrågor.
Vi ser ju hbtqi-frågorna på biblioteken till exempel.
Så absolut, vissa ämnesområden är förknippade med mer hat och hot.
Och jag tänker att det behövs mer rapporter.
Det behövs mer undersökningar.
Det finns ju en del.
Bland annat den som Myndigheten för kulturanalys gjorde.
Och där man kan se att en ganska stor andel av författarna är utsatta för hat och hot av någon form.
Och där kan man också se att andelen utrikesfödda är högre än de som är födda i Sverige.
Så det finns vissa indikatorer på vem som utsätts och kring vissa frågor.
Men det behövs också mer forskning och mer undersökning kring det.
Mikael:
Du nämnde ju det här med utrikes bakgrund och att olika grupper kan vara utsatta på olika vis.
Vad mer kan man säga om det?
Finns det några grupper som du känner till är extra utsatta?
Hanna:
Nej men det jag tänker att om man ska koppla det internationellt kanske.
Det vi ser inom PEN överlag är ju att personer utsätts och förföljs mer på grund av sexuell läggning, på grund av etnicitet eller minoriteter på olika sätt.
Och att olika grupper pekas ut som inte en lika självklar del av att omfattas av medborgliga rättigheter är ju en del av det också.
Men jag tror man kan inte riktigt se i de undersökningar som man har gjort så kan man inte peka på det så tydligt.
Men i de vittnesmål som vi tar del av så är det absolut kvinnor och det är rasifierade som utsätts till högre grad.
Men statistiken finns inte riktigt för att belägga det skulle jag säga.
Men vittnesmålen gör det.
Mikael:
Och att det är skadligt för demokratin att människor tystnar det är ju uppenbart såklart.
Men för de enskilda, vilka konsekvenser kan hat och hot få egentligen, för journalister till exempel i Sverige?
Hanna:
Ja, det skapar ju en helt ohållbar arbetsmiljö där man är rädd.
Det finns ofta en osäkerhet både för journalister och författare.
Vad kan man egentligen säga?
Inom vissa ämnen så är det förstås självklart att det kommer vara förknippat med hat och hot.
Det vet man redan innan man har skrivit någonting.
Vilket gör att man då kanske undviker att skriva det eller då väljer att utstå.
Men det kan också få konsekvenser för människors familjer, hur man lever sitt liv.
Och det är ju väldigt allvarligt just i och med att vi talar om demokratins röstbärare.
Alltså de som finns för det fria ordet och fria samtalet.
Mikael:
Välkommen in i samtalet John Stauffer från Civil Rights Defenders.
Du är chefjurist vid Civil Rights Defenders och ni är ju en politiskt och religiöst obunden människorättsorganisation.
Och i Sverige så driver ni just nu kampanjen Backa demokratin.
Och den har ju syfte att motverka att demokratin nedmonteras.
Ni har skrivit en rapport som handlar om civilsamhällesföreträdares utsatthet för hat och hot.
Skulle du vilja ge en övergripande bild av utsattheten för de som engagerar sig i civilsamhället?
John:
Jag ska börja med att säga att jag känner igen mycket av det vi hör här i samtalet.
Att det också reflekteras i situationen just för människorättsförsvarare.
Personer som engagerar sig kring rättighetsfrågor.
Vi är en organisation som arbetar med mänskliga rättigheter här i Sverige, men också har en stor verksamhet internationellt.
Och där samarbetar vi väldigt mycket med organisationer som arbetar i svåra kontexter med mänskliga rättigheter.
Och försöker hjälpa dem att hantera hat och hot, yttre tryck.
Och vi har under en period sett att vi får fler och fler frågor från det svenska civilsamhället kring hur ska vi hantera de här situationerna kring hat och hot.
Det finns en ovana och att man inte har kapacitet att hantera den här situationen.
Och därför gjorde vi den här studien för att få en bättre bild av vad är läget för det svenska civilsamhället.
Och det vi kan se är att det förekommer mycket hat och hot.
Det är mer och mer organiserat på något sätt.
Att det är drev som drivs många gånger.
Men också att det är inflytelserika personer som kanske startar.
Som har en stor följarskara som sen tar vid.
Och liksom driver det här hatet och hotet.
Vi ser också, precis som ni beskriver, hur det är många gånger är kvinnor som drabbas hårdare.
På ett annat sätt också.
Men också personer som tillhör minoritetsgrupper.
Och det är egentligen oberoende av vilken fråga man arbetar med.
Så man behöver inte som en minoritetsrepresentant arbeta med rasism till exempel för att drabbas.
Oberoende av fråga så drabbas man mer.
Vi ser också att man upplever att man inte har kapacitet att hantera den här situationen.
Det finns svårt att få stöd.
Särskilt för dem som inte tillhör en större organisation.
Och vi ser tydligt hur det här leder till att man avslutar sitt engagemang.
Viktiga röster tystnar.
Sen skulle jag vilja säga att efter att vi gjorde den här studien så har vi sett en
fortsatt... Den gjorde vi 2018, rapporten kom 2019.
Så det har gått en del år och vi ser en tydlig fortsatt negativ utveckling när det gäller utrymmet för civilsamhället.
Och att det kommer ett tryck också från det offentliga som drabbar civilsamhället.
Dels möjligheten att få finansiellt stöd.
Det hårdnar, det är svårare.
Att få stöd för verksamhet om man har mindre resurser.
Det påverkar.
Men vi ser också ett mer politiserat och polariserat samtal kring rättighetsfrågor.
Så att haten och hoten har ytterligare ökat.
Men vi ser också ett medvetet underminerande från politiska företrädare riktat mot civilsamhället.
Att man ifrågasätter civilsamhället, beskriver civilsamhället som politiserat vänster.
Hotar också med indragen finansiering om man kritiserar regeringen.
Och det här påverkar ju civilsamhället ytterligare.
Och gör att man drar sig för viss typ av verksamhet.
Eller vissa frågor.
Men också att rikta kritik.
I vissa fall mot regering, mot ansvarsbärare.
Och ytterligare tystnar.
Man drar sig för att delta på olika sätt i samtalet. Seminarier. Debattartiklar. Att vara ute och debattera.
Mikael:
Och du nämnde ju politiken.
Och att man kan uppleva tryck därifrån som civilsamhällesföreträdare.
Men vilka andra aktörer är det som ni ser utöva det här trycket mot civilsamhället?
John:
Alltså det kommer från många olika håll.
Inte minst från högerextremt håll.
Men också från andra grupper.
Vi har inte riktigt undersökt var det kommer ifrån.
Men det som är intressant är att det kommer från många olika håll.
Och att det just beror på ett väldigt politiserat, polariserat samtal nu.
Men också just hur det är inflytelserika personer, som är inflytelserika på något sätt.
Antingen i politiken eller på ett annat sätt i debatten inflytelserika.
Som har en stor följarskara.
Som kan dra igång såna här saker.
Och att det är individer som följer det.
Och känner sig uppmuntrade, legitimerade att göra den här typen av saker.
Mikael:
Förra året presenterades den statliga offentliga utredningen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier.
Civil Rights Defenders, ni var ju en av organisationerna som lämnade ett remissvar på den.
Så också den här frågan om offentliga anställdas utsatthet är ju aktuell.
Vill du ge en bild av offentliganställdas utsatthet för våld, hot och trakasserier?
John:
Ja, alltså det är en viktig del av den här problematiken naturligtvis.
Och vi ser att den varierar mycket bland offentliganställda.
Alltså i vilken mån man är utsatt och drabbas.
Och att det beror på i vilken verksamhet man jobbar.
Alltså det är vissa myndigheter, viss verksamhet som är särskilt utsatt.
Och då vissa personer eller vissa funktioner inom den verksamheten.
Det beror till exempel på hur mycket kontakt har man med människor.
Vilken makt har man så att säga.
Alltså makt att ta beslut.
Och fatta beslut om tillstånd till exempel är en annan sån sak.
Så att myndigheter till exempel där man kan vara särskilt utsatt.
Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, socialtjänsten, Försäkringskassan.
Där man då har den här typen både av möjlighet att ta beslut som påverkar människor.
Och sen också möter människor på olika sätt.
Sen hur det här hatet, hotet, trakasserierna ser ut.
Det sker på olika sätt.
Ofta sker det i möten.
E-postmeddelanden, kan också ske på sociala medier.
Det är ganska ovanligt med fysiskt våld.
Och kanske främst drabbar polis i deras tjänst.
Som då på ett annat sätt möter människor.
Men vad vi kan se är att det här hänger också mycket ihop med en omvärld.
Och vad som händer i omvärlden.
Alltså vilka frågor är dagsaktuella är någonting som påverkar nivån av hat, hot, trakasserier?
Mikael:
Nu har vi ju liksom tecknat en bild av utsattheten för demokratins funktionärer.
Innan vi går vidare till att fundera på lösningar.
Vill någon komplettera bilden av problem?
Hanna:
Ja, Svenska Penn har ju en del verksamhet på olika platser runt om i landet.
Ofta i samarbete med bibliotek eller kulturhus eller konsthallar eller liknande.
Och det jag tycker mig märka i de här kontakterna det är att det finns en utökad ängslighet i den offentliga verksamheten. I kommunala, i regionala.
Som har att göra med det här som du nu påtalar.
Politiseringen av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Så att det kan finnas en tvekan i vad kan man göra på offentliga institutioner?
Kan man ha en temadag om yttrandefrihet?
Så att vi har, tycker jag, där kommit ganska långt.
Där också det här med att man lyder på något sätt i förväg.
Det finns inget förbud.
Det finns ingenting egentligen som omöjliggör det här.
Men det finns en ängslighet som jag tror kommer
av den här politiseringen och polariseringen.
Mikael:
Just det.
Och lyd inte i förväg.
Det är ju faktiskt ett kapitel i historiken i Timothy Snyders bok som handlar om att förebygga tyranni.
Så det är ju en uppmaning att ta med sig verkligen.
Självständiga myndigheter har ett stort ansvar för att stå upp för demokratins spelregler.
Kan man se att myndigheter anpassar sig till nya politiska vindar och vi tar åtgärder utan att egentliga styrsignaler kommit i form av regleringsbrev eller budgetstyrning?
Alltså, kan det finnas en risk att man anpassar sig genom att myndigheter lyssnar in politiken utan att den formella styrningen har förändrats?
John:
Ja, jag kan börja.
Jag tänker att det finns absolut en sådan risk.
Jag tänker att precis som när det gäller resten av samhället så är ju myndigheter består av människor och vi påverkas inte bara av det som är så att säga lagstiftning eller styrning enligt regelverk utan också utifrån det som sägs i samtalet.
Och det tror jag i högsta grad gäller också myndigheter och de som arbetar på myndigheter, företrädare för myndigheterna, att det finns en risk att man påverkas där av det som sägs kring ens verksamhet.
Och här tänker jag att det är oerhört viktigt att man som myndighet och när man arbetar på en myndighet är trogen sitt uppdrag.
Man följer den lag som man har att följa och det som kommer i regleringsbrevet och som är det rätta sättet att styra en myndighet.
Och att man står emot försök till ministerstyre, det tänker jag är oerhört viktigt här.
Mikael:
Någon som vill fylla på?
Hanna:
Jag tänkte, en sak som vi kanske inte nämnde så mycket, det är ju det här med armlängds avstånd.
Och det tror jag är viktigt i alla de här fallen, om man tittar brett.
Att politiker inte ska gå in och påverka innehållet på olika sätt.
För att den typen av agerande skapar den här ängsligheten, osäkerheten kring vad man kan göra och inte kan göra.
Annika:
Jo, jag kan väl känna mig ängslig själv.
Jag jobbar på en myndighet, det vill säga ett universitet.
Mitt jobb betalas direkt från ett regleringsbrev som kommer en gång om året.
Och om de inte gillar vad jag gör, så kan pengarna bara dras tillbaks.
Det vore ju förmätet att säga att jag inte påverkas.
Och vi är väl många som, oavsett att det sägs om armlängds avstånd och att det ska vara generella regleringsbrev och så.
Så i realiteten så är det ju självklart så att de flesta människor bryr sig om att behålla sitt jobb.
Så ja, absolut, påverkas vi av diskussioner i samhället.
Alltså, jag tycker att man ska prata lite om politiken också.
Politiker är extremt utsatta.
Det är ett stort demokratiskt problem, särskilt på lokal nivå, att det är väldigt svårt att få folk att ställa upp och bli valda.
Det är också så att politikerna tar det på allvar.
De bjuder in oss journalister för att prata om hotet, om att vi har det jobbigt.
Men, vad politikerna är dåliga på, det är att säga till alla andra politiker att sluta delta i drev.
Att säga till politiker att det inte är okej att ge sig på journalister.
Det saknar jag.
Verkligen.
Jag skulle vilja se markeringar från högsta politiska ledningen att det inte är okej att hata på journalister eller författare eller kulturutövare eller andra.
Mikael:
John, vill du komplettera problembilden innan vi går vidare till lösningar?
Jag tycker det här som vi började prata om, just att det finns en ängslighet att prata om de här frågorna.
Jag tycker det är verkligen något att ta med sig i det här.
Att vi får inte hamna i fällan att se rättighetsfrågor som politiska eller partipolitiska frågor.
Det är grundläggande rättighetsfrågor som är oberoende av partipolitik och vem som styr landet.
Jätteviktigt.
Och vi behöver fortsätta prata om dem.
Och vi kommer väl in på det.
Vad behöver vi göra då?
Så tänker jag att här har politiker ett väldigt stort ansvar också.
Att se till att vi har ett balanserat samtal.
Som har sin grund i rättigheter.
Där man står upp för människorättsförsvarare, för journalister och andra tydligt.
Och inte heller själva använder sig av uttryck som underminerar och ifrågasätter civilsamhället.
Men det ser vi nu.
Vi ser hur inte minst miljöförsvarare och klimataktivister ifrågasätts.
Och med väldigt starka ord beskrivs som inhemska terrorister, sabotörer och annat.
Och det kommer liksom från regeringsföreträdare också.
Och det här får ju väldigt stor effekt.
Och det behöver man avhålla sig ifrån.
Mikael:
Vi fortsätter på temat, vad behöver vi göra då?
Hanna, Svenska Penn var ju en av aktörerna som tog initiativ till ett upprop som krävde att opinionsledare, politiker i riksdag och regering till exempel, tar ansvar för samhällsklimatet i Sverige.
Hur kan de göra det?
Hanna:
Ja, jag tänker att det behövs en beteendeförändring.
Det är ett hårdare samtalsklimat.
Och politiska företrädare har ju möjlighet där att föregå med ett gott exempel.
Att se till att det offentliga samtalet inte har den här polariserande hårda tonen.
För att det som sägs inom politiken, det får sedan en efterföljd.
Och det kan man ju se internationellt hur det har fungerat.
Exempelvis då i USA och Trumps uttalanden och det som sedan följer.
Så vi ska inte tro att vi i en svensk kontext är immuna mot sådana här tendenser.
Vi har en stark tradition av yttrandefrihet.
Men det är någonting vi behöver stå upp för.
Och att våra politiska företrädare gör det är helt grundläggande.
Och där är samtalsklimatet en viktig del.
Mikael:
Men hur stor påverkan kan det egentligen ha på samtalsklimatet om opinionsledare och politiker gör som du säger?
Jag menar, den stora majoriteten i Sverige, de hotar väl och hatar inte?
Hanna:
Där måste man nog skilja lite på hat och hot.
Och se på liksom hela den här kedjan som jag pratade om i början.
Jag tror många är aktiva på sociala medier.
Och även om det är långt ifrån alla som går in och liksom hotar enskilda, journalister eller kulturutövare, så är vi med i offentliga samtal.
Och där alla de här delarna hänger ihop.
Och får backning av att liksom samtalet hela tiden förskjuts.
Och vi vet också att ord går till handling.
Inte nödvändigtvis samma personer.
Men de här dreven har den negativa påverkan.
Så att politiker men också den enskilde medborgaren ser sin del i det.
Att man tänker efter.
Att man kanske säger ifrån.
Att man anmäler ett inlägg.
Och det här med att man också polisanmäler förstås.
Så att där måste vi se på allas delar.
Men jag tycker det är en god början att de politiska företrädarna tar ansvar för det de säger.
Mikael:
John, vad kan myndigheter och andra delar av det offentliga göra för att motverka att demokratins funktionärer tystas?
John:
Jag tänker att det finns mycket som man kan göra.
Jag tänker att det är där möjligheterna finns egentligen.
Vi pratade om det här med att föregå med gott exempel. Och ha ett balanserat bra samtal.
Det är en viktig del i det.
Men jag tänker också att det handlar mycket om att det måste finnas kompetens.
Mer resurser behöver till för att arbetsgivare ska kunna hantera den här typen av situationer på ett bra sätt och stötta medarbetare.
Men också att det behöver finnas ett stöd för de som inte är knutna till en arbetsgivare på det sättet.
Fristående journalister, kulturutövare, civilsamhällesaktörer behöver också kunna få det stödet.
Både i förväg.
Alltså hur ska man hantera den här typen av situationer men också när det händer.
Hur ska man hantera det då konkret?
Där behövs det någonting som helt saknas idag skulle jag säga.
Där försöker vi som civilsamhällesorganisation bidra med ett stöd.
Både genom att utbilda.
Hur gör man det här?
Hur hanterar man den här typen av situationer?
Men sen också bistå med juridisk rådgivning när det väl händer.
Men det är ju en droppe i havet.
Det skulle behövas mycket mer resurser till ett sådant arbete.
En sådan sak som jag tänker på är att det finns ett förslag om en stärkt diskrimineringslag.
Att den ska stärkas.
Att den ska omfatta alla myndigheter i Sverige.
Det gör den inte idag.
Och med det kommer också ett krav på att man som arbetsgivare ska förebygga och ha strategier för hur man ska hantera trakasserier mot anställda.
Alltså trakasserier utifrån.
Det här kan vara ett viktigt verktyg och en viktig del av ett bredare arbete.
Och den utredningen som har suttit med den lagstiftningen den har lagt fram ett förslag som ser bra ut.
Men det behöver också tas vidare och bli till lagstiftning.
Sen tycker jag att det handlar väldigt mycket om nu att det finns lagstiftning som behöver användas i praktiken också.
Så att det behöver utredas den här typen av situationer.
Människor, de som gör sig skyldiga till den här typen av hat och hot som är olagliga, de behöver också lagföras för det.
Det är jätteviktigt.
Mikael:
Regeringen har ju lagt fram ett nytt brott om förolämpning mot tjänsteman.
Kan det vara ett sätt tror du Johan att minska offentliga anställdas utsatthet?
John:
Jag tror ju inte det.
Det är ju möjligen en symbollagstiftning som visar på att det här är någonting som vi inte accepterar.
Men i praktiken så tror jag faktiskt inte att det kommer att hjälpa.
Det är redan så att förolämpning mot offentliganställda eller mot andra redan är förbjudet idag.
Det finns en lagstiftning, det är ett brott idag.
Jag tror att det är bättre att fokusera på det vi redan har.
Se till att utreda, se till att åtala och lagföra de som gör sig skyldiga till det.
Det tror jag är en bättre väg framåt.
Att ha den här typen av särlagstiftning kommer med risker.
Risker då att man också drar sig för att rikta legitim kritik mot myndigheter.
För att man inte vet var gränsen går.
Och ett problem med den lagstiftningen nu som föreslås är ju att man...
Där är gränserna för vad som är förolämpning är otydligt.
Och då tänker jag dels så vet man inte då som individ hur man ska agera, vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Och med en risk för att man inte riktigt tar legitim kritik heller.
Mikael:
Regeringen föreslår ju också att man ska skärpa straffen för vissa brott mot tjänstemän.
Till exempel grovt våld eller hot mot tjänsteman.
Bedömer du att det är ett effektivt sätt att minska offentliganställdas utsatthet på?
John:
Nej, jag tror inte heller det.
Det är redan så att säga brottsligt.
Vi vet också generellt att hårdare straff, det påverkar inte människor på det sättet.
Det räcker med att det är brottsligt, att det finns ett straff.
Vi behöver återigen arbeta med att använda den lagstiftning vi har.
Utreda det som händer när det går över gränsen för vad som är tillåtet och att lagföra de som gör sig skyldiga till det.
Det är här det brister.
Det finns väldigt få sådana här fall.
Det skulle behöva drivas många fler sådana fall från polis och åklagares sida.
Mikael:
Hur tror du att man kan komma dithän då, att man lagför fler för de här brotten?
John:
Jag tror ju att det handlar i grunden om prioriteringar, om resurser till polis för att kunna utreda det här och åklagare för att kunna lagföra personer.
Mikael:
Annika, vad kan professionen själva göra för att hantera sin utsatthet för hat och hot?
Annika:
Vi måste börja jobba mer proaktivt tror jag, för att det har varit väldigt reaktivt.
Och det är så fortfarande, särskilt på redaktioner, att om någon är utsatt så ska man först ta reda på, är det någonting som är olagligt?
Är det inte olagligt så, men då får du liksom leva med det.
Och är det olagligt då så polisamäler man, eventuellt, och så läggs det ner.
Det är ju liksom den vanliga gången.
Men om jag får återknyta lite grann till det ni pratade om innan så är jag också lite orolig för den här långa raden av hårdare tag, så att säga, som ju ingrepp på yttrandefriheten på olika sätt.
Det känns som att vi går åt ett repressivt håll där man vill lagstifta bort allt vilket också kommer innebära inskränkningar för just våra grupper.
Jag är orolig för den akademiska friheten, jag är orolig för yttrandefriheten och jag är väldigt orolig för journalisters möjligheter att göra det viktiga arbetet särskilt den senaste, när man vill ta bort möjligheten att få tag på förundersökningar på ett lätt sätt.
Tidningen Journalisten presenterade en lång, lång lista med viktiga avslöjanden som har gjorts det bara det senaste året, som har gjorts med de här databaserna som man nu vill begränsa.
Och det mesta motiveras mot med att man vill bekämpa gängbrottsligheten.
Och då kastar man liksom ut de här viktiga demokratiska rättigheterna med badvattnet.
Så jag tycker verkligen att man måste titta på de grundläggande demokratiska rättigheterna som ju är inte bara grundläggande, de är grundlagen.
Där man gör nu utlandspionlagen till exempel var ju ett direkt ingrepp i grundlagen.
Mikael:
Vill du berätta om den?
Annika:
Utlandspionlagen, den har ju gjort att meddelarfriheten är begränsad.
Det är de mest grundläggande rättigheter som vi är stolta över i Sverige som man faktiskt har gjort ingrepp i.
Och som ni sa förut, de följer lag i förväg.
Om man följer inte bara lag i förväg.
Många är överutnyttjade så att direkt den blev införd.
Trots att den handlar om utlandspioneri har det lett till att myndigheter inte lämnar ut offentliga handlingar med motivering i att det skulle kunna vara utlandspioneri.
Det finns mycket att diskutera på den här fronten.
Och jag blir lite orolig när man säger vad kan vi göra mera?
Och det låter som att man vill ha mera lagar.
Och det är nog inte det vi behöver.
Mikael:
Och Hanna, du hummade när Annika pratade om inskränkningar av yttrandefriheten.
Vill du komplettera?
Hanna:
Ja, men där tror jag också man kan titta lite på hur det har varit internationellt.
Där man använder kanske nationell säkerhet eller så för att göra inskränkningar.
Och det kan kanske verka som rimligt i en tid av ökat hot.
Men det vi ser nu är små, små förskjutningar som sammantaget verkligen undergräver vår yttrandefrihet.
Och det är fel väg att gå i ett land som Sverige där vi har haft en väldigt stark yttrandefrihetstradition.
Någonting som vi bör värna om.
Och att vi har journalister som vågar rapportera om det som sker i Turkiet, till exempel, utan att riskera att bryta mot den här spionerilagen.
Men jag tror också för att tänka på vad kan vi göra.
Någonting som är väldigt viktigt är det kollegiala stödet.
Och det var vi lite inne på det här med utsattheten för den enskilda.
Jag vet att du, Annika och Fojo driver bra projekt för att kollegor kan stötta varandra.
Och inom demokratins röstbärare där fyller det också den funktionen där vi kan kartlägga, men också stötta varandra.
I att se de gemensamma problemen, arbeta förebyggande, arbeta tillsammans.
Och den här tanken om nätverk det är ju också någonting vi lär från kollegor i andra länder.
Hur kan man agera när det blåser hårdare?
Jo, att stärka civilsamhället, att organisationer går samman det är någonting som vi konkret som organisationer som företräder de här yrkesgrupperna kan göra.
Mikael:
Och Annika, du jobbar ju med att kollegor ska stötta varandra.
Hur då?
Annika:
Vi har tagit fram ett program som handlar om att försöka få till det som finns nästan lagstiftat hos rättsmyndigheter, socialtjänst och så.
Där har de bestämmelser om kollegialt stöd.
Vi har inte alls det utan vi ska vara tuffa.
Journalister ska vara tuffa och klara.
Men jag tror verkligen att vi behöver det.
Och då har vi en utbildning, kamratstöd kan man kalla det.
Men det är för att vi måste prata om de här sakerna och vi måste stötta varandra.
Och det kan vara i frilansgruppen, det kan vara ett skyddsombud som man pratar med.
Det kan vara vem som helst.
Och det kan vara inom Demokratins röstbärare som jag tycker är jättebra på det viset att är det en konstnär som vill ha en utställning i Växjö eller en mindre ort.
Så i och med att man är i många organisationer så finns det en av de organisationer där det finns en jurist som kan hjälpa den här konstnären där nere.
Alltså man måste stötta varandra.
Det låter kanske lite banalt men jag tror mycket mer på det än lagstiftning.
Och det finns en lag där arbetsgivaren ska ha hand om såna här frågor.
Men just i våra grupper så har man inte alltid någon arbetsgivare.
Utan man är frilans.
Eller så går man på korta vikariat och vågar inte prata med arbetsgivaren för då kanske man inte får fortsätta.
Alltså det finns många anledningar.
Mikael:
Samtalet lider mot sitt slut.
Vi har ju nu pratat om vad olika professioner och organisationer kan göra för att motverka att demokratins funktionärer tystas av hat och hot.
Men om vi avslutar med en runda där ni ger ett tips på något som man kan göra som vanlig medborgare.
Vi börjar med dig John, vad skulle det kunna vara?
John:
Jag tänker ju egentligen två saker.
Dels det vi var inne på att stötta dem i vår närhet om det är kollegor eller om det är andra i ens närhet som man ser råka illa ut.
Finnas som ett stöd där.
Sen är det ju oerhört viktigt att vi alla tar vårt eget ansvar för ett samtalsklimat som är balanserat, sakligt och inte liksom leder till varken att vi själva driver hat och hot men inte heller att vi uttrycker oss på ett sätt som kan få andra att driva hat och hot.
Och vi ser ju att det här ökar som vi har pratat om.
Och jag tänker att det är inte bara extrema människor som står för det här hatet och hotet utan det är många andra också.
Och där behöver vi alla ta ett ansvar.
En grupp som jag skulle säga är särskilt utsatt nu det är ju människor som jobbar för klimatet alltså miljöförsvarare, klimataktivister som i väldigt hög utsträckning i sina aktioner som man kan tycka olika saker om.
De kan vara störande, men de är grundlagsskyddade och de drabbas av ett väldigt stort hat och hot och från väldigt många, även en bredare allmänhet skulle jag säga.
Och det måste vi alla ta ansvar för att avstå ifrån.
Mikael:
Hanna?
Hanna:
Ja, vi har varit inne på tror jag flera av de viktiga lösningarna att ta ansvar för samtalet och så vidare.
Men om jag ska ta fasta på en sak som du nämner här med saklighet, är ju att det vi ser är ju att hatet och hotet riktas ju mot individer och har gått ifrån att handla om innehåll egentligen till att bli personangrepp.
Så ett konkret tips till alla er som lyssnar är ju att: läs.
Läs några av de böcker som diskuteras.
Inom Penn jobbar vi mycket med förbjuden litteratur.
Man kan titta på de texter som utmanas helt enkelt.
Vi ser att bokcirklar växer, vilket är fantastiskt.
Man kan göra på sin arbetsplats i sin bekantskapskrets: Välj en av de här böckerna.
Läs Joakim Medins Kurdspåret eller vad det nu kan vara.
Och ta reda på vad som faktiskt står i de här böckerna.
Då tror jag man är bättre rustad också för att gå in i diskussionen.
Mikael:
Annika?
Annika:
Jag vill rikta mig till dem som ska anställa en sommarvikarie till exempel.
Tidningar.
Prata med ungdomarna.
Och stöd dem.
Finns med dem hela tiden.
Så att de inte bara är det första som händer när de skriver en artikel att de blir utsatta.
Och tänk på hur det ser ut.
Vilka är det som censurerar sig mest?
Det är sant att kvinnor är utsatta för kanske grövre typer av trakasserier.
Men män och kvinnor censurerar sig lika mycket.
De som censurerar sig mer det är personer med utländsk bakgrund och det är ungdomar.
Och därför så vill jag ha ett särskilt fokus på de grupperna.
När det kommer en person till redaktionen eller som ska visa sin konst eller prata som har en etnicitet som manifesteras på något sätt, bry er mer om den personen.
För det är större risk att de blir mer utsatta.
Mikael:
Min mormor brukade säga gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.
Och jag tänker att i det här samtalet så har det blivit väldigt tydligt att vi alla kan göra någonting.
Vi kan starta en bokcirkel.
Vi kan bry oss.
Vi kan läsa förbjuden litteratur.
Vi kan ta ansvar för samtalsklimatet och att vi är sakliga när vi för diskussioner.
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia.
På levande historia.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
När levererar demokratiska länder och inte?
Demokratiska länder presterar i stort bättre när det gäller att lösa komplexa samhällsfrågor. Men inom vilka områden presterar demokratier bättre och vad beror det på? Inom vilka områden har demokratier svårare att leverera och varför? Lyckas demokratier exempelvis bättre eller sämre med att skapa värden för samhället som: hälsa, utbildning, jämställdhet, fred och effektiva insatser mot klimatförändringar?
Martin Lundstedt är biträdande forskare och doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. I samtalet berättar han om resultat från rapporten Case for Democracy från forskningsinstitutet Varieties of Democracy (V-Dem) vid Göteborgs universitet som ger svar på frågorna.
Programledare är Mikael Öhman Almén, projektledare vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan. Avsnittet publicerades september 2025.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade idéer till insatser dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna nedan. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Hur kan man använda kunskapen om vilka demokratins styrkor och svagheter är?
- Vad tänker du om att en utmaning för demokratier kan vara att skapa ekonomisk jämlikhet i befolkningen? Vilka konsekvenser kan ekonomisk ojämlikhet få för demokratin?
Mikael:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Mitt namn är Mikael Öhman Almén och jag jobbar på Forum för levande historia.
När levererar demokratin och inte?
Det är frågan för det här samtalet.
Martin Lundstedt är biträdande forskare och doktorand vid den statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet och där kopplad till demokratiinstitutet, V-DEM, Varieties of Democracy.
Välkommen Martin.
Martin:
Tack, så jättemycket.
Mikael:
Strax efter det andra världskriget och nazisternas ockupation av Danmark så skrev den danska juristprofessorn och rättsfilosofen Alf Ross boken Varför demokrati? som ju blev något av en klassiker inom skandinavisk demokratilitteratur.
Och över världen så ser vi ju nu hur demokratin är på tillbakagång. Det verkar som att vi behöver bli fler som kan argumentera för demokratins förtjänster.
Så Martin, om du skulle svara på frågan: varför demokrati idag? Vad skulle du säga då?
Martin:
Jag skulle väl svara på den i två delar.
Att delvis finns det ett inneboende värde i demokrati som innefattar rättigheterna det kommer med som är väldigt svåra att argumentera emot som yttrandefrihet och rörelsefrihet och den typen av grejer.
Och processerna det också innefattar med att uttrycka folkviljan och så vidare.
Och det andra ledet är att demokrati har en tendens att generera ganska bra utfall för ganska många och framförallt kanske ännu viktigare undvika katastrofala utfall.
Så att det tenderar att vara ett bättre samhälle att leva i även om man inte bryr sig om yttrandefrihet och så.
Mikael:
Ja, men om vi går dit direkt då. Vad är demokratier bättre på att leverera än andra statsskick?
Martin:
Det är ganska mycket.
Det här baserar jag när jag pratar om det här inte på egen forskning utan på ett insamlande av väldigt stor andel forskning som har gjorts av andra runt om i världen.
Men det spelar roll för en mängd faktorer.
Och framför allt där det är mest märkbart skulle jag säga är exempelvis hälsa.
Det är någonting alla människor är väldigt måna om.
Att man har tillgång till exempel sjukvård och så för en själv och för sina barn och för vänner och närstående och sådär.
Så sjukvård, livslängd, spädbarnsdödlighet, allt det där är bättre i demokratier än i auktoritära stater.
Tillgång till utbildning och så tenderar också att vara högre i demokratier.
Demokratier är normalt fredligare.
De invaderar färre länder men har också generellt sett mindre risk för inbördeskrig och den typen av storskaligt våld.
Grundfundamentet är att det är säkrare och tryggare i demokratier.
Och att man har tillgång till basala resurser som sjukvård och skolgång är ganska tydligt.
Och sen utöver det så finns det en mängd grejer som att demokratier tenderar att ha högre tillväxt.
De tenderar att ha färre ekonomiska kriser. Vilket, ja, om man tänker riktigt katastrofala kriser som exempelvis Tyskland under 20-talet sådär.
Det är ovanligt i demokratier.
Och händer det i demokratier så händer det oftast i den typen av demokrati som Tyskland var på 20-talet.
Vilket var en inte särskilt stabil sådan.
Sen finns det saker där det är mer otydligt.
Så anpassningen till klimatförändringar. Där är demokratier inte uppenbart bättre.
Det finns grejer demokratier är bättre på. De tenderar att ta sig an mer policies. De skriver in mer grejer i lagar. De skriver under mycket mer av de här internationella överenskommelserna.
Men implementeringen och utförandet är inte tydligt om demokratier är bättre.
Och här finns också att ganska många demokratier är förhållandevis rika.
Och det är en motvikt mot att ta viktiga beslut för bättre klimatanpassning.
Och den andra grejen som jag tycker själv är väldigt intressant och jag tycker också är väldigt allvarlig.
Att det är ingen skillnad på demokratier och auktoritära stater vad gäller ekonomisk ojämlikhet.
Och det är kontraintuitivt.
För man tänker att om människor har mer inflytande så borde också resurserna jämnas ut.
Och det gör de i termer av exempelvis tillgång till sjukvård.
Men de gör det inte i termer av inkomst och kapital och sånt.
Mikael:
Vad kan det bero på?
Det finns flera förklaringar till det här.
Det finns många metoder som forskare och folk överlag är väl medvetna om.
Hur vissa grupper kan så att säga lite fånga delar av staten.
Så det mest utmärkande exempel på det här är väl USA.
Där en grupp av väldigt rika människor har tenderat att kunna skydda sig själv från folkligt inflytande.
På ett sätt som gör att ojämlikheten där stegrar.
Man ser att hade liksom alla deltagit i val och sånt där så skulle man kunna tänka att det här utfallet hade varit annorlunda.
Men det finns ganska effektiva sätt att försöka pacificera människor.
Och får de att känna sig inte särskilt deltagande i samhället.
Får man bara 50–60% som röstar så kommer de här effekterna man tänker av utjämnande bli mycket, mycket svagare.
Och det här är ju ett helt centralt problem för demokratier. Att de inte lyckas mobilisera människor så som liksom idealet förutsätter.
På ett generellt plan går det kopplar an till mycket av de här hoten som etablerad demokrati står inför.
Av att folkvalda med mindre respekt för demokratin kommer till makten, till regeringsmakt.
För att människor tappar tilltron till demokrati mycket på grund av att den inte genererar den typen av resultat.
Mikael:
Och det var ju ekonomisk jämlikhet.
Men hur är det med jämställdhet mellan kvinnor och män? Är demokratier bättre eller sämre på att leverera det?
Martin:
Där är demokratier bättre.
Men där är det med orsakssambandet som är väldigt otydligt.
För att demokratisering är ofta ganska tydligt kopplat till kvinnorörelser. I många länder, inte alla, men i många länder.
Och å andra sidan så tenderar att i demokrati så kommer kvinnor fram till mer maktpositioner.
Så att vad som är hönan och ägget är lite otydligt.
Men det finns en bra symbios, så att säga.
Så vad gäller tillgång till politisk makt och utförande av den. Alltså att faktiskt vara i verkställande makt så är demokrati mycket bättre vad gäller jämställdhet.
Mikael:
Och du pratade ju om välfärdstjänster, tillgång till hälsa, tillgång till utbildning.
Hur ser det ut med olika allmännyttiga tillgångar som tillgång till vatten,
elektricitet, internet, vägar och så?
Finns det någon skillnad där mellan demokratier och andra styrelseskick?
Martin:
Jo, nä men det gör det.
Demokratier ofta tenderar att vara bättre.
Det som är den andra faktorn som är viktig där och som också spelar in ganska ofta.
Men det är liksom kvaliteten på statens kapacitet att styra.
Och det som man ibland kallar quality of government.
Men så att säga avsaknad av korruption, någon form av meritokrati, hur man tillsätter tjänster.
Den typen av grejer som gör att man får en kompetent, duktig byråkratiadministration.
Som också kan utföra saker.
Men igen, det finns en... vad hönan och ägget där är också oklart.
Men det finns en symbios med det och demokratier.
Så har man båda de två så tenderar den typen av tillgång till internet eller bra infrastruktur och tillgång till vatten som du säger och el fungerar bättre.
Delvis finns det demokratier som inte har det.
Och då brukar den tillgången bli betydligt sämre.
Delvis finns det autoritära stater som har en väldigt väl fungerande administration.
Det är absolut vanligaste exemplet här i Singapore.
Och då fungerar det också.
Så att det är inte enbart demokrati som sådant.
Men demokrati är en viktig komponent för att framför allt det grundläggande som tillgång till vatten.
Det är ju sånt som folk kommer ta med sig till vallokalen. Så att det spelar roll.
Mikael:
Finns det någon skillnad på nya och äldre demokratier när det gäller hur länderna lyckas leverera resultat?
Martin:
Ja, jo men det gör det ofta.
Framför allt de här grundläggande grejerna som hälsa och sjukvård och sådär.
Och det har mycket med tanken om konsolidering som man pratar om.
Att ett demokratiskt system mognar efter ett tag.
Och det handlar mycket om att bygga upp tillit för systemet.
Har man aldrig levt i en demokrati innan när man blir intresserad för det, vi ska hålla val och grejer. Det är ganska intuitivt att tänka. Men ja, vad kommer det här att ändra? Är det ens värt att gå och rösta? Vad finns det för poäng med det här systemet?
Det är förmodligen bara samma person som kommer styra ändå.
Och så vidare.
Men om det systemet hinner mogna och folk får tilltro till det.
Det är en lång lärandeprocess för ett samhälle.
Att förstå hur man utövar makt i en demokrati.
Och framför allt hur man gör det mellan val.
Uppbyggnad av ett civilsamhälle. Och den typen av grejer.
Samtidigt också partiorganisationer ska byggas upp. Nya ska startas.
Så det tar tid att mogna.
Och när det har gjort det.
Då brukar effekterna bli starkare.
Medan den här unga demokratin kan ofta ha problem tidigt med att det är svårt att realisera väldigt höga förväntningar på väldigt kort tid.
Så ju längre man har det, ju starkare brukar effekterna bli.
Mikael:
Vad innebär dekonsolidering?
Martin:
Jag nämnde ordet konsolidering innan i demokrati.
Det är just den här tanken om att det är mognar och att det sätter sig.
Och dekonsolidering eller avkonsolidering är just att en demokrati hamnar i gungning och i ifrågasättande.
Där det inte finns... Man brukar prata om så att säga att alla accepterar spelreglerna i en konsoliderad demokrati.
Det finns massa olika åsikter och det kan vara väldigt så här... Det kan vara väldigt hård debatt men alla accepterar de grundläggande spelreglerna.
En avkonsolidering är just processen av att man börjar ifrågasätta demokratins spelregler som sådana.
Mikael:
Vilka är de främsta förklaringarna till att demokrati levererar?
Martin:
Ja, det finns olika varianter.
Man kan säga att de kokar ner till, om man generaliserar lite så, till en generell teori som är att ju fler det är som får vara med och bestämma, ju mer är det som blir nöjda, ungefär.
Men vilka är det som har inflytande på politik?
Och i en auktoritär stat så är det väldigt få och då tenderar liksom all makt att användas till att tillgodose deras behov.
Och i en demokrati så är det väldigt många så då används det till att tillgodose dem.
Men i den här tanken finns det också exempelvis sånt som hur många är det som deltar i ett val?
För är det 50% då tenderar det att vara de 50% som får mer och mer uppmärksamhet.
Är det 80–90% så är det de 80–90% som får mer och mer uppmärksamhet.
Sen är inte demokratiskt system så här perfekt utjämnande att alla får lika mycket uppmärksamhet.
Men det är så att säga grundtanken.
Sen så vad gäller fred exempelvis så brukar just civilsamhället betraktas som ganska viktigt av flera skäl.
Men framför allt handlar det mycket om att väcka någon form av mobilisering och motstånd mot exempelvis att invadera ett annat land.
Så det finns flera komponenter i demokratin.
Men i grunden, den absolut centrala grejen, är just det här att det är fler människor som deltar i besluten.
Och det är fler människor som kan hålla folk ansvariga om någon inte höll vad de lovar.
Mikael:
Finns det några områden där demokratier faktiskt tydligt levererar sämre?
Martin:
Inte sämre. Det är väl framför allt det som sticker ut att det nästan inte finns det av de grejerna vi tittat på ska sägas.
Men klimatet är ju en sån där det är ganska otydligt och där det verkar generellt mer avgörande är hur utsatt landet är för klimatförändringar på ganska kort sikt.
Och där finns det ett par länder som inte är särskilt demokratiska som tar det på ganska mycket allvar.
Så där skulle jag säga att... och där framför allt finns det exempel där på demokratier som är vårdslösa i termer av utsläpp.
Men nej, jag skulle snarare tro att man i så fall skulle kunna hitta snarare än de här generella trenderna över flera länder över tid så skulle man tydligt kunna identifiera länder, demokratier som inte stämmer överens med det övergripande mönstret.
Och om man tar då exempelvis tillgången till sjukvård, det är ju ganska kass i USA exempelvis.
Den är bättre än många andra länder förvisso också om man tänker på andra länder i världen.
Så det finns, det är väl snarare just det här att även inom länder vi pratar om som är demokratier så finns det en ganska bred variation.
Och det är inte alla som passar in i det här övergripande mönstret.
Så det är inte säkert att bara för att du är en demokrati så kommer du få det här.
Utan det är snarare en fråga om sannolikhet och förväntat utfall.
Mikael:
Vi ser ju internationellt nu att demokratierna backar i många länder.
Vad är de vanligaste orsakerna till att demokratin backar i ett land?
Martin:
Det här forskas det mycket om och det finns inte så mycket enighet.
Man skulle i första hand kunna dela upp den här tillbakagången i två olika former.
Dels finns det som sker via statskupper, invasioner, den typen av grejer.
Som lite föll undan efter kalla kriget men nu har börjat komma tillbaks.
De har ju ganska olika förklaringsmodeller till det som fortfarande är den dominanta formen som vi oftast pratar om som är folkvalda.
Men om vi tar folkvalda som är den stora trenden och som också är mest påtagligt i väst.
Så är det en blandning av faktorer man brukar ta upp där det inte råder så stor enighet vilken tyngd de har.
Men ekonomisk ojämlikhet är väldigt vanligt indikerat.
Och saker som också hör ihop med det, som att många människor som röstar på mindre demokratiska partier tenderar också att bo i mer ekonomiskt utsatta områden.
Ofta, inte uteslutande men ganska ofta.
De bor ofta på landet exempelvis där tillgången till olika offentlig service är mycket sämre.
Så att man ser en tillbakagång materiellt och tillgång till staten på det sättet.
Sociala medier brukar beskrivas som en faktor som kanske inte satt i gång någonting men den accelererar via polarisering.
Och det möjliggör ny kommunikation som kan vara väldigt skadlig i det demokratiska samtalet.
Sen har vi kopplat till det här mer ekonomiska faktorerna så är globalisering en ganska vanlig faktor.
Det har väldigt stora socioekonomiska förändringar. Väldigt många människor blir av med jobbet.
Har du exempelvis rätt utbildning så har du väldigt mycket att vinna på det här.
Så du skapar ganska tydliga materiella konflikter som också går att utnyttja ideologiskt.
Ett synsätt är exempelvis att många av de här partierna som är mer auktoritära tenderar också att vara nationalistiska.
De som är mer cyniska tenderar att säga att de är inte särskilt nationalistiska från början.
Det handlar mycket mer om att fånga de väljarna som främst bryr sig om de frågorna snarare än om demokrati.
Det är en uppsättning förklaringar.
Man brukar tänka på det här som stora trender som sätts i gång och som blandas ihop och då kan spotta ur sig de här utfallen.
Mikael:
Finns det ett slags dilemma där då att demokratier inte alltid är bra på att
leverera ekonomisk jämlikhet?
Och ekonomisk ojämlikhet kan vara en drivkraft för avdemokratisering dessutom?
Martin:
Ja, absolut.
Och det här är ju sorgligt på det sättet att demokratier tidigare var överlag
väldigt bra på att hantera ekonomisk ojämlikhet.
Så framför allt tiden efter andra världskriget var det betydligt färre demokratier.
Men de allra flesta av dem genom utbyggnaden av välfärdsstat och också en ny våg av industrialisering med mycket mer jobb som gjorde att folk kunde leva ett mycket bättre liv så fanns det ju en väldig utjämning.
Och ihop med det ett helt annat skattesystem och sådär.
Så att det är inte det att demokratier saknar kapaciteten för det utan det är ju snarare att de slutat ha den effekten överlag.
Man har monterat ner de här grejerna och som ett resultat har man fått mycket mer kritik mot demokrati.
Mikael:
I inledningsfasen av autokratiseringsprocesser så är det ju vanligt att yttrandefriheten angrips.
Vad händer egentligen i demokratin om forskare och journalister till exempel börjar tystna?
Martin:
Det man brukar prata om generellt är väl att det viktigaste är att det finns tillgång till alternativ information i det man ofta brukar prata om.
Så att det är bara det att alla möjliga röster ska kunna höras.
Och när man börjar selektera bort då så får man ju ett ganska tydligt problem.
Det är ju inte ett slumpmässigt urval som selekteras bort utan det är de som är ett besvär för regeringen.
Och i grunden så är det ju liksom inte... Från det till att man exempelvis börjar manipulera val är ju inte vägen helt rak i sig. Men det är normbrytande är väl det det är.
Om du får folk att acceptera det då kan du bara fortsätta och fortsätta.
Och har du väl fått folk att acceptera det.
De flesta som kommer försöka säga nej till det kommer inte bli särskilt hörda.
Så att om du lyckas med det och sen kan fortsätta då kommer vägen framåt för att göra andra grejer vara mycket, mycket enklare.
Också sådant som att fängsla oppositionsledare och den typen av grejer.
Allt det här underlättas av att man först får bort den typen av kritiker.
Mikael:
Sverige är ju ett av världens mest demokratiska länder i flera demokratiindex.
Ser du några tecken på att vi skulle följa med i den här utvecklingen av autokratisering?
Martin:
Jag skulle säga så här att mycket av de trenderna man ser som man försöker förklara varför andra länder har gått i den riktningen ser man också i Sverige i så mån av ökad ojämlikhet.
Och ofta pratar man om, det är ofta högerpopulistiska partier som har haft, som varit mer benägna att montera ner delar av demokratin.
Om man tänker på Polen eller Ungern och sådär.
Men det betyder nödvändigtvis inte att Sverigedemokraterna kommer göra det.
Om man tittar på Norge och Danmark så har inte de haft så mycket problem med deras.
Och Fremskrittspartierna och de här, de är ju också annorlunda från Sverigedemokraterna på ett sätt.
Men det blir väldigt, det blir spekulativt i den meningen.
Så att, å ena sidan skulle man kunna säga att de strukturella faktorerna finns på plats som skulle kunna göra att det absolut inte är osannolikt i Sverige heller.
Å andra sidan så är det, det är väldigt svårt att fatta exakt när alla de här strukturerna och aktörerna så att säga kickar igång för en sån effekt.
För att andra länder som har haft de strukturerna, man ser båda utfallen.
Så jag skulle säga att risken finns absolut där.
Men det är fortfarande väldigt svårt att liksom säga att det kommer manifesteras i någonting.
Mikael:
Du är ju en av författarna till rapporten Case for Democracy, där många av de
resultat som du har berättat om nu har redovisats.
Kan du säga någonting om hur ni har tagit fram den här rapporten och varför ska vi liksom tro på resultaten ifrån den? Vad bygger den på för data?
Martin:
Jo, den är framtagen av ett projekt som jag och mina kollegor gjorde.
Vi försökte i princip samla på oss alla artiklar som har skrivits på det här de senaste 20 åren.
Uppdelat på ett antal centrala områden vad gäller utfall, så då hälsa och sjukvård och så vidare.
De grejerna vi har pratat om.
Och egentligen tröska oss igenom alla de artiklarna för att sammanställa vad är ungefär effekterna.
Och det bredare projektet var att skriva en ganska stor översiktsartikel om det här.
Den är fortfarande på gång.
Men ett mellansteg var att skriva den här rapporten.
Men den bygger inte på forskning vi själva har gjort, utan på forskning som en högvis massa andra forskare har gjort.
Mikael:
Varmt tack för samtalet, Martin Lundstedt från Göteborgs universitet.
Martin:
Tack så hemskt mycket.
Mikael:
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia.
På levandehistoria.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
Hur fungerar demokratins självförsvar?
Hur kan demokratin försvara sig mot grupper och aktörer som sprider auktoritära idéer, eller försöker använda sig av demokratins procedurer och friheter för att undergräva dem? Vilka strategier för att försvara demokratin finns, och hur framgångsrika har de varit hittills?
Sverker Gustavsson är professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hans huvudområde är författnings- och förvaltningspolitik. Han har gett ut flera böcker om demokrati, senast Demokratins självförsvar som kom 2024.
Programledare är Mikael Öhman Almén, projektledare vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan. Avsnittet publicerades september 2025.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade idéer till insatser dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna nedan. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Tycker du att ”politisk liberalism” är ett begrepp som är användbart i samtalet om demokratiskt självförsvar?
- Vad tänker du, kan majoritetsviljan vara odemokratisk?
- Sverker Gustavsson håller ett försvarstal till vad Donald Trump beskriver som ”träsket”. Varför kan ”träsket” vara värt att försvara?
- Tycker du att det är meningsfullt att känna till demokratins svagheter? Varför?
- Vilket tycker du är demokratins viktigaste självförsvar?
Mikael:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Mitt namn är Mikael Öhman Almén och jag jobbar på Forum för levande historia.
Nu ska vi gå en kurs i självförsvar, närmare bestämt demokratiskt självförsvar.
Instruktör är professor emeritus Sverker Gustafsson från den statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Välkommen Sverker.
Sverker:
Tack så mycket.
Mikael:
I din bok Demokratins självförsvar – Nio essäer om den politiska reformismens möjligheter så skriver du om tre olika samhällssystem.
Demokrati, diktatur och populism.
Där beskriver du populismen som ett mer utbrett hot mot demokratin än vad diktaturen är.
Hur skulle du vilja skilja på de här tre samhällssystemen?
Sverker:
Ja, utgångspunkten för mig är ju det vi har varit med om i min generation och det är ju att under den tid när de fascistiska och kommunistiska diktaturerna fanns så blev diskussionen enkel och tudelad. Antingen var det demokrati eller också var det diktatur.
Och utmärkande för diktaturen var att den varken tillämpade majoritetsstyre eller politisk frihet, politisk liberalism.
Och det var inte mycket mera tankar om detta utan, vi var inte, diktaturen tog vi avstånd från.
Det nya som inträffat under de sista 15–20 åren i världen som helhet det är att det har vuxit fram ett styrelseskick som i hög grad bejakar majoritetsstyret men som tar avstånd från den politiska liberalismens principer om yttrandefrihet, föreningsfrihet, legitim opposition och rättsstat. Alla de sakerna är problematiska från den synpunkten av en renodling av majoritetsstyret som innebär att folkvilja måste slå igenom helt och hållet, den är inte begränsad på något sätt.
Det intressanta som har inträffat under de sena åren är att denna tredje form av styrelseskick har blivit kanske det mest frekventa i hela världen.
Det är inte bara Putins Ryssland och det är inte bara Erdoğans Turkiet det är inte bara Orban i Ungern och Milley i Argentina och så vidare utan det är på väg att ta över denna tredje form och den finns ganska nära oss och därför är det ganska viktigt att klargöra tror jag argumenten för varför det är problematiskt med populism.
Mikael:
Du nämnde ju begreppet politisk liberalism och du är noga med att skilja på politisk liberalism från akademisk eller ekonomisk liberalism.
Varför är det så viktigt att göra när vi pratar om demokratiskt självförsvar?
Sverker:
Ja, därför att det förvirrar begreppen det är att man blandar samman frågan om frihandel och rättsstat med den här frågan om majoritetsstyrets legitimitet.
Mikael:
För du menar helt enkelt att ekonomisk liberalism det handlar om frihandel till exempel?
Sverker:
Ja, frihandel och marknadshushållning.
Alltså de sakerna är, det är ett problem för sig.
Och den akademiska liberalismen är ju mer en fråga om att argumenten räknas, inte samhällsställningen.
Det är ju liksom vad man lär sig vid universiteten.
Och som i någon mån har utbredning i samhället.
Men det är ju en annan sak.
Och det här är ganska viktigt för i synnerhet som det nu fungerar i världen att de politiska partierna som kallar sig liberala är på reträtt.
Då försvinner ju inte ambitionen för demokrati därför att det är många fler partier i våra demokratier som är demokratiska än vad som är liberala.
Mikael:
Och politisk liberalism, hur definierar du det då?
Sverker:
Politisk liberalism är försvaret av föreningsfriheten, yttrandefriheten.
Idén om legitim opposition, att det är okej att jävlas med regeringen.
Och det fjärde, det är rättsstatsprincipen.
Att alla fall ska behandlas lika.
Mikael:
Under Donald Trumps valrörelser så var det ett återkommande mantra som han förmedlade att han ville ”dränera träsket”.
Alltså minska inflytandet för bland annat byråkrater och lobbyister i Washington.
Men i din bok så håller du faktiskt ett litet försvarstal kan man säga för det så kallade träsket.
Varför gör du det?
Sverker:
Jo, jag gör det därför att träsket är liksom hans negativa ord för att karaktärisera journalistiken, juridiken och vetenskapen.
De tre institutionerna är ju de som i praktiken värnar den politiska liberalismen.
Alltså utan oberoende domstolar, utan oberoende tidningar och media och utan oberoende vetenskap så förekommer inte den typ av bearbetning som den konstitutionella demokratin förutsätter.
Du argumenterar för att vi behöver försvara demokratin i relation till tre stycken sårbarheter för att inte tappa människor till populismen.
Den första sårbarheten handlar om att det är svårt att avgränsa vilka som egentligen tillhör folket.
Den andra sårbarheten handlar om att det kan vara svårt att veta vilka som styr i en demokrati där makt delas mellan olika institutioner.
Och den tredje sårbarheten handlar om att ojämlikhet i samhället inte bekämpas tillräckligt effektivt.
Men demokrati betyder ju folkstyre.
Skulle du vilja förklara den här första sårbarheten?
Varför är det så svårt att avgränsa vilka som ingår i demos, alltså folket?
Sverker:
Ja. Hela den här ansatsen som jag har där, den går ju ut på att demokratin är sårbar.
Man måste inse att demokratin behöver försvara sig gentemot sina motståndare.
Och då måste man förstå vad de svaga punkterna är och omvandla dem, som jag ser det, till styrkebälten.
Att vi inser att demokratin är inte, är inget perfekt styrskick.
Det är det första med folkstyre, det är ju folket, vilka människor är berörda.
Det är det som är problemet.
Man fattar beslut av många slag i demokratin.
Men det kan gälla ett bostadsområde, det kan gälla en del av en kommun, det kan gälla en kommun, det kan gälla en region, hela landet, det kan hända hela världen.
Alltså det som politiken i all sin komplexitet sysslar med är ju frågor som i varierande grad berör människor.
Och det gör att man är sårbar för den kritiken som går ut på att ni har inget klart folkbegrepp.
Men den offensiva demokraten säger då att det är det som är poängen.
Det är någonting som är öppet och kan diskuteras hela tiden.
För det finns ingen lösning på problemet.
Demokrati i den här meningen är lösningen på olösbara problem.
Det är ett olösbart problem, vilka som är berörda.
Det är för det är i varierande grad hela folket och det är bostadsområdet.
Och när man erkänner det och går till offensiv och säger att det finns ingen bra teori om vad folket är, för då hamnar man i nationalism och nationalism av den slag som är aggressiv och som vi har sett hemska exempel på och ser hemska exempel på idag.
Mikael:
Och den andra sårbarheten att det kan vara svårt att veta vilka som styr i demokratin, vad handlar den om?
Sverker:
Ja, den handlar om att i en avancerad välfärdsstat så sysslar människor med... så finns det liksom rena forskare på den ena kanten och så finns det rena politiker på den andra kanten och däremellan finns det administratörer och så finns det yrkesverksamma som tillämpar vetenskap.
Det finns alltså ett antal grupper som inte bara tar order i rena linjen utan som dessutom ägnar sig åt att studera sin egen verksamhet och sin egen praxis i yrkena och i vetenskap och detta finns i varierande grad.
Och det gör att när man ställer sig inför attackerna från de populisterna som säger att det är inget folkstyre det här för ni pratar om... det finns folk som gör anspråk på att sitta inne med den juridiska sanningen, den vetenskapliga sanningen, den journalistiska sanningen och alla dessa experter på allt möjligt.
Ni har en svag teori, säger de.
Men då måste man gå till attack och säga vad skulle en stark teori vara?
Skulle det vara att man hittar en vetenskap om politiken som man kunde tillämpa?
Finns det lösningar?
Ja, det finns bara två lösningar.
Den ena lösningen är den som populisterna har.
De säger att all makt utgår från folket och det ska inte finnas några som stör den process som innebär att man för över ambitioner som finns hos folket till lagstiftning och budget.
Och det är ett störande moment det här, att träsket är störande.
Men då måste vi försvara träsket och säga att det är faktiskt en väldigt stor poäng.
Att vi ägnar oss åt att förfina... Trump säger att träsket förstör folkmedlingen.
Men vi som företräder träsket, vi säger ju att vi förädlar folkmedlingen.
Om folk vill ha dödsstraff till exempel så är det inte självklart att man ska gå med på det.
Utan man måste faktiskt argumentera i den frågan och reda ut vad det skulle innebära.
Och när man gör det så förädlar man folkviljan.
Och det gör ju att det finns folk som faktiskt inte vill ha dödsstraff.
Men vi tar det som ett exempel.
Och det är den typen av försvar som man lär sig genom att inse den punkt som de försöker skjuta in sig på.
Att folkviljan företräds också av väldigt många olika typer av människor som är sammanbundna.
Och det finns en teori bland statsvetare som heter skuggteorin.
Skuggteorin är alltså den här föreställningen.
Man lär sig bättre att försvara demokratin om man är klar över vad skuggteorin hävdar.
Skuggteorin hävdar då detta är oklart folkbegrepp och oklart styrelsebegrepp.
Och sen kommer vi till den tredje sårbarheten som är det förhållandet att det inte framgår av programmet för demokratin vad den ska göra för någonting.
Syftet med folkstyre framgår inte.
Men då försvarar man sig lämpligen med att säga att det är det som är själva poängen.
Att det finns olika uppfattningar om hur landet ska styras.
Och att de motstående uppfattningarna i fråga om idéer och intressen ska kunna bearbetas.
Så är det en poäng att inte föreskriva vad alltihopa går ut på.
Det är alltså oklarheten om syftet säger de.
Och denna oklarhet är ett styrkebälte.
Det är det som är själva poängen att man måste lösa ett problem som består i att det inte finns någon klar och alla och alla inser teori om hur man ska styra.
Och då summerar det hela sig till att styrkan med demokratin det är just att man uppfattar folket i pluralis.
Under det att en populist uppfattar folket i singularis.
Alltså den som får makten den företräder hela folket.
Och man har bara att lyda detta.
Och det här är en lära som är en annan lära än diktaturen.
För diktaturen hade liksom ett program för hur man skulle utveckla...
Men populismen är ett sätt att bara röra om i grytan och att ifrågasätta demokratins liberala moment.
Mikael:
I boken så skriver du att demokratin för sin överlevnad kräver ett välutbildat skikt av ansvarskännande yrkesutövare.
Samtidigt så kallar du det här för expertproblemet.
Vad är det?
Sverker:
Ja, expertproblemet är ju just det här att man kan inte försvara träsket genom att säga att jurister och ekonomer och statsvetare och andra ska liksom ges makten.
Utan man måste inse att det är ett gradproblem.
På olika områden så kan man komma fram till olika avvägningar mellan det som ska handläggas av förtroendevalda och det som ska handläggas av administratörer och yrkesutövare.
Så den moderna välfärdsstaten, om vi uppfattar den som sjukvård, kultur och utbildning.
Det utmärkande för de stora områdena är ju att rättsstaten har där sin motsvarighet inte i massa regler utan snarare utav yrkeskunnande som man bearbetar i skolorna, i sjukhusen och i universiteten.
Och för att kunna bearbeta motsättningar och målkonflikter så behöver man mycket expertis.
Men man kommer aldrig till den lösningen menar jag att experterna måste avgöra.
Ytterst måste folkviljan avgöra.
Men folkviljan får inte distansera sig från förvaltningen, vetenskapen och juridiken och journalistiken.
Mikael:
Och du argumenterar för att begreppet omdöme behöver göra renässans i yrkeslivet.
Varför är det en viktig demokratifråga?
Sverker:
Jo, det är därför att det är ett försvar för rättsstaten.
Det enda kritik jag har av rättsstatsbegreppet är att det har monopoliserats av juristerna, alltså domstolarna.
Men det har sin motsvarighet på i stort sett varje yrkesområde.
På sjukhusen, i skolorna, vid universiteten och i förvaltningen, alla grenar.
Så finns det här problemet om att man har att hantera målkonflikter.
Idéer står mot varandra.
Intressen står mot varandra.
Och då måste man faktiskt göra avvägningar som man dokumenterar och som man diskuterar rimligheten av.
Och det begrepp som då är centralt är omdöme.
Och det sysslar ju domstolarna också med, omdöme.
Men det är i princip samma sak som behövs i hela förvaltningen och i hela utbildningsväsendet och i hela sjukvården och så vidare så är det samma problem.
Det är en central fråga detta att bearbeta begreppet omdöme.
För det är det man ska tillämpa.
Mikael:
Du menar att ett effektivt demokratiskt självförsvar kan bygga på minst tre tekniker.
Grundlagsskydd, breddad rättsstat och demokratisk reformism.
Om vi börjar med grundlagsskyddet.
Vad har det för plats egentligen i en demokrati?
Sverker:
Ja, det är ju det yttersta stödet för demokratin.
Det är ju att det finns lagsystem på en högre nivå än de vanliga lagarna som är svårare att ändra helt enkelt.
Och det har vi ju alltid tillämpat i svensk historia.
De mer dramatiska länderna som i Frankrike och i Tyskland och så vidare så har det ju varit en väldig diskussion om grundlagar.
Det är ett problem.
Hur svåra ska de vara att ändra?
Och vad är det som ska innefattas i dem?
Och då har man ju ett problem där i praktiken.
Och det är ju att man kan inte ändra grundlagarna på ett sätt som gör att de inte går att ändra tillbaka.
Men det är liksom den första nivån.
Den andra nivån är det viktigare menar jag.
Det är ju den breddade rättsstaten.
För den breddning av rättsstaten betyder just det här att bearbetning och målkonfliktsanalys av målkonflikter så gäller det inte bara i straffrätten och i processrätten och så vidare.
Utan den gäller i vartenda klassrum, i varenda sjuksal över hela landet.
Så bearbetas ett problem som...
Mikael:
På vilket sätt då?
Sverker:
Man bearbetar de målkonflikter som finns.
Målkonflikterna finns inte bara i politiken utan de finns i arbetslivet.
Och i vartenda yrke måste man ha respekt för de erfarenheter som har gjorts tidigare och inse att det har kommit in nya omständigheter och ta ställning till dem och så vidare.
Och så i den meningen lever rättsstaten i hela samhället.
Man kan ju också illustrera detta genom att tänka på de bedömningar som gjordes under mellankrigstiden där man såg att i de fascistiska länderna så kunde man ha en rättslöshet för arrendatorer och för arbetare och för hyresgäster och så vidare.
Samtidigt som det var ingen kadaverdisciplin som gällde utan det var en övergripande makt som legitimerade lokalt våld.
Och det är där som det kommer in hur viktigt det är att bredda rättsstaten.
Och det är ju det vi gör i vår historiska erfarenhet när man till exempel har väldigt strikta regler på arbetsmarknaden.
Reglerna, de ska ju tillämpas på varenda arbetsplats.
Mikael:
Och hur ser status i Sverige ut för den breddade rättsstaten?
Sverker:
Ja, det är ett annat sätt att tala om välfärdsstaten.
Vi har ju naturligtvis kommit långt på den vägen.
Men det finns mer att göra.
Och de tendenser som finns i samhällsutvecklingen måste ju balanseras från den synpunkten.
Till exempel om förhållandena som följer utav de nya medierna.
Och där har vi ju i praktiken tagit bort förekomsten av redaktörer som håller ordning på samtalet.
Och därför måste det inte bli en sorts självdisciplin i samtalet som gör att samtalet inte blir destruktivt i stället för demokratifrämjande.
Mikael:
Och den tredje delen av självförsvaret den demokratiska reformismen.
Vad menar du med den?
Sverker:
Ja, det är ju en summering av vad vi har pratat om här nu.
Alltså demokratisk reformism är ju just konsten att lösa de olösliga problemen.
Ett olösligt problem är ju till exempel balansen mellan kapital och arbete på arbetsmarknaden och i industrin och i arbetslivet överhuvudtaget.
Att det finns liksom dubbla synpunkter där.
Dels ekonomiska rationaliteten och å andra sidan berättigade sociala krav där man måste hitta en lösning som gör att man håller undan sociala oroligheter.
Och det är den grundläggande målkonflikten.
Den andra målkonflikten är ju sånt som har med ekologi och ekonomi att göra.
Alltså på alla områden så finns det målkonflikter och demokratisk reformism det är att bearbeta målkonflikterna i ljuset utav att de är omöjliga konflikter i princip gäller.
Men just denna omöjlighet kan demokratin hantera om man tolkar demokratins uppgift som bearbetning av målkonflikter.
Mikael:
Vill du nämna någonting om hur du tänker kring att den här ekologiska hållbarheten rymmer målkonflikter?
Vilka tänker du på då?
Sverker:
Jag tänker på att vi både vill ha gruvor för att få fram järnmalm och metaller men på andra sidan vill vi värna naturen.
Det är en målkonflikt som är politisk och omöjlig egentligen.
Men samtidigt löser den ju i praktiken genom att man konfronteras.
Så det är ordnad konfrontation av grundläggande motsättningar.
Mikael:
Internationellt så är ju demokratin under tryck.
Och det finns säkert offentliganställda i Sverige som funderar på hur de skulle
agera om de såg tecken på autokratisering här.
Har du någon reflektion om det?
Sverker:
Ja, min reflektion kring detta det är att det ökar kravet på att häva upp sin röst och säga både i sin yrkeskapacitet och använda den frihet som finns.
Alltså, det finns ju en betydande frihet i föreningsfriheten och i yttrandefriheten och den ska man utnyttja.
Det här är ju saker som är värda att diskutera, i högsta grad värda att diskutera.
Och att det finns avgörande målkonflikter och vi tar nu i den aktuella svenska politiken kring kriminalpolitiken och straffpolitiken så är det ju en motsättning mellan å ena sidan de behov som uppfattas och samtidigt de fundamentala kraven på rättsstatlighet.
Och är det så att rättsstatligheten är under attack vilket många hävdar så ska det påvisas i så fall och diskuteras och hålla uppe samtalet.
Men jag menar, det finns en frihet i vår grundlag och så vidare.
Men om man är tyst, om man låter sig tystas så är det ju en ond spiral som går vidare och då blir utrymmet snävare och snävare.
Utan man måste använda de organisationer som finns och de medier som finns för att faktiskt diskutera såna här saker.
Mikael:
Finns det något annat hot mot demokratin som vi inte har hunnit diskutera som du vill lyfta fram?
Sverker:
Ja, det viktigaste hotet mot demokratin tror jag är en mentalitet som går ut på att inte skilja mellan pluralis och singularis.
Mikael:
I folket?
Sverker:
I folket, ja.
Det tror jag är själva kärnpunkten i det jag vill göra i gällande.
Att när man vänder sig mot populistiska tendenser så blir det ofta mer en fråga om folklighet och folket mot eliterna och så vidare.
Men det är inte det centrala.
Det centrala är just huruvida man uppfattar folket som så att säga ensam uppdragsgivare eller om man uppfattar folk av någonting i pluralis.
Där det finns många olika intressen och många olika idéer som står mot varandra och att det är det som ska lösas.
Mikael:
Tack så mycket Sverker Gustafsson för detta försvarstal för träsket och att det förädlar demokratin inte förstör den.
Vi ska inte låta oss tystas.
Vi ska låta samtalet pågå.
Det är några av sakerna vi kan ta med oss från detta samtal.
Tack så mycket.
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia.
På levande historia.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
Hur påverkar hat och hot inom akademin det demokratiska samtalet?
Vilka uttryck tar sig hat, hot och trakasserier vid universitet och högskolor? Vilka utsätts, och på vilka grunder? Vad betyder det för det demokratiska samtalet inom den högre utbildningen?
David Brax är utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Han är disputerad i praktisk filosofi vid Lunds universitet och har mellan 2021–2024 arbetat med en undersökning rörande utsatthet för hot och hat i svensk högskolesektor.
Undersökningen, ”Utsatthet vid svenska universitet och högskolor” är den första större kartläggningen av förekomst av hat, hot och trakasserier mot forskare och lärare i Sverige.
Programledare är Bodil Sundén, kommunikatör vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan. Avsnittet publicerades september 2025.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade idéer till insatser dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna nedan. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Vilken roll spelar akademin i det offentliga samtalet, tycker du?
- Hur kan man kunskapen om hat och hot inom akademin användas?
- Har du några exempel på att det demokratiska samtalet har hårdnat?
- Vad kan du göra för att bidra till ett öppet och konstruktivt offentligt samtal?
Bodil:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Jag heter Bodil Sundén, jag jobbar på Forum för levande historia och kommer hålla i det här samtalet.
Ur ett internationellt perspektiv har Sverige en god akademisk frihet.
Men hat, hot och trakasserier mot forskare och lärare vid universitet och högskolor i Sverige förekommer relativt ofta.
Det visar en kartläggning som presenterades förra året och som gjordes av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet i samarbete med Sveriges universitetslärare och Sveriges universitets- och högskoleförbund.
Vilka uttryck tar sig det här hatet, hoten och trakasserierna? Och vilka konsekvenser får det?
Det ska vi prata om nu.
Varmt välkommen David Brax. Du är utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning och författare till kartläggningens rapport.
David:
Tack.
Bodil:
Den här undersökningen är den första större svenska kartläggningen av hat, hot och trakasserier mot forskare och lärare.
Har behovet av den här typen av kartläggning inte funnits tidigare?
David:
Jo, behovet har funnits länge.
Så det här är ett problem som har diskuterats i sektorn i många år, flera decennier skulle jag säga.
Men det har diskuterats på basis av enstaka fall eller generella iakttagelser om vilken typ av problemsituationer man tror existerar.
Men det har inte funnits några större systematiska undersökningar. Vilket har varit väldigt synd, för det hade varit bra att ha en serie av några undersökningar där man kan jämföra utveckling över tid.
Bodil:
Vad är det det kan handla om för typ av trakasserier, hot och hat som man utsätts för?
David:
Alltså det vanligaste som vi hittar i det här resultatet är hotfulla mejl.
Men det kan också vara påhopp via sociala medier eller det kan vara påhopp i det fysiska rummet.
De flesta situationer som vi hittar det är i anknytning till undervisning eller handledningssituationer.
Och en mindre andel utspelar sig i just medier eller i sociala medier.
Så det är ganska stor variation mellan de olika typerna av incidenter.
Men de vanligaste verkar vara de mindre allvarliga, det som inte uppmärksammats så mycket tidigare.
Bodil:
Och vilka är det främst som utsätts och på vilka grunder?
David:
Det som vi fann i den här undersökningen är att det är framför allt studenter och kollegor, det är de största grupperna av uppfattade förövare. Och att externa personer är en mindre andel av dem.
Så det är egentligen en annan typ av situationer än vad man tidigare har trott var fallet. Som verkar vara vanligast.
Så det handlar mer om någon typ av slitningar internt. Och inte så mycket om externa hot.
Bodil:
Och vad blir konsekvenserna då av den här utsattheten?
David:
De vanligaste konsekvenserna är någon form utav självcensur.
Det är ju att man undviker vissa ämnen. Undviker att engagera sig i vissa ämnen. Man undviker att undervisa om vissa ämnen.
Det finns konsekvenser som handlar om att man överväger att lämna akademin helt och hållet.
Det finns en liten grupp som anger det som en utav konsekvenserna.
Och det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är konsekvenser av utsatthet.
Utan också av oro eller risken man bedömer existerar för utsatthet.
Så väldigt många censurerar sig redan på förhand.
Inte för att de har blivit utsatta. Utan för att de vet att det finns en sådan risk att man kan bli utsatt. Om man ägnar sig åt vissa ämnen till exempel. Eller om man beter sig på ett visst sätt.
Bodil:
Och är det några särskilda ämnen som sticker ut?
David:
Det mest förvånande resultatet är väl egentligen att det existerar inom alla ämnesområden.
Alltså över 30 procent anger att de någon gång har blivit utsatta inom samtliga ämnesområden.
Även i naturvetenskap, matematik och lantbruksvetenskap och så vidare.
Utsattheten är större inom humaniora och samhällsvetenskap. Med viss marginal. Men det existerar över alla typer av ämnen.
Sen ställer vi också en fråga som handlar om man arbetar inom ett fält som är laddat i någon mening. Där det har rapporterats om utsatthet tidigare, såsom genusvetenskap till exempel. Eller klimatvetenskap. Eller forskning som använder sig av djurförsök.
Och det vill säga att de ämnena är lite mer utsatta. Det finns en överrepresentation men den är inte jättestor.
Så det är egentligen spridningen över ämnesområdena som är det mest iögonfallande resultatet i den här undersökningen.
Bodil:
Och vad skulle du säga att det här betyder för det öppna demokratiska samtalet inom den högre utbildningen?
David:
Ja det är ju inte positivt för det öppna samtalet i alla fall. Det är ju uppenbart att samtalet begränsas på det här sättet.
Det finns människor som drar sig för att säga vad de tycker. Eller att ägna sig åt den forskning de vill. Eller att sprida de forskningsresultat som de skulle vilja sprida.
Vilket ju är motsatsen till ett öppet samhälle.
Det innebär också att de som faktiskt ägnar sig åt forskningskommunikation representerar en ganska liten andel utav forskarsamhället i stort.
Vilket gör att det kan bli en sned bild av vad forskningen säger i det öppna samtalet.
Och då missar man ett tillfälle att låta den forskning som görs påverka samhällsdiskussionen.
Bodil:
Akademin ska ju sprida kunskap från forskning till det omgivande samhället. Det som man tidigare kallade för den tredje uppgiften.
På vilket sätt ser du att hat och hot påverkar det offentliga samtalet?
David:
Jo, men det är samma sak där egentligen.
Och nu var det en ganska liten andel i vårt resultat som utspelar sig i sociala eller traditionella medier som har med det att göra.
Men det har nog att göra med också att folk redan har låtit bli att engagera sig i det offentliga samhället eller ägna sig åt tredje uppgiften. Delvis på grund av den här risken.
Alltså det finns ju många skäl till varför man inte ägnar sig åt forskningskommunikation.
Dels har det att göra med att man inte har tid och att det inte är en prioriterad uppgift och att det inte är meriterande på samma sätt som andra uppgifter inom akademin.
Men även detta, att det inte är värt det.
Det är inte värt besväret när man vet att det finns en risk för att man blir påhoppad.
Och det här behöver inte handla om kriminella handlingar, om regelrätta hot utan bara om att det finns ett obehag som skapas kring det här som gör att det inte är värt att ägna sig åt det.
Och där ser vi också ett resultat att kvinnor drar sig i högre utsträckning än män för att engagera sig i det offentliga samtalet på grund av det här. Så de är egentligen mindre utsatta i de situationerna - och det beror på att de har den här strategin. Att man ägnar sig inte åt sociala medier på grund av att risken är förhöjd.
Bodil:
Jag funderar på hur man stöttar varandra internt och samtalar om det här. Är det någonting som ni har kikat på?
David:
Nej, det har vi inte tittat på. Det här är ju en kartläggning av hur problemet ser ut så att säga. Och poängen med en kartläggning är att se vad man bör arbeta vidare med.
Så det är faktum att de flesta situationer som vi hittade är interna innebär att det är där man behöver lägga fokus för att få grepp om det större problemet.
Även om det kan inte vara de allvarligaste incidenterna som inträffar där men det är i alla fall de som påverkar forskarens vardag i högst utsträckning.
Så det är det fortsatta arbetet nu att se till att det finns någon form av supportstrukturer att folk vet vart de ska vända sig.
Det var ett resultat i undersökningen att folk vet ofta inte om det finns någon handlingsplan eller vem som är ansvarig eller vad man kan be om hjälp med när det gäller de här frågorna.
Så det är ju någonting som behöver göras nu.
Och då vet man att det hjälper inte med att avråda forskare att vara i sociala medier eller att låsa dörrar till institutioner om hotbilden kommer från egna studenter och egna kollegor till exempel.
För då finns ju den hotbilden kvar.
Bodil:
Universitetskanslersämbetet som granskar kvalitet i högre utbildning och forskning redovisade förra året ett uppdrag från regeringen som handlade om att genom fallstudier titta närmare på universitets och högskolors arbete med att främja och värna akademisk frihet.
Och de gjorde även en enkätundersökning som visade att varannan lärare, forskare och doktorand ansåg att den akademiska friheten är utmanad.
Och den utmaning som flest såg var homogenitet och likriktning.
Och tre fjärdedelar av dem som upplevt att deras akademiska frihet hade utmanats menade dessutom att det medfört någon form av förändring i deras beteende.
Vad tänker du om det?
David:
Ja, för det första kan man säga att det är en väldigt välskriven, väldigt bra och rik undersökning som egentligen borde uppmärksammas mer.
Och att det största hotet som många beskrev handlar om statlig styrning.
Men sen när det gäller den individuella friheten så är det framför allt homogenitet och likriktning på institutioner.
Och det finns ju definitivt en koppling till våra resultat här. Att det troligtvis är när man sticker av från den här homogeniteten som man riskerar att bli utsatt eller utfryst, till exempel.
Så det tyder ju på att det är en slags kulturproblem och inte bara handlar om enskilda incidenter.
Bodil:
Regeringen har nyligen tillsatt en utredning för att stärka forskares och lärares akademiska frihet.
Och utredaren för utredningen ska analysera regelverket som gäller idag och ta ställning till om och i så fall hur stödet för den akademiska friheten kan stärkas.
Mot bakgrund av er undersökning, vad ser du behövs för att stärka den akademiska friheten?
David:
Det är en bra fråga. Jag tycker det är jättebra att den här utredningen görs.
Det är lite synd att den har så väldigt mycket individfokus och att den riktar in sig på enbart regelverket.
Jag är säker på att det kan bli bra ändå för det är en väldigt duktig utredare som ska ha hand om det här uppdraget.
Det troliga är att vad som behövs är stärkta villkor för forskare och lärare. Alltså en slags trygghet.
Dels behöver man veta vart man ska vända sig naturligtvis.
Man behöver information om att sådana här incidenter kan inträffa och man behöver veta vad som ska göras då och man behöver veta det innan det händer.
Jag misstänker att det inte är regelverket som brister utan snarare information och existensen utav stödstrukturer.
Jag misstänker att det här också handlar väldigt mycket om arbetsmiljöförhållanden.
Att människor som har svaga anställningsförhållanden vill inte ställa till med besvär och vill därför inte uppmärksamma när de blir utsatta eller när de upplever risk för det här. Därför att man vill inte vara en besvärlig anställd.
Så det här handlar nog mycket om trygga anställningar, att folk är trygga med att följa sitt eget samvete, sin egen forskning dit den leder så att man inte behöver ta så mycket hänsyn för att anpassa sig till den kultur som råder eller de konkurrensvillkor som råder inom akademin.
Så det finns ett dilemma för forskare att man ska samtidigt passa in i ett forskarsamhälle och vara unikt lämpad att utföra den uppgift man har.
Vilket gör att man löper en ständig risk. Oavsett vad man gör så finns det en risk för att antingen vara irrelevant eller att bli utsatt.
Bodil:
Vad skulle akademin behöva för att kunna lyfta och ta det svåra samtalet utan alltför omfattande konflikter?
David:
Utan konflikter är nog... Jag vet inte ens om det är önskvärt. Konflikter kommer att existera.
Akademin skulle behöva att många forskare är inblandade i det offentliga samtalet.
Ett av de resultaten som lite ofrivilligt kom upp i den här undersökningen vi gjorde är att det är väldigt få forskare som ägnar sig åt den tredje uppgiften. Det är en liten andel.
Och att det är en grund genpool för forskare som tar den här expertrollen och tar den här rollen i akademin är i sig ett problem. Det innebär att de blir mer utsatta. Det innebär att det blir mycket smalare register av uppfattningar som förekommer i den offentliga debatten.
Det skulle behövas att tredje uppgiften skrevs fram tydligare som prioritet och som meriterande för forskare.
Jag tror också att ju fler som är inblandade, desto mindre blir risken för då sprids risken över fler.
Bodil:
Är det någonting annat som du tänker utifrån er kartläggning som är viktigt att lyfta?
David:
Ja, som oftast med kartläggningar så är det ganska viktigt att läsa ordentligt, så att säga och vara öppen för att problemet kan få se lite annorlunda ut än vad man trodde från början.
Att inte fortsätta att säga att det är sociala medier som är problemet för det är inte där de flesta incidenter inträffar.
Och att det är ett mycket bredare register av incidenter än vad man tror. Mycket fler situationer som man inte har tänkt på annars.
Därför att rapporteringen har varit styrd av en viss logik tidigare. Och nu har vi en kartläggning som visar att den rapporteringen varit lite missvisande.
Man behöver vara öppen när man läser, också när man läser UKÄ:s undersökning och när man läser den kommande undersökningen om akademisk frihet.
För att de här problemet kanske inte faller inom det narrativ man har på förhand.
Bodil:
Stort tack för det här samtalet, David Brax från Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.
David:
Tack så mycket.
Bodil:
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia. På levandehistoria.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
Lögner och propaganda
Hur kan vi använda historien för att förstå dagens påverkanskampanjer och dolda propaganda? Vilka strategier och metoder användes för påverkansoperationer under Sovjet-tiden och vilka likheter kan vi se med påverkanskampanjer i dag? Och vad kan vi som samhälle och individer göra för att stå emot?
Ingrid Carlberg är journalist, författare och ledamot i Svenska akademin. Hon har bland annat skrivit böcker om Raoul Wallenberg och Alfred Nobel. Det här samtalet utgår från hennes senaste bok, Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater.
Programledare är Bodil Sundén, kommunikatör vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan. Avsnittet publicerades maj 2025.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade idéer till insatser dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna nedan. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Tycker du att det är meningsfullt att blicka tillbaka i historien för att förstå dagens påverkanskampanjer? Varför?
- Vilka påverkansoperationer känner du till att Sverige har utsatts för?
- Vad kan olika delar av det svenska samhället göra för att motverka påverkansoperationer?
- Vad kan du göra för att motstå påverkanskampanjer?
Bodil:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Det här avsnittet handlar om dold propaganda och desinformation.
Och gäst är Ingrid Carlberg, författare och ledamot i svenska akademin.
Jag heter Bodil Sundén, jag jobbar på Forum för levande historia och kommer hålla i det här samtalet.
Det viktiga är inte hur det verkligen är, utan hur det ser ut att vara.
Det är en mening som går som en röd tråd genom Ingrid Carlbergs senaste bok Marionetterna:
En berättelse om världen som politisk teater.
Det handlar om trollfabriker, falska nyheter och polarisering, om metoder för påverkan som skapar motsättningar och skadar demokratin.
Det handlar om historien och det handlar om i dag.
Välkommen, Ingrid.
Ingrid:
Tack.
Bodil:
Världen som politisk teater är ju en del av bokens titel, och så skulle nog många beskriva den tid vi lever i precis just nu.
Och det gör ju temat för din bok så brinnande aktuellt.
Vad tänker du om det?
Ingrid:
Ja, jag tänker kanske lite det jag tänkte när jag skrev boken.
Att den där känslan kan man ju ha, att det liksom är någon slags föreställning bara att världen är som en politisk teater.
Det är inte bara en känsla, utan det finns faktiskt starka krafter som vill spela politisk marionetteater med världen.
Så det är liksom temat.
Bodil:
Och när jag läser den här boken, Marionetterna, så blir det väldigt tydligt att det här är ett ämne som har funnits med dig länge.
Vad var det som fick det att skriva boken?
Ingrid:
Det är ju precis som du säger att det här ämnet dolda påverkanskampanjer i olika former,
det har ju löpt som är röd tråd genom hela min karriär.
Så att jag har som journalist ägnat mig mycket åt att avslöja den här typen av dolda påverkanskampanjer.
Jag började som ung statsvetare, så skrev jag dessförinnan en rapport som handlade just om nya såna här påverkansmetoder i politiken som användes av företag i näringslivet.
Det handlar just om det här att verka utan att synas i ett slags marionetteater.
Och sen skrev jag böcker där det här dök upp i ganska stor omfattning.
Både när jag skrev en bok om läkemedel så kunde jag avslöja läkemedelsindustrins dolda PR-kampanjer på europeisk nivå.
Och när jag sen skrev en bok om Raoul Wallenberg, ja, då ramlade jag ju in i storpolitikens motsvarighet, alltså underrättelsetjänsters dolda påverkansoperationer och psykologiska operationer.
Det vi ser mycket av i dag.
Så att när den här påverkansmetoden fick en renässans eller plockades upp ur källaren igen i Moskva i början av 2000-talet, så var jag kanske ganska tidig med att se vad det var som pågick.
Jag såg liksom mönstret och tänkte att det här är en påverkansoperation, det här vill jag skriva om.
Sen dröjde det några år, och sen blev det boken Marionetterna.
Bodil:
Huvudpersonen i boken är Willi Münzenberg, som var PR-geni och propagandachef i Västereuropa för både Lenin och Stalin.
Men han är relativt okänd i dag. Vem var han? Och varför vet vi inte mer om honom?
Ingrid:
Skälet till att jag ville skriva om Willi Münzenberg är ju att det han ägnade sig åt då som ett slags propagandachef i Västeuropa under 20- och 30-talen påminner så mycket om de här strategierna vi har sett i dag.
Inte minst med trollfabriken som byggdes upp i St. Petersburg inför amerikanska presidentvalet 2016, som hette Internet Research Agency.
Willi Münzenberg, han byggde upp sin egen trollfabrik i Berlin under 20- och 30-talen, och på Moskvas uppdrag också med finansiering från Moskva.
Men det där fick ingen veta, det skulle ingen se.
Hela tanken var att alla de organisationen han startade, alla tidningar han gav ut, alla böcker han publicerade skulle framstå som oberoende vänsterlitteratur förstås.
Men definitivt inte styrd och finansierad från Moskva.
Och det var Willi Münzenberg.
Han var en väldigt karismatisk person.
Och varför vet vi så lite om honom?
Det är en väldigt intressant fråga.
För att om vi hade gjort tidsresan tillbaka till Berlin, säg 1930, så hade vi funnit två propagandaintresserade figurer.
Den ena heter då Josef Goebbels, som precis blivit propagandachef för nazistpartiet.
Och så har vi då Willi Münzenberg som förestår ett helt medieimperium i Berlin.
Vem är mest känd i Berlin av de här två?
Jo, Willi Münzenberg och han var också först på plats.
Så att ska man dra några paralleller mellan dem eller fundera lite över relationen mellan dem,
så var det ju Josef Goebbels som lärde sig av Willi Münzenberg snarare än tvärtom.
Sen utvecklade ju Josef Goebbels sin egen propagandastrategi, men liksom själva starten där,
där var Willi Münzenberg dominerande.
Bodil:
Om vi backar lite grann till när det började för Münzenberg.
Och då tänker jag på när han träffar och lär känna Lenin i Zürich några år innan den ryska revolutionen 1917.
Vad var det som hände?
Ingrid:
Alltså Willi Münzenberg befann sig i exil i Zürich.
Han var en vänstersocialist och kommunist från Tyskland som hade tvingats i exil.
Och där var ju även Lenin och hans närmaste bolsjeviker som då var i exil från Tsarryssland.
Han dras snabbt in i Lenins nätverk.
För det visar sig att man tycker då bland de här lite äldre bolsjevikerna att den här Münzenberg har allt en fantastisk pr-talang.
Han har ett fantastiskt nätverk, bland annat av vänstersocialister i Europa, unga vänstersocialister.
Han har gett ut nån tidning, han är bra på pamfletter och så.
Så att han kommer ganska nära och dras in i det här gänget.
Men han följer inte med till revolutionen i St. Petersburg för han är tysk och tåget som ska ta Lenin och hans närmaste genom Tyskland, genom Sverige till Petrograd, som heter på den tiden, ska gå igenom Tyskland.
Och då löper han stor risk att bli arresterad.
Så han dyker upp först senare, kan man säga, under Lenins regim.
Bodil:
Och de här påverkansoperationerna som vi pratar om.
De har ju funnits en lång tid tillbaka, men med Münzenberg så är det någonting som förändras, det blir en annan karaktär på operationerna och en annan omfattning.
Vad är det han gör som är nytt?
Ingrid:
Ja, det är klart, propaganda som sådan har jag alltid funnits, alltså försök att påverka människor i olika frågor, eller påverka opinion.
Jag skulle säga att propaganda funnits så länge människor har funnits.
Även dold propaganda och att plantera liksom falsk information har väl förekommit i sekel tillbaka.
Men det som händer här är ju något annat.
Han bygger ju upp ett nätverk som innefattar hela Europa till att börja med.
Det handlar om dold propaganda.
Det vill säga att du ska inte se den rätta avsändaren.
Det är som i ett slags marionetteater där han ska sitta i Berlin och ytterst är det ju Moskva som drar i trådarna då.
Men där ska Münzenberg sitta i Berlin och ratta ideella organisationer i hela Europa, utan att någon förstår att det är på Moskvas uppdrag.
Så han bygger upp ett nätverk av så kallade frontorganisationer, som man kallar såna organisationer då, där man inte egentligen ser vem som styr organisationen, utan den ser ut att vara oberoende, men själva har den täta kopplingar då till till exempel Moskva.
Alla de här tidningarna, han skickar ut bulletiner över hela Europa, så det är omfattningen, den internationella spännvidden är ju en del som är ny.
Det nya är också att han använder de här metoderna för en totalitär propaganda.
Till sina beståndsdelar uttänkt av Lenin, alltså att det är en attack på västvärlden.
Lenin vill genomföra en ny världsordning. Han vill genomföra en världsrevolution.
Och det är därför han vill underminera de ganska unga demokratier som fanns då i väst.
Och inlemma hela Västeuropa i ett slags kommunistisk international.
Det gör han då med totalitära propagandametoder som Lenin har mejslat ut där.
Man kan säga att de vilar på två ben, de här totalitära propagandametoderna.
Vi ser de ju i dag också, det är ju som om de repeteras.
Det ena är då systematisk desinformation, lögner helt enkelt, som inte bara handlar om att plantera falska nyheter, plantera lögner i debatten, utan också handlar om att plantera falska verkligheter, alltså att iscensätta händelser, upplopp, protester, som ser ut att vara spontana missnöjesyttringar, men som i själva verket har en uppdragsgivare, och är en slags marionetteater då.
Och det andra benet i den här strategin handlar om hat och polarisering, att man ska skapa, som Lenin uttryckte då i något av de här originaldokumenten, som man lärde folk på KGB-skolorna under 70–80-talen med hänvisning till Lenin, så skulle då agenter i väst, skulle spåra upp minsta lilla missnöje i västdemokratierna, och försöka blåsa upp dem till rejäla motsättningar, till hat och oförsonlighet mellan grupper, gärna rejäla sammandrabbningar som gör sig bra i medierna, och detta då som ett egenvärde för att trasa sönder demokratierna inifrån. För kärnan i liksom Lenins hela tänkande var att man skulle använda demokratiernas fri- och rättigheter, och använda dem för att krossa demokratierna inifrån.
Så det nya är då med Münzenberg är att han dels gör det i den här enorma omfattningen, det andra är att han använder totalitär propaganda i en attack mot västvärlden.
Bodil:
Det är ju verkligen som att se det som händer i dag, beskrivet från vår historia.
Ingrid:
Verkligen och då kan man göra iakttagelsen att på de här kurserna då som KGB höll på 70- 80-talen, där det har läckt ett antal föreläsningsanteckningar, det är därför vi vet att de hänvisade till Lenin och detta att spåra minsta lilla missnöje för att blåsa upp då hat mellan grupper i demokratier.
Vem var det som gick på de här KGB-kurserna?
Jo, en viss rysk president, naturligtvis, som var KGB-agent.
Bodil:
På ett ställe i boken så ringar du in de här metoderna, Marionetteatern.
Och jag tänker att det skulle vara fint om du kunde läsa.
Ingrid:
På min kammare kallar jag den emellanåt för metod M.
Propagandastrategin vars upprinnelse jag försöker ringa in.
Den har ju annars likt alla kära barn gränslöst många namn.
Förvirringen blir inte mindre av att strategin kan uppträda i så skilda former.
För att få fason på det hela brukar jag tänka att det rör sig om motsatsen till spioneri.
Metod M handlar inte om att i hemlighet samla känslig information, de citat inflytande agenter slutcitat som dras in i en sån här operation, har i uppgift att på dolda vägar sprida information.
Metod M är ett ideologiskt vapen.
Målet är att påverka opinionen och politiken i ett land, utan att ansträngningarna och den rätta avsändaren märks.
Därför rymmer strategin alltid inslag av teater eller ren desinformation.
Det kan handla om allt från planterade falska nyheter till högljudda debattörer och organisationer som inte är vad de utger sig för att vara.
Metod M handlar sällan om enskilda utspel eller planteringar.
Den bygger på systematisk planering och är väldigt svår att komma åt.
Metod M: M som i marionetter.
Bodil:
Tack!
Du har berättat att du upptäckte när du sökte i arkiven att den här benämningen metod M var en benämning som användes?
Ingrid:
Ja, jag tror att det var ett franskt underrättelsearkiv där man rapporterade om den här påverkansmetoden eller de här påverkansoperationerna som används av Sovjetunionen mot Västeuropa.
Och där man hävdar det då att i Tyskland så kallar man den här metoden för metod M, metod Münzenberg.
Bodil:
Hur gick Münzenberg till väga för att bygga upp de här enorma propaganda-organisationerna och påverkanskampanjerna?
Ingrid:
Ja, han fick ju pengar från Moskva så att han hade inte ont om pengar kan man säga.
Det var ju så att några år efter revolutioner så drabbades Sovjetunionen av en väldig hungersnöd som uppmärksammades i världen.
Och det där var ju ett streck i räkningen för Lenin som då ville sälja in den nya Sovjetunionen som ett lyckorike och i själva verket så spreds ju bilden av lidande, människor som dog, miljoner dog i Sovjetunionen under den här tiden i början på 20-talet.
Så då bestämde han sig för att här behöver vi göra någonting rent PR-mässigt.
Det här var inte bra för hans image och för bilden av Sovjetunionen.
Så den första kampanj Münzenberg byggde upp handlade just om svälten.
USA hade lovat att bidra med en stor räddningsaktion, hjälpaktion, för de hungrande i Sovjetunionen och det såg ju inte riktigt bra ut att kapitalistiska USA skulle rädda lyckoriket Sovjetunionen.
Så då var Münzenbergs uppgift att starta en alternativ kampanj som skulle samla arbetarna i Västeuropa och i västvärlden som skulle stötta Sovjetunionen för att ta udden av den amerikanska kampanjen.
Och det här blev ju bara en pr-kampanj.
Man ordnade insamlingar och internationella nätverk för de svältande i Sovjetunionen.
Men väldigt, väldigt snabbt så handlar det om att få ut andra bilder av Sovjetunionen.
Och sen fortsatte han med likartade organisationer.
Hans uppdrag var ju att dra in fler än rena kommunister i arbetet för en världsrevolution.
Och då behövde han närma sig vänsterliberaler och socialdemokrater som då hade ryggat tillbaka om det hade varit Moskva som hade kallat, men det gjorde de inte.
När man hade den här mellanhanden.
Så att han startade ju organisationer för freden.
Den typen av mer humanistiska aktioner, som kunde locka då, vänsterliberaler, humanister, vänsterintellektuella, mycket författare och konstnärer och byggde upp ett helt nätverk i många länder då av vänsterliberaler.
Och där utöver så gav han ut flera tidningar, lite olika profil från olika grupper.
Han gav ut en massa böcker, han startade bokförlag, filmer också.
Bodil:
Du berättar också i boken om Stockholms centrala roll i det här påverkansarbetet.
Kan du ta oss med till Stockholm?
Vad var det som hände?
Ingrid:
Det där med Stockholm som propagandahuvudstad, det var ju en tanke som Lenin egentligen hade redan på tåget tillbaka till Petrograd före revolutionen.
Dels så fanns det väldigt täta kontakten mellan bolsjeviker och flera vänster-intellektuella.
Och sen tror jag också att han tyckte Stockholm låg väl placerat.
På vägen tillbaka till Petrograd, så lät Lenin några av sina medarbetare stanna kvar för att sköta den här propagandan.
Och vi vet ju att något år efter revolutionen så är det en av de här propagandisterna, en kvinna faktiskt, som sitter i Stockholm och plötsligt överöses av pengar.
Hon kunde inte förstå den här kolossala mängden pengar som hon plötsligt skulle ha tillgång till bara för att bilda lite opinion för kommunismen.
Och det var väl där någonstans man började se vad Lenin var beredd att satsa på den här jättestora internationella propagandasatsningen.
Men det som sedan hände var väl att Stockholm blev inte propagandahuvudstad så länge, utan den rollen togs över skulle jag vilja hävda då av Berlin i samband med att Münzenberg började bygga upp sitt nätverk där.
Och varför är Willi Münzenberg så okänd för de flesta av oss i dag?
Det har ju mycket med hans öde att göra.
Han hamnade så småningom i onåd hos Stalin och blev förklarad folkets fiender efter nazisternas maktövertagande i Tyskland.
För då hamnade Münzenberg i exil och började driva den här typen av kampanjer mot Hitler och Nazityskland i en omfattning som Stalin inte gillade helt enkelt.
Och han hittades död i oktober 1940 med en snara runt halsen.
Och då förklarades det att han hade begått självmord, men den mest sannolika slutsatsen är ju att det helt enkelt var dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten som gjorde sig av med honom.
Han hade bland annat kallat Stalin för förrädare i en artikel mindre än ett år innan.
Och varför, han kunde fortfarande ha blivit någon sorts hjälte och martyr.
Men problemet var att många av de som var emot honom när han hamnade i onåd hos Stalin, de tyska exilkommunister som var emot honom.
De hamnar ju i ledningen för det nya Östtyskland efter andra världskriget.
Walter Olbricht var en av Östtysklands ledare under många, många, många år.
Under hela hans regim så var Willi Münzenberg förklarad en ickeperson.
Man fick inte tala om honom, man fick inte skriva om honom, det gick inte att söka på hans namn i arkiven.
Så det är förklaringen. De försökte helt enkelt sudda ut honom ur världshistorien.
Så först efter murens fall så började det komma substantiella böcker om honom.
Bodil:
Du varvar ju den historiska berättelsen med exempel från i dag i boken, och det blir tydligt att det handlar om att förstå samtiden med hjälp av historien.
På vilket sätt skulle du säga att historien är viktig för att förstå dagens påverkanskampanjer och dolda propaganda?
Ingrid:
Jag är inte den första som försöker förstå samtiden genom att se paralleller i historien.
Men i det här fallet så är det liksom mer än så.
Så att det jag kände när jag grävde mig ner i det här ämnet är att det jag fann med strategierna som Lenin byggde upp tillsammans med Münzenberg, inte minst, så är det här inte bara en parallell, det är manualen som sen användes, av Sovjetunionen under kalla kriget, då fick den här strategin namnet aktiva åtgärder till och med.
Sen levde den ett väldigt tynande liv där efter Sovjetunionens fall, för att återuppväckas då av Putin.
Och det är fler än jag som gjort den iakttagelsen att det vad Putin har gjort är ju bara att gå ner i källaren och hämta upp de gamla manualerna.
Jag ville skriva om metoderna för det oerhört viktigt att lära sig kärnan i den här totalitära propaganda för att förstå vad det som händer när vi utsätts för de här dolda påverkansoperationerna.
Och för mig var ju det här helt enkelt ett sätt att skriva om samtiden för att det är samma metoder.
Bodil:
Kan du ge något exempel från vår tid där vi kan se den här typen av metoder?
Ingrid:
Jag tänker på sånt som att det som Lenin bland annat propagerade för, att man skulle använda demokratins fri- och rättigheter och det demokratiska systemet för att störta demokratin inifrån.
Det vill han ju tillämpa också till exempel på parlamentarismen.
Han ville att kommunister runtom i Europa skulle agera som elefanter i en porslinsbutik och liksom förstöra.
Och där kan man se paralleller när det gäller inte minst stormningen av Kapitolium efter presidentvalet i USA 2020 som ju är en tydlig parallell till Riksdagshusbranden i Berlin 1933 som ju var ett mycket flagrant exempel på hur Riksdagshuset sattes i brand.
Och man skapade en massa dimridåer kring vem det var som låg bakom den strategin.
Men resultatet blev ju att den tyska demokratin krossades inifrån.
Med Riksdagshusbranden så var Tyskland som demokrati historia, då etablerades ju Nazityskland och diktaturen.
Och du har stormningen då sen av Kapitolium i januari 2021 där det yttersta syftet ändå var att med våldsamma metoder förstöra den amerikanska demokratin.
Och det var ju till och med så att en av de högst uppsatta militärerna i USA redan innan 6 januari drog parallellen till Riksdagshusbranden i Tyskland 1933, och kallade detta för ett Reichstag moment.
Så att parallellerna är många.
Bodil:
Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar så pågår omfattande rysk propaganda och desinformation med syfte att misskreditera Ukraina och att försvaga demokratiers vilja att stödja landet.
På vilket sätt skulle du säga att Rysslands metoder skiljer sig i dag från de som Münzenberg använde för Sovjets räkning för hundra år sedan?
Ingrid:
Det stora genomslaget för den här typen har påverkans-metoder förklaras ju av den tekniska utvecklingen.
Münzenberg, han fick ju arbeta manuellt.
Han fick skicka ut sina bulletiner med posten.
Det var ju papperstidningar.
Det var en ganska långsam verksamhet.
Och han hade ju inte heller samma genomslag som vi ser idag där du kan genomdriva en sån här masskampanj, på bara några minuter kan du förändra en opinion med digitaliseringen och inte minst smartphones och explosionen av sociala medier.
Så Münzenberg hade nog varit väldigt glad om han hade fått hela den verktygslådan i sin hand då på 20- och 30-talen.
Bodil:
Myndigheten för psykologiskt försvar har också gjort en opinionsundersökning som undersöker svenska medborgares syn på bland annat källkritik och vilseledande information, och drygt 80 procent tycker att de är källkritiska i ganska hög grad eller i hög grad, när de tar del av sociala medier eller nyhetsmedier. Är vi tillräckligt kritiska i flödet av all information som vi lever med i dag?
Ingrid:
Vi kan väl aldrig vara tillräckligt kritiska.
Jag skulle ändå vilja hävda att det har skett en utveckling där.
Vi ställs ju inför en väldigt svår uppgift.
Det är oerhört sofistikerade påverkansmetoder som går ut på att vi inte ska se att det finns några manipulationer.
Inte kunna identifiera att det finns fel i en del nyheter eller inte se att vissa uppror eller upplopp inte är naturliga utan sker på uppdrag av någon okänd uppdragsgivare och så.
Så det är väldigt svårt helt enkelt att se igenom det där.
Men jag tycker att det har hänt mycket när det gäller källkritiken och när det gäller medvetenheten, både hos ungdomar och hos vuxna, om vad som pågår, och att vi faktiskt måste ha ett kritiskt öga.
Bara det att skolor undervisar i källkritik på en helt annan nivå i dag.
Bodil:
I opinionsundersökningen som jag nämnde så svarade mer än hälften att de tror att främmande makt har påverkat befolkningen genom falsk och vilseledande information.
Men det här är ju opinioner, vad människor tycker eller tror. Är din uppfattning att påverkansoperationer har lyckats påverka opinioner?
Ingrid:
Ja absolut, utan tvivel.
Det gäller ju åsikter, men ibland tror man att det viktigaste med en sån här påverkasoperation är att plantera olika åsikter.
Men det viktiga målet för många av de här operationerna är att etablera oförsonlighet, polarisering mellan grupper i samhället och sprida hat helt enkelt, flytta gränserna för vad som acceptabelt att säga, höja konfliktnivån, förstöra den respektabla samtalstonen, den nyanserade debatten som är demokratins förutsättning.
Och om du bara ser dig om så är det någonting som har hänt i västvärldens demokratier de senaste tio åren så är det ju just den tilltagande polariseringen.
Människor har alltid olika åsikter.
Vi har ju demokratin som ett sätt att lösa att vi har olika åsikter.
Vi kan vara till och med ganska upprörda, missnöjda.
Men vi är vana vid att då diskuterar vi med varandra och hittar en kompromiss och en lösning och kommer framåt.
Idén här är att försöka klippa av alla de möjligheterna och öka polarisering så pass att man kanske inte kan prata med varandra, man hatar varandra öppet.
Språkbruket blir grövre och mer hatiskt.
Man går ju ofta ganska handfast till väga för att skapa de här motsättningarna också.
Det såg man ju exempel på i presidentvalkampanjen i USA 2016 när trollen i St. Petersburg på distans satt och rattade manifestationer mellan jag tror det var i Texas så var det en grupp som hette United Muslims of America som skulle möta då en grupp som handlade om att man ville befria Texas från muslimer.
Och bägge de här grupperna såg man till från St. Petersburg att de skulle manifestera på samma plats vid samma tid en viss dag för att få till den här konfrontationen då.
Så man kunde vara ganska konkret och väldigt handlingskraftig när det gällde att åstadkomma det här.
Bodil:
Var går gränsen skulle du säga mellan legitim opinionsbildning, å ena sidan som ju är en viktig del av demokratiska systemet.
Och å andra sidan propaganda och desinformation?
Ingrid:
De här krafterna, man skulle kunna tala om de som anti-demokratiska krafter och ibland är det då främmande makt.
De har ju som syfte just att sudda dom där gränserna, så att vi inte ska se när det handlar om opinionsbildning, alltså det som är legitimt i en demokrati, och när det handlar om den här typen av marionetteatrar som är illegitim i en demokrati.
I en demokrati måste vi ju veta det är som är den rätta avsändaren.
Och om man då orkestrerar den här typen av påverkansoperationer på bred front, där vi inte ser att den egentliga avsändaren sitter i Moskva eller i Teheran, då skadas demokratin.
Den skadas även om det är något parti i Sverige som skapar sig en trollfabrik så att vi inte rätt kan värdera den propaganda som kommer ut.
Så just de här dolda påverkansoperationerna där tar man ju steget från vad som är legitim opinionsbildning till en illegitim tycker jag.
Men sen om du dessutom använder de här metoderna och för den här typen av anti-demokratisk totalitär propaganda som är ett slags ideologisk attack med obskyra medel så är det mindre legitimt.
Så hur ska man då se skillnad?
Jag tycker ju hela den här förstärkningsstrategin som finns som inryms då i den här delen i den totalitära propagandan som handlar om att skapa hat mellan människor.
Där är ju målet sällan att plantera vissa åsikter utan att just föda fram hat och det gör man ju med onaturliga förstärkningsmetoder.
Där kan man spåra om någonting får en onaturlig aggressionsnivå i förhållande till vad det är för åsikter man framför.
Bodil:
Vad vill man åstadkomma med att använda de här metoderna i dag?
Ingrid:
Man ska ju komma ihåg att det är naturligtvis inte bara Ryssland som ägnar sig åt den här typen av dolda påverkansoperationer för just totalitär propaganda.
Utan det är ju många auktoritära stater som vi vet; Iran, Kina och även anti-demokratiska krafter inom länderna.
Det är ju helt enkelt anti-demokratiska aktioner.
Vad man vill åstadkomma är att försvaga västvärldens liberala demokratier.
Och Lenins mål med de här propagandaaktionerna var ju att åstadkomma en världsrevolution, en ny världsordning.
Om man ser från Moskvas horisont så har ju målet för Putins och Kremls informationskrig det senaste decenniet och mer än så, varit just att åstadkomma en ny världsordning, att försvaga de liberala demokratierna i västvärlden.
Bodil:
Demokratiforskningsinstitutet V-dem visar i sin senaste rapport att antalet demokratier backar i världen.
Och de pekar på att favoritvapnet i händerna på de som leder autokratiseringsprocesserna, alltså avdemokratiseringen, är att censurera media.
Du är själv journalist i grunden.
Vilken roll tycker du att journalistiken spelar för att avslöja propaganda och desinformation?
Ingrid:
En oerhört viktig roll.
Jag skulle säga att den oberoende kvalitativa journalistiska granskningen är vårt viktigaste försvar.
För det är klart att vi genom att lära medborgarna metoderna i den här typen av påverkansoperationer, lära oss det här med totalitär propaganda, så kan man öka vaksamheten i befolkningen.
Men befolkningen kan inte själva ägna sig åt och granska och se igenom den här typen av väldigt sofistikerade kampanjer.
För det krävs ju avancerad journalistik.
Den etablerade granskande journalistiken är värd allt vårt stöd.
Och behöver ju snarare rustas upp än rustas ner i dag.
Bodil:
Forskningsinstitutet V-dem skriver också att hälften av de länder som håller på att avdemokratiseras i ökande utsträckning sprider desinformation, och att polariseringen ökar i en fjärdedel av alla världens länder.
Hur kan demokratiska samhällen försvara sig mot och bemöta de här påverkans-operationerna?
Ingrid:
Det är ju den stora frågan för det ligger i sakens natur att det är väldigt svårt.
När man utnyttjar demokratins sårbarheter för att förstöra demokratin så finns ju i försvaret också risken att man offrar viktiga demokratiska värden.
Ibland kan man ju ropa på att vi ska strypa yttrandefriheten för att skydda oss mot hat och lögner på nätet.
Då går man ju bara de här propagandisterna till mötes genom att på egen hand strypa demokratin.
Jag tror att det viktigaste vi kan göra som demokrati för att bemöta den här typen av påverkansoperationer är just att lära oss om metoderna.
Och att via journalistiken avslöja dem medan de pågår för att ta udden av dem.
Det där är ju oerhört svårt.
Men bara på senaste året tycker jag att man kan se hur de har blivit vanligare och vanligare att medier i väst kan avslöja den här typen av påverkansoperationer mycket snabbare.
Man behöver inte gå tillbaka till 20–30-talen för att kunna så att säga bevisa hela kedjan tillbaka i det här fallet då till Moskva.
Du har flera exempel på det.
Bara senaste året.
Det bästa sättet är att avslöja påverkansoperationerna medan de pågår.
Men det är också viktigt att hela tiden tänka på att inte dras med i den här typen av hatstormar som man försöker skapa.
Att inte retweeta hatspråk, att vara noga med tonläget i politiska diskussioner, vårda nyanser, därför att det är demokratins kärna.
Bodil:
Du nämnde att det finns exempel från de senaste åren på påverkanskampanjer som medier avslöjat.
Vill du ge något exempel?
Ingrid:
Ja, strax efter Hamas attack på Israel i oktober 2023 så vaknade ju Paris upp till ett slags graffitti-attack.
Där man hade då under natten målat davidsstjärnor på vissa fasader i Paris, som skulle påminna om andra världskriget att man pekar ut vad judar bor.
Och det här väckte ju otroligt starka reaktioner, men det gick bara att två veckor innan Le Monde faktiskt avslöjade att detta rörde som en påverkansoperation.
Och sen dröjde det nog högst en eller två månader innan franska medier hade lagt ut hela kedjan tillbaka till FSB:s femte avdelning i Moskva.
Det hade gått via någon inflytandeagent i Moldavien som hade skickat två moldaviska proxis eller ombud eller agenter, vad du vill kalla dem, som då på plats i Paris togs emot av någon annan inflytande-agent som gav de färg, som gav de mallar för de här stjärnorna de skulle måla och så 500 euro i handen.
Och så skickades de ut för att måla på väggarna då, så det skulle se ut som en spontan antisemitisk aktion i Frankrike och i själva verket var allt riggat.
Och samma personer hade några månader innan deltagit in någon anti-Nato demonstrationen, så att det var ganska tydligt att det rörde som en påverkansoperation.
Och jag tror att det finns en strategi från västliga underrättelsetjänster där man helt enkelt delar med sig mer av konkret information kring de här operationerna, för att det ska gå att avslöja dem.
Bodil:
Jag tänker att det kan kännas ganska tungt att se hur demokratin utmanas runt om i världen.
Tänker du på något särskilt från historien som kan hjälpa oss att känna hopp inför framtiden?
Ingrid:
Ja, man kan ju tänka tanken att den då stora påverkansoperation som jag skrev om som Willi Münzenberg ledde från Berlin.
Den resulterade ju inte i någon världsrevolution.
Resten av västvärlden blev inte kommunistisk.
Så på så sätt kan man ändå känna visst hopp om vi nu försöker blicka tillbaka i historien.
Sen är det ju också så att vi har ju aldrig sett en satsning av den här magnituden som vi gör nu.
Jag tror nog mer att den här ökade medvetenheten i västvärlden om vad det är som händer, att det är det som är vårt stora hopp.
Många säger ju att AI blir vår undergång.
AI kan användas för den här typen av operationer på ett sätt som vi inte ens kan föreställa oss.
Det kommer att vara oerhört svårt att se igenom då.
Men då brukar jag tänka att kan den tekniken skapa det, så kan väl den tekniken också skapa försvaret.
Det vill säga skapa en teknik som gör att man faktiskt lättare ser igenom den här typen av operationer.
Det är mitt lilla hopp.
Bodil:
Du inleder boken med ett citat av författaren Arthur Koestler, bland annat känd för boken Natt klockan tolv på dagen där han skildrar Stalin-tiden.
Jag tänkte be dig läsa upp det citatet som avslutning.
Men vill du först bara säga varför du valde det som inledning på din bok?
Ingrid:
Alltså Arthur Koestler är ju en fantastisk författare.
Jag tror jag har tre eller fyra såna här riktiga guldcitat av honom i boken.
Men när jag läste just det där så fick jag känslan av att det är precis så här det är i dag.
Och det här sker vi ju han i efterhand, men han avsåg ju stämningen kring dom påverkansoperationer som Willi Münzenberg medverkade till.
Hur världen såg på de kampanjerna.
Han skriver så här:
Världen följde skådespelet med spänning och med samma begränsade förståelse för den verkliga innebörden som små barn har när de ser en komplicerad thriller.
Ty, världen var ännu inte van vid den totalitära propagandans scentrick.
Dess fantastiska bluffar och dess lönnmördarmetoder.
Bodil:
Stort tack, Ingrid Carlberg.
Ingrid:
Tack!
Bodil:
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia.
På levandehistoria.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
Timothy Snyder om lärdomar från Förintelsen och demokratins framtid
Vad kan vi lära av Förintelsens historia? Vilka historiska paralleller mellan 1900-talets början och vår samtid finns det nu när det åter igen är krig i Europa? Vad lär oss historien om att värna demokratin och motverka demokratins nedmontering? Det är några av frågorna som diskuteras i detta avsnitt.
Timothy Snyder är historiker, författare och professor på Yale University i USA. Hans arbete har fått stor uppmärksamhet för hur han kopplar historiska händelser till samtida frågor, och belyser demokratiska samhällens motståndskraft och skörhet.
Snyder har skrivit flera böcker, bland annat Om Tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde årtiondet och Om frihet.
Det här är ett specialavsnitt på engelska som spelades in live inför publik på ABF-huset i Stockholm på Förintelsens minnesdag den 27 januari.
Programledare är Bodil Sundén, kommunikatör vid Forum för levande historia.
Läs poddavsnittet som text här nedan.
Avsnittet publicerades i februari 2025.
Bodil Sundén:
Du lyssnar på en podd om demokrati från myndigheten Forum för levande historia.
Jag heter Bodil Sundén och jag jobbar på Forum för levande historia.
Det här är ett specialavsnitt på engelska där du först hör en föreläsning med
historikern Timothy Snyder och därefter har jag ett samtal med honom.
Timothy Snyder är författare och professor i historia på Yale University i USA.
Hans arbete har fått stor uppmärksamhet för hur han kopplar historiska skeenden,
såsom Förintelsen, till aktuella samhällsfrågor och belyser
både den motståndskraft och skörhet som kännetecknar demokratiska samhällen.
Timothy Snyder har skrivit flera böcker på det här temat.
Mest känd är Om tyrani, 20 lärdomar från det 20-århundradet.
Och i sin senaste bok, Om frihet, utforskar han begreppet frihet.
Vad det är, hur det har missförståtts och
varför frihet är vår enda chans till överlevnad.
Det här avsnittet spelades in live inför publik på ABF-huset i Stockholm
på Förintelsens minnesdag den 27 januari.
Timothy Snyder:
It's very gratifying to see all of you here today to remember and to consider
and to think. As a scholar, the thinking part might be the most important for me because remembering,
important though it is, is only the beginning of considering. Of thinking, of imagining how things could have happened and therefore how things
might happen again.
History is a curious sort of endeavor. It's not really valued very much in contemporary life.
Those of us who do it are invited less and less often to comment on contemporary
affairs, except, of course, when there's a round anniversary.
Of an uncontroversially very important event.
And the concern for us, or at least the concern for me,
is that we remember the essential power of instruction from history.
The essential power of instruction from history consists in this.
Something did happen, and therefore it could have happened.
This may seem very simple, but I think it goes very deep.
Just remembering that something like the Holocaust did happen,
that millions of Europeans were involved in one way or another, directly
or indirectly, with the murder of millions of other Europeans, to remember that
already goes fairly deep. But the could-have-happened part goes even deeper,
because if we remember that because it happened, it could have happened,
then we're forced to ask ourselves, what could mean?
What are the causes? What are the sources? How can we try to prevent?
Because in order to get from remembering to preventing,
we have to go by way of understanding and interpreting.
Remembering is the beginning. But it can't be the ending.
And it's in this spirit that I want to share with you a few remarks.
I can't help but begin these remarks in the setting of the world or the Europe in
which we now are.
The Holocaust was commemorated for many round anniversaries,
the 10th, the 20th, the 30th, the 40th, the 50th, the 60th, the 70th.
Without there being a major war taking place in Europe.
I think it's quite essential for us to remember and for us to ground ourselves by
remembering that a major war is taking place in Europe right now.
And indeed that the scale of the war,
the scale of Russia's war in Ukraine, is comparable to the scale of the world wars.
The casualties now run into the hundreds of thousands easily.
Probably well over a million, and the refugees run well over 10 million.
So we're looking at an event which is something like a world war,
but which is being fought on the European side just by one country,
and that is to say by the Ukrainians.
And I want to dwell on this for three reasons.
The first is, if it's happening, that means it could have happened.
And we have to ask ourselves, what are the things that made this war possible?
I also want to dwell on this because I'm in Sweden,
and it strikes me that Swedes don't always remember to what
extent their history is connected with Ukrainian history.
A funny thing happened on the way to the writing of Snorri's Edda,
which is that, thank you for acknowledging that you know what I'm talking about.
It's very reassuring to be with Scandinavians and have them say, oh
yes, of course. But a funny thing happened on the way to the writing of Snorri's Edda, which is
that Scandinavia was cut off from Eastern Europe by Christianity.
And then not much later,
it was cut off from Eastern Europe by the Mongol invasions, which means that
the great significance of Eastern Europe to your own cultural history,
I think, is often forgotten or minimized.
One has to look hard to see it, but if one does, it's there.
The state, which was known as Kievan Rus, was,
for all practical purposes, a fourth Scandinavian state.
It was largely founded by people from Svea.
Its familiar relations, its languages,
its stories would be very familiar to people from Scandinavia.
And I would say more.
The stories that are familiar to you or the myths that are familiar to you were
to a great extent actually formed by the East European experience of Scandinavians.
The way that the gods and the myths turned out had to do with experience with Balts
and Finns and Turkic peoples and Slavs.
And this is very clear in the stories if you read them that way.
I've made this little diversion because it seems to me to be very important that we
hold on to the connections that we have.
If they are real.
And it seems to me that it ought to be remembered
that in this country, when we think about Ukraine, we're not just thinking about a
country which is nearby or perhaps strategically significant,
but also about a country whose history has very many commonalities with the
history of Sweden and Denmark and Norway and Iceland.
The third reason that I'm going to dwell on this war is that the fact that
this war was possible helps us to see how the Holocaust was possible.
Not that these events are identical, but that there are some uncanny overlaps
between our own moment and between the moment of the 1930s and 1940s.
And our difficulty in seeing how the war in Ukraine was possible can also help us
to see what we might be overlooking when we try to think about how the
Holocaust was possible. Now, how can we do this?
The way that we can do this is by asking about some of the deep causes
of the Holocaust itself,
and then noting how they're connected to events that are going on now.
The elemental connection is that Ukraine was Hitler's major war aim.
The Second World War in Europe was fundamentally about control of Ukraine.
And its agricultural resources.
Hitler's great fantasy was
that control of the black earth of Ukraine, the schwarze erde der, the korn kammer, that control
of Ukrainian agricultural resources would transform Germany into a world empire.
Ukraine was the essence of his war planning.
Also is deeply connected to the Holocaust because Ukraine had been for hundreds of
years a world homeland of the Jews, along with Belarus
and Western Russia and Poland.
And it was the fact that Hitler sought to conquer Ukraine precisely that
brought the German army eastwards over
the territories where most of the Jews of Europe lived at the time.
In all of these ways, Ukraine and others,
Ukraine is essentially connected to the Holocaust.
But if we dig a bit deeper,
we can see some of the factors that caused the Holocaust,
and then those in turn can help us think about our present preoccupation.
Hitler talked about Lebensraum, about habitat, about living space,
and he had in mind, above all, Ukraine.
The notion of Lebensraum was fit into a larger vision of the world,
a vision of the world which involved an endless competition for resources.
It was a vision of the world, as we might see it today,
that was characterized by ecological panic.
If you read the beginning of Hitler's Mein Kampf, which you don't have to because I
have, you see that this is his view of the world, of the universe.
There are shortages of resources. There are too many people on the earth.
And therefore, the natural thing
that has to happen is a competition of races for land and therefore for food.
Hitler says science cannot solve this problem.
Technology cannot solve this problem. Ecological panic is normal.
And Hitler also says, and this is very important,
the thing which is holding us back from our fight for resources are the Jews.
It's the Jews who teach us about the law.
It's the Jews who teach us about constitutions,
about fairness, about solidarity, about working class consciousness,
about working class solidarity.
It's the Jews who teach us about the existence of states.
It's the Jews who teach us about Christianity.
Every idea for Hitler that involved humans recognizing other humans,
as opposed to races hating other races, every idea of human solidarity
or human reciprocity, said Hitler, is Jewish.
That is the nature of Hitlerian antisemitism.
And so the drive for Lebensraum is integrally connected to the
version of anti-Semitism because the Jews have
to be destroyed so that the racial struggle can begin.
And of course, it works the other way too. When the racial struggle begins,
when Hitler invades Eastern Europe, then the murder of the Jews can also begin.
So, and this is the second point, we now see, and I think it's hard to see,
we now see the deep black character of Hitlerian anti-Semitism, which contains
a kind of thoroughgoing nihilism.
It's a denial of all good things.
Hitler's claim is that all of the things that we might recognize as good,
from various political perspectives, incidentally, it could be constitutions,
it could be labor unions, all of these things,
says Hitler, are the work of the Jews.
Christianity, communism, capitalism, all of these things which involve
human relationships are the work of the Jews.
And what is left, thinks Hitler, when the Jews are destroyed,
is an essentially animal human nature.
What's left is that we belong to races, just as animals belong to species,
and then we will compete.
Then we will fight. Then we will kill each other.
Then we will starve each other as God meant for us to do.
So beneath Hitler's anti-Semitism is ultimately a kind of nihilism.
The third cause of the Holocaust. Which I think is worth remembering today, is the destruction of states.
So when we think about the history of the Holocaust and when we consider how the
history of the Holocaust is usually taught,
it has to do with the rise of Hitler inside one state, inside Germany.
And that, of course, is very important.
It's very important that the rule of law in Germany was perverted such that some
people became second-class citizens.
It's very important that Hitler was
able to govern from 1933 onward by way of a state of exception,
a kind of permanent state of emergency which lasted until 1945.
It's very important that Hitler ruled not just through state institutions but
through parallel non-state institutions.
The Nazi party and the SS, which was not a state institution.
It was a party paramilitary.
It was an organization beside the state, which was allowed to use violence.
That's very important.
It's very important that after 1934, Hitler was defined as the Führer,
as the leader, rather than as prime minister
or president, that he set himself above the state and beside the state.
All of these things are very important.
The transformation of Germany is very important.
But the Holocaust only begins in the sense of large-scale deportations
and large-scale murders when Germany is able to destroy other states.
Austria, Czechoslovakia,
and then especially Poland and the attempt to destroy the Soviet Union.
And this is how it all comes together, the attempt to
destroy the state of the Soviet Union.
Is connected to the anti-Semitic belief that the Soviet Union is run by Jews
and therefore will be easy to defeat,
which is in turn connected to the idea that the Soviet Union is full of
valuable agricultural goods, especially in Ukraine, which should belong to Germany.
So in practice,
though, The Holocaust advances insofar as Germany is able to destroy states.
And from your North European perspective or from a West European perspective,
this ought to be clear.
The thing which is different, for example,
between Denmark and
Estonia is not that the Danes were nicer people than the Estonians.
It's not that there was less anti-Semitism.
In Denmark than there was in Estonia. That is not the difference.
The difference is that the Estonian state was twice destroyed, first by the Soviets
and then the Germans invade afterwards, which creates a
very different political situation than the one that prevailed in Denmark.
And so even as we celebrate the rescue of the 5,000 or 6,000
Danish Jews in 1943 by Sweden, we have to remember that things like that are only
possible because there was a Danish state and because there was a Swedish state.
Had Scandinavia been in an East European position, things like that would have been
unthinkable regardless of how much goodwill there might have been.
I choose that anecdote just to make the general point that
there is a politics to all of this which goes beyond the transformation of Germany.
It has to do with what Germany does to states which it seeks to invade.
The way that Germany treats France,
for example, is very different than the way that Germany treats Poland.
The largest number of
victims of the Holocaust inside occupied France are Polish Jews, not French Jews.
And that's for the very specific reason that Polish Jews in France had
no state protection because
the Polish state had been destroyed from the point of view of Germany,
and they had no citizenship from the point of view of Germany.
French Jews had citizenship, which meant in order for them to be deported,
and of course many were, but in order for them to be deported, they
first had to be depatriated.
A whole process had to be gone through.
So if you think of this difference between Estonia and Denmark,
where in Estonia almost all the Jews are
killed, and where in Denmark most of them survive, or if you think of the difference
between French Jews in France and Polish
Jews in France, then you have your mind on this very important factor of politics.
To what extent does a state in fact exist?
Where the Germans destroyed states, where Germans destroyed the civil order,
where Germans undid the civil code, where nobody was a citizen.
The Holocaust was carried out with much greater thoroughness than elsewhere.
So I bring these factors to mind in reverse order now,
this destruction of
states, the global anti-Semitism,
ecological panic, because these are the kinds
of things, in my view, that not only help us to understand the Holocaust itself,
but also help us to think forward to the future.
Because as I think we all ought to remember, commemorating the Holocaust
always has three dimensions.
There's the dimension of respect for those who survived and for those who did not.
There's a dimension of dignifying oneself and one's society
by taking a serious reconsideration of what one did in the past.
But there's also the dimension of
thinking about how this knowledge would affect how we prepare for the future.
And that, it seems to me, is a very important dimension.
So in that dimension, we can only really address if we talk about the causes.
So let's think for a moment about the present war and about the condition we are in looking forward.
If we believe that, or if you'll accept with me, if just for these purposes,
that the destruction of states is a very important element in the history of
the Holocaust, it allows you to evaluate current events perhaps a bit differently.
It would make one concerned, for example, about people who wish to weaken European states or the European Union.
It would make one concerned about people who wish to weaken the federal government
of the United States.
It certainly, I think, brings into clear focus Vladimir Putin's avowed
goal of destroying the Ukrainian state, which may seem like an obscure detail.
But I think in light of what we know about mass
killing, it's something very important.
And by the way, I say mass killing advisedly.
There is a history of genocide and ethnic cleansing,
which includes the Holocaust and goes beyond it.
And this point that I'm making about state destruction is a general point.
Mass killing generally takes place
in settings where borders have been blurred,
states have been weakened, or states have been destroyed.
Just having an authoritarian regime is not enough.
You also have to have this blurring or this destruction of the state.
That's a general finding, which is true in the Holocaust,
but true also in other cases that we know about.
The second point that I mentioned, the global anti-Semitism or the nihilism.
We have much to be concerned about with anti-Semitism itself right now.
These things are impossible to measure with any kind of scientific precision,
but I think few people would disagree if I say that public anti-Semitism,
anti-Semitism on the part of major public figures,
is a problem today in a way that was
not a problem five years ago or ten years ago.
And, of course, we also have the issue that we have social media.
Before which many people spend more time than they do with
their fellow human beings, in which anti-Semitism is not only present,
but I would argue is algorithmically favored by systems which are designed
or which tend to make us think more conspiratorially and which tend to
turn us one against the other.
We're also, when it comes to this war in Ukraine
in particular, facing a very radical attempt to trivialize
or I think in a way endorse
the Holocaust, which is Putin referring to the government of Ukraine as Nazis.
It's not just this is not true.
It's the kind of lie which is meant to destroy the truth.
The people to whom he is referring are, of course, Jews.
And so his claim that it's the
Jews who are the real Nazis and they're the Nazis because they're the Jews.
Is meant to undo the process of commemorating the Holocaust.
It's meant to destroy the landmarks.
It's meant to make it impossible to understand what's going on.
And it connects back to the state destruction, because when Putin says
Ukraine has no right to exist, its government is illegitimate, the
thing that he's not saying out loud, but which Russians understand
him to mean, is it's not a legitimate government because there are Jews in it,
and therefore it can't be a Ukrainian government.
That's not something which is possible.
And when we consider 2025, this third factor, this ecological panic,
is also very much present.
We are in a world where we're choosing between using more or using
less hydrocarbons.
We're in a world where there are people who profit from hydrocarbons and who
therefore are willing to risk resource competition and resource war.
We're in a world where the ecological panic of the 1920s and 1930s could return.
And of course I'm not saying that
Hitler's view in the 1920s and 1930s was correct. On the contrary, it's horrifying.
But what I'm saying is that ideas like his about resource competition
and resource war are going to be more plausible,
if we choose a world in which resources are in fact scarcer,
in which floods are more likely, in which fires are more likely,
and so on and so forth.
And this is, of course, literalized in my country and other places right now as we
struggle simultaneously with fires and with floods.
And then, of course, we also in this world have new kinds of problems
with the rule of law.
Which perhaps were unfamiliar a century ago or 80 years ago, the problem of
the extreme concentration of wealth, which allows individuals to exercise something
like state power and
also allows them sometimes to spread pro-fascist or anti-Semitic ideas.
And we have the problem which I've already mentioned of digital politics in
which the way we interact with one another is highly mediated by way of the screen
and by way of algorithms which tend to move the mind in the direction of fascism.
So to sum up, what I've tried to do is make a general point, a specific point.
The general point is that history goes on.
Even if we only listen to historians once every 10 years, history proceeds.
And history is about not just recognition and respect, but also about causality,
which means that if we take memory seriously, we're remembering not
only people, but we're remembering structures and causes,
which means that if we're taking the idea of learning lessons seriously,
we must not only learn the lesson
about our own behavior, which is very much worth learning.
We have to recognize that
our own behavior isn't just about decency to our fellow human beings.
It's not only about not behaving the way everyone around you is behaving,
which is the crucial lesson.
It's also about recognizing that one has to think about the causes.
And this too is a way of standing out, if you don't mind me saying so.
You stand out
if you are kinder and more respectful and more decent
and you don't follow along with the crowd.
But you also stand out if you say the Holocaust is a source of
historical factors as well as historical facts,
which can help us think our way into a better 21st century.
That's the broad point.
The narrower point is that this war, which is going on now in a neighboring country,
whether you're Sweden or whether you're someone else,
is a chance to think about some of these causes.
Because the war is taking place in Ukraine,
it's a chance for us to think more geographically and more specifically about
the Holocaust, which in turn
allows us, I think, to be more productive in our considerations about the future.
So, this is where we are. To remember is to reconnect,
but to remember is also to reconsider,
where the reconsideration has to involve thinking about what caused the Holocaust
and what we could do not just to prevent those causes from repeating themselves,
but to steer ourselves in a better direction.
Thank you very much.
-Thank you -so much.
Bodil Sundén:
Last week, I reread your book on tyranny from 2017.
And the book outlines 20 lessons from the 20th century
and 20 guidelines for resisting the erosion of democracy, such as standing up
for truth and being vigilant against the concentration of power.
And I found it maybe to be even more powerful to read in the context of today.
And I wonder, what would it be like if you were to write that book today?
What would be different?
Timothy Snyder:
I mean, for those of you who don't know, On Tyranny is a short political pamphlet.
It was written in a few days in late 2016 by an American who had just observed
the election of Donald Trump,
but also by a historian who a year and a half before
had completed his history of the Holocaust, which was called Black Earth,
and who six years before that had completed his history of mass atrocity in
Eastern Europe, which was called Bloodlands,
and also by a historian who was in the middle of writing a book about the 2010s
and about the reemergence of modern tyranny or the emergence of fascism,
if you prefer, or the emergence of techno-fascism or oligarcho-fascism.
So that's where On Tyranny emerged from. It's a set of political recommendations,
but it emerged from what I was thinking about as a historian.
And so I can give an interesting answer and a boring answer.
As a historian, of course, I prefer the boring one.
But the boring answer is that if I tried to write On Tyranny now,
my mind would be in a different place.
I would come up, the lessons would probably be different.
The examples would have been different.
A lot of the examples were drawn from things that were happening right then.
But that said, to give the more interesting answer, the first lesson,
which is don't obey in advance, would, I certainly hope, remain the first lesson.
Because that's one place where,
and I don't like to say this because it's embarrassing,
but that's one place where I was certainly right.
The lesson, don't obey in advance, which is taken right from the 1930s.
It's taken from, for us, Islander Gehorsam, right?
With a German language concept of the rushing ahead to be obedient, right?
So the idea that we shouldn't,
there shouldn't be anticipatory obedience, that we shouldn't obey in advance.
It was very important that that was the first lesson because you have to follow
that one in order to follow any of the other ones.
If you do obey in advance,
the other 19 lessons are not going to be of any value to you.
And you're connecting us now to the present.
I noticed that in 2024 and again in 2025 in the United States,
it's that lesson, the first one, don't obey in advance,
that people are citing the most often and are finding the most useful.
Bodil Sundén:
As you brought up in your talk, there's a clear trend away from democracy and
towards an increasing authoritarian rule in many countries in the world right now.
Can you elaborate a bit more on how history can help us to understand
this development of today?
Timothy Snyder:
Point number one, which might not seem optimistic but which I think is helpful,
is that democracy is always exceptional.
Historically speaking, it's always exceptional.
It's not just that fewer and fewer people now live under democracy.
It's that if you look back over centuries and millennia,
it's a pretty unusual human condition.
And our historical examples of it,
whether that be the United States in the 18th century or Poland, Lithuania in the
17th century or the ancient Greeks, our historical examples tend to include.
Members of an elite class who have some way of voting
but not democracy in the popular sense that we think about it today
so it's rare and therefore it's hard and that might not seem like good news
but i think it's very important to understand the situation because here's
the second point a big part of our mistake I believe in the last 35 years or so,
was to treat democracy as though it were outside of history,
as though it were something which was brought by larger processes.
So for example, we are going to be democratic because we are Americans
and therefore we are wonderful.
Or we are going to be democratic because we are Europeans
and we learned the lessons of the Second World War and we are also wonderful.
Or we are going to be democratic because capitalism,
or we are going to be democratic because welfare state.
Any of these accounts, which became quite popular after the revolution of 1989 in
Eastern Europe, any of those accounts,
it's not just they're wrong, they are factually wrong,
but they're also incredibly demoralizing and in fact authoritarian.
Just stay with me for a moment.
If you think that some other larger force is actually bringing democracy,
that means that you're no longer thinking about democracy.
Because democracy is about the people ruling.
It has to be the people pushing to rule.
And so any story about how
some outside force is bringing democracy is itself anti-democratic.
And will demoralize people and make democracy much less likely.
Because democracy, like freedom,
there are of course conditions which make it more likely,
but it exists half in the metaphysical world, right?
Democracy has to be an aspiration.
If it's not an aspiration, it's also not going to be a real thing.
And so all those stories that told us we don't have to aspire to it because it's
going to come, so to speak, naturally because we're American or Swedish
or because of capitalism or the welfare state or because of the European Union,
whatever it might be, all of those stories were actively anti-democratic.
And they distracted us from the history of the difficulty of democracy,
but they also told us that we were somehow outside of history, right?
That there was just one force and it was in our favor.
So that's another thing history can teach us.
But I'm going to give you the thing which maybe you wanted to hear, which is that
there are, of course, cases where lessons are learned and where democracy returns.
The post-war period in Western Europe is such a period.
Europe in the 1930s was not democratic. It varies from country to country,
but the general trend in Europe was not towards democracy.
From about 1925 onward, it was against democracy.
It's not that the Second World War ended democracy.
Democracy was largely done in Europe before 1939,
but the people learned a lesson from the Great Depression and from the war,
and there was, in fact, a new consensus.
So it is possible, and it's also possible at a micro level.
So it's possible to have cases, in my view, like Poland,
where you see the authoritarian trends.
Go quite far and nevertheless for there to be a reversal.
And the main thing that history tells us is that more things are
possible than we see.
And in a talk like this, I'm mostly talking about the bad
things that we don't see, but there are also good possibilities that we don't see.
I mean, many of the broad conditions for democracy are here.
It's more a matter of us, I think, recognizing what those conditions are.
Bodil Sundén:
I would also like to ask you about,
in this era of disinformation and misinformation,
what is your view on the distortion and denial of the Holocaust?
Timothy Snyder:
I'm going to start with denial, because that's easy.
The denial of the Holocaust is a horrifying feature of
present-day conversation.
And it's very distressing that saying things that are historically incorrect
and morally absolutely perverted passes as free speech.
And there's something wrong with the discussion about free speech in that it's
become a kind of synonym for saying things that you know are not true and which are
deeply painful and which are politically destructive.
The purpose of freedom of speech,
which is how I would talk about it, is to allow people to speak truth to power.
The reason why we have freedom of speech traditionally, the argument for freedom of
speech is that it's dangerous for the powerless to speak the truth.
And it is, of course, dangerous for them. And that's why we have freedom of speech.
We don't have freedom of speech so that the people who have $300 billion
can spread lies.
That's not why we have it.
It might be that the laws protect those people.
And probably the law should protect those people.
But we have to remember that the deep purpose of laws protecting freedom of
speech is to protect the powerless who are trying to speak the truth.
And if we remember that,
it will help us with this larger discussion, I think, because we've
gotten to the point where free speech is often a synonym
for the very powerful saying things that they know are not true in order to
manipulate the rest of us to destroy norms and to assemble even more power.
I mean, that's how I feel about it.
The denial of the Holocaust, because the Holocaust was such a central feature of
the 20th century, denying it is not only a horror in itself,
it also allows for all kinds of further revisionism.
As far as distortion, this is a little trickier because,
you know, your distortion could be my version of what actually happened.
And people can be quite quick to accuse others of distortion when in fact they are
simply undertaking a legitimate effort to understand what happened.
If somebody believes that anti-Semitism alone was the cause of the Holocaust,
they might say that I'm distorting the Holocaust because I mentioned ecological
panic and state destruction.
So it is very important to understand.
And to accept that there's a lot of legitimate room
for trying to understand the causes of an event of this scale and to try
to petrify historical interpretation at a certain point is vanity, right?
There's never going to be a point where the historian's going to write a 100-page
paper and that will be the final explanation of the Holocaust.
That's not how history works and it's not how it should work.
But by a distortion, which I find very troubling, is the political habit.
Which seems to only be growing, of treating the Holocaust as meaning whatever
it needs to mean so that I can pummel my political opponent right now.
That's a troubling feature of debate in the United States where anti-Semitism
and references to the Holocaust are used,
for example, to tell 19-year-olds that they can't protest Gaza.
That is, to my mind, an abuse of the Holocaust or a distortion,
because whether one agrees or disagrees, the idea that there was a Holocaust
or there was anti-Semitism, that means you can't protest today.
That's a deliberate distortion, and it's being used by very important American
politicians to say there can't be free speech on American campuses or there can't
be protests on American campuses because the Holocaust.
And so for me, like, and that's not the only example.
It's used in both directions. It's used in different countries.
But to take the Holocaust and use it to say,
I now
have a weapon to prevent the other person from having the
kind of public life that is necessary for the rule of law,
that strikes me as a political distortion that we ought to all be wary of.
Bodil Sundén:
In your new book On freedom you explore the concept of freedom and the difference
between positive freedom and negative freedom.
The freedom to and the freedom from.
Why is it important to make that distinction?
Timothy Snyder:
Well, these are very different ideas of the world.
So negative freedom is the notion that all we need to do to liberate ourselves is to
remove a barrier, to end the oppression.
And this is a tempting idea because it's simple,
that the history of the Holocaust itself shows us how wrong it is.
We like to speak about the liberation of the concentration camps.
It's a very pleasant way to speak of it because you then imagine that when the
British troops arrive or the American troops arrive or the Soviet troops arrive,
that what has also arrived is freedom.
But if you look closely at the survivors of concentration camps or
if you listen to what they say in their survivor accounts,
or if you listen to what the doctors
and nurses said about the situation that prevailed in those concentration camps,
you realise that the word liberation is not really that applicable.
And now I'm quoting survivors and
I'm quoting doctors and nurses because of course it matters that this
worst of all possible evils has been removed.
But people who are starving, who are ill, who are physically and mentally
traumatized are going to need much more
than just the arrival of soldiers in order to be free.
And if that's true in that extreme case, it's also true. In all other cases.
One notices it in a less drastic way, but still a fairly drastic way,
in the war in Ukraine.
When I visit towns that have been de-occupied,
to use the helpful Ukrainian word,
you see the difference between de-occupation and liberation.
De-occupation means the Russians have been removed,
the torture chambers no longer function, people are no longer being murdered,
and this is very important, but it's not liberation
until the streets have been cleared, the buses are running again,
the trains are running again.
That's the difference between negative and positive freedom.
So of course there are moments where people have to
be freed of some terrible repression, but if we stop our thinking there, we end up
forgetting about the person.
And I'm convinced that freedom has to be positive,
that negative freedom is the beginning of something, but it's only the beginning.
And if we stop at that beginning, then we can end up in some fairly dark places.
So if we think that freedom is just about the end of repression,
we might think it's fine for governments to be weak or to be dysfunctional.
But if governments are weak and dysfunctional,
that can lead to worse forms of rule and greater forms of oppression.
And again, if you remember the
analysis of the Holocaust, where the destruction of states is important,
then you would also find yourself perhaps more concerned about those who
argue that the state should be made very weak or the state should be
made dysfunctional in the name of liberation.
Bodil Sundén:
You mentioned your view on the role of modern technology,
such as social media, for example.
How do you view this role of modern technology,
such as artificial intelligence and social media, in relation to freedom?
And how it can both prevent and enable human rights abuses.
Timothy Snyder:
Okay, let me try to make a couple points before I answer that.
The first point I want to make is the historical one that technologies are often
very destructive before we figure out how to channel them or how to regulate them.
So we probably all like books.
But the printing press was in fact an incredibly disruptive technology
because it allowed people to publish every manner of religious tract.
And it allowed people to, as we would say now, plagiarize.
It allowed people to publish anonymously.
And the printing press was largely responsible for the religious wars
in which something like a third of the European population was killed.
So the printing press,
although now it's a very calm thing and you have these beautiful buildings around
Stockholm with the names of printing presses on them, and that's lovely.
But the printing press was very disruptive in its time.
But then we came up with ideas like copyright and authorship
and laws grew up around this.
And they became less so.
The same is true with radio, that the fascists,
of course, believe that radio was a tool.
They wanted to have the radio in every,
the Germans, the Nazis wanted to have a radio in every household,
and then they could blast propaganda in a uniform way across the country.
For us, at least, I hope.
Radio is rather a pacifying technology where we have
a variety of access of things.
I'm just going to fantasize about your country now, so just don't stop me. Please.
Where we have an access to a variety of things from classical music to local
reporting about agricultural conditions in Uppsala.
As I say, don't break my fantasy. I want it to be that way.
And so I just give you those examples because they're necessary to
understand the internet.
So in a way, it's not surprising that the internet has led to the
collapse of democracy, which it has,
to reductions in living standards in many places, and to civil strife and violence.
That's not surprising.
It's also not surprising that its advocates are essentially religious
zealots who talk about the end of the world and living forever and so on.
We had that
with the printing press too. Right. We had the religious zealots who talked about
the end of the world and how they were going to survive it.
So it's not so surprising that we are where we are.
The question is whether we choose to believe the
religious zealots who tell us that everything has changed and this
technology cannot be regulated because it's going to take us to Mars
or to the afterworld or whatever they're promising at the moment.
We have to recognize this as one more historical moment where we have to take
this thing in hand because new technologies are very disruptive.
The other point I wanted to make before answering your question is that
I don't believe that this is actually high technology.
Social media is actually incredibly primitive.
It's just fast.
It's a very fast amalgamation of relatively simple data.
And I think calling it a high technology is actually propaganda on its behalf.
Social media basically uses mid-20th century sociological knowledge.
About behaviorism and human reactions.
The same thing that advertising agencies use.
Basic sociological principles about manipulating us.
It uses that at a very fast pace,
at the speed of light, with access to a lot of data.
But I don't think that makes it high technology.
I actually think it's incredibly primitive.
And I think when we call it high technology,
we are kind of doing its propaganda work.
For it and so that's the second preparatory remark i actually think you
know the construction equipment or a modern combine harvester is
higher technology than social media i mean i think there's a funny way in which our
there's a technology should be enabling humans to think better and do more and if
the technology tends to make us less capable and perhaps less intelligent.
Is it then high technology or do we just call it high technology
because we have been made less intelligent?
So a trick may have been performed on us here is what I am trying to say.
So I think we should hesitate before calling certain things high technology.
You won't be surprised to hear that I
don't really believe in artificial intelligence.
I think that if it were artificial intelligence,
every time you said, write me a country song.
About five robots who fall in love with a ladybug or whatever you use artificial
intelligence for, but let's admit that's probably it or something like that.
When we ask it those questions, if it were intelligent,
it would say, is it really worth melting an iceberg for this?
But it hasn't said that yet, to my knowledge, and correct me.
And so therefore, I think there's a sense in which it's not intelligent.
I mean, the climate impact of what we call artificial intelligence is
so terrifyingly great that it calls into question its intelligence and our
intelligence at the same time, because we and it will cease to function.
If we use energy at this rate. I seem to be dodging your question,
but I'm trying to say things which I think are kind of important
to consider all of this.
The general effect of social media on disinformation and our understanding
of the Holocaust has in fact sadly been negative
because the platforms tend to drive us towards us and them narratives
and towards a feeling of powerlessness and hence conspiracy thinking.
There are of course wonderful initiatives and I will mention the Fortunoff.
Archive of video Holocaust testimonies at Yale, with which I'm associated,
and many others, which have used modern technology to make survivor accounts
and other important materials more accessible.
And that's very important.
But I think we're going to have to think harder about how to use
these tools and think harder about how to work together with governments to make
the technology work in a different structured way.
Bodil Sundén:
You also raised the importance of talking about freedom.
And in an interview about your book you mentioned that in the northern European
countries we don't talk enough about freedom.
And I found that really interesting. Could you say something more about that?
Timothy Snyder:
Well, first of all, it's very kind of you to raise the subject of my
book in this context.
I like to think that there is a connection between Holocaust history
and thinking about freedom.
And I alluded to it when I made those remarks about the concentration camps.
I think remembering the Holocaust is also a kind of philosophical endeavor.
I'm not the first person to think that.
Much of the great philosophy of the last 70 years has had something to do with the
Holocaust one way or another. Some of the thinkers who informed my book,
especially Edith Stein, who was murdered at Auschwitz,
were themselves victims of the Holocaust or Jewish thinkers who were in some way
affected by the changes of the 1930s and 1940s.
Simone Weil is also an important thinker in this book.
So I'm appreciative that you make this connection because the
connection between the history of the Holocaust and thinking
about what human liberation means is very real for me.
I think my point in the lecture was that we have to use history to think about not
just prevention, but better futures.
And I think the same thing about philosophy.
And this is a philosophy book, that when we
think of the Holocaust, we have to use it.
We have to find ways to think more broadly about human liberation rather than just
to define precisely how it is that humans can do these things to each other.
And so in the book, I'm trying to do that.
And the experience of dehumanization in the Holocaust is actually very important
to the way I end up talking about freedom.
But to jump to the answer to your question, we talk about freedom a
lot in the U.S. And what we mean by it is almost always negative freedom.
So I'm not the problem.
The government is the problem, which is a convenient way to talk about freedom.
And the result of that way of talking about freedom is that we deny ourselves
a lot of the things that we need to be free.
So in my view, health care, for example, vacations, these things
that you might take for granted are very important for being a free person.
If you're a Swede and you look back on your life,
you can say, well, look, I had vacation.
That's good. And if you're an American, that's not necessarily true.
And we don't think of that as a lack of freedom, but it is.
-Or to take another example.
Americans have to stay in their jobs because it's the only way
for them to have health insurance.
And they don't think of that as a lack of freedom, but of course it is.
And so by thinking of freedom only as me against the government,
we end up denying ourselves ways that we might be free.
I tend to think that in Northern Europe, it's in a way the other way around, that
you do a lot of the right things so that
you can live lives which are in fact more free lives.
Than many Americans do. Longer lives for that matter.
And not dying is also good. It's a way to be free.
But you, in my view, should talk more about those things in terms of freedom and
not just in terms of solidarity or national unity or opportunity.
Those things are all important.
But it's concerning that in Northern Europe and also
in Western Europe, The notion of freedom is kind
of relegated to people who want the state to be small or maybe
to the people who want the state to separate itself from the world.
I'm not sure.
But I tend to think that these
traditional social democratic values are first of all about freedom.
But I don't think social democratic people put it that way.
And I think that's a mistake because I think that few things are more
liberating to people than child care.
Child care is absolutely central to liberation, and not only for women,
but for the baby and for everybody involved.
But we don't think about those
things as being about freedom, and I think we should.
Bodil Sundén:
We are unfortunately running out of time,
but I would like to end with a question about hope.
It's easy to feel discouraged by the current state of the world as we see human
rights and democracy being challenged.
Can history help us inspire hope?
Timothy Snyder:
I mean, first of all, I would say not only history,
because even as things
Things are not going, in my view at least, particularly well in my own country.
But we are still, the people in this room at least, I think, most of us anyway,
in a place where we know other people who are doing good things.
And if you know other people who are doing good things, you can
always do good things along with those other people.
I mean, I try to do the little things that I can, but the thing which inspires me the most is that I just know a lot of people in the United States and around the world who are trying to do good things.
And going back to your question about the digital
and the human, the digital can distract us from that.
The digital can make us feel that everything is doomed.
The digital can distract us from people who are doing good things because the
people doing good things are largely doing them in real life.
Not on the internet. The internet's important of course but it's i think it's
largely important to enable us to do things in in the physical world
and so i think history is essentially hopeful in one way
but I want to stress that there's a lot of hope to be gained just
by cooperating with people who are doing good things now and
by affirming people who are doing good things now. Because again,
one thing that digital does is that it discourages us.
It tells us it doesn't matter. You know, why should we keep trying?
When interactions with humans, we need to affirm them,
but also we need to be encouraged by their example.
But history is hopeful in one basic way,
which relates to what I said at the beginning.
So at the beginning, I said the fact that the
Holocaust happened means that it could have happened.
And this is true of the dark things that happened in history,
but it's also true of the brighter things that happened in history.
The fact that there have been movements to remember the
Holocaust means that that could have happened.
And the fact that there have been protests
on behalf of justice means that those things could have happened.
The fact that European countries became democracies really in the 1950s, 60s,
and 70s means that it can happen.
There are all sorts of things which have happened,
which might have seemed unthinkable, which would not have been within the range of
our imaginations, but they happened anyway.
And so I guess the most that history can say is that the
range of possibilities is always much bigger than we think.
And that includes the dark things,
but it also includes brighter things, which we don't see.
There are brighter things that are possible that we don't see.
Bodil Sundén:
Thank you so much, Professor Timothy Snyder.
Du har lyssnat på en podd från Forum för levande historia.
På levandehistoria.se finns mer kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati.
Där hittar du fakta, filmer, fortbildningar, rapporter och material.
Gör övningen så här:
Boka in en arbetsplatsträff eller ett annat möte för kollegialt lärande med utgångspunkt i ett podcastavsnitt.
Inför träffen får alla i uppgift att lyssna på poddavsnittet här ovan och anteckna sina spontana reflektioner, till exempel något i avsnittet som gör särskilt intryck eller idéer till insatser i er egen verksamhet.
Ni kan inleda träffen med en runda då var och en får dela sina reflektioner och idéer. Medarbetarnas anteckningar används som underlag under rundan.
Medarbetarnas samlade förslag på åtgärder dokumenteras för att tas vidare vid ett kommande möte.
Diskutera sedan samtalsfrågorna. Om ni har begränsat med tid – välj den eller de frågor ni tycker känns mest intressanta.
Samtalsfrågor
- Vad kan vi lära oss av Förintelsens historia?
- Hur kan vi hindra att demokratin nedmonteras?
- Vilken roll spelar sociala medier i att demokratin utmanas?
- ”Anpassa dig inte i förväg”, är ett råd från Timothy Snyders bok Om tyranni. Vad menar han med det? Hur kan du tillämpa det i ditt sammanhang?
