Ljudklipp

Sara Gruth (SG): Vipeholm växer fram som lösning på problemet med att man måste lösa de andra anstalternas problem, så att säga.

Reporter Randi Mossige Norheim (RMN): Dom det handlar om kallas på anstaltsspråk för svårskötta, obildbara och sinnesslöa. Det är intagna som är för våldsamma eller vårdkrävande. Historikern Sara Gruth:

SG: Dom belastar sinnessjukvården på olika sätt och att man bör skilja bort dem från, från sinnessjukhusen. Man skapar till och med en särskild benämning för den här gruppen. Man pratar om Vipeholmspatienter, eller Vipeholmsklientel. Är man på Vipeholm så har man i regel varit på någon annan anstalt, kanske ofta på många anstalter innan man hamnar där. Och, man skulle kunna säga att dom här personerna har liksom misslyckats på något sätt då i den övriga vården.

RMN: När Vipeholmsanstalten öppnar 1935 är det 38-åriga Hugo Fröderberg som utses till chef och överläkare och i nästan trettio år kommer han sätta sin prägel på anstalten, som också benämns som sjukhus. Fröderberg kallar det själv för sin livsgärning. Han beskriver Vipeholm så här vid tiden för öppnandet: ”Det är som ett avskilt samhälle, en främmande kropp inbyggd i det fria, öppna samhället.”

SG: Vipeholm kunde ju ta emot 1000 patienter. Och där hade man samlat personer från hela Sverige. Många har ju helt frånkopplats från sina föräldrar och man kan ju tänka sig när man, om man kommer från norra delarna av landet, att det blir väldigt svårt för familjen att komma och hälsa på, om dom skulle vilja göra det.

(Musik)

Claus Garmer (CG): Men dom var ju, höll ju rent och fint och allting sånt här liknande, men det, mest var det stora salar.

RMN: Claus Garmer jobbade i omgångar på Vipeholm som ung läkarkandidat. Hans fru Ingegerd var med honom på jobbet ibland.

Ingegerd Garmer (IG): Jag var nog inte så intresserad överhuvudtaget för, för mig var detta bara ett grått ställe.

(sorl)

Nej, jag tyckte det var en ointressant plats.

CG: Och några år senare hade vi vår förstfödda med, hon var väl ungefär ett och ett halvt, två.  Ja, och jag minns alltså att hon tyckte det, och hon vinkade åt dom och dom vinkande åt henne, så hon trivdes där. Jag var lite granna tveksam på hur hon skulle reagera där va, för att det, det var ju i alla fall en viss lukt därinne på något vis.

RMN: Vad var det för, hur skulle, hur skulle du beskriva den lukten?

CG: Ja, jag vet inte, så som jag föreställer mig att, att det luktar hemma hos gamla människor. Som vi ju naturligtvis inte är, man räknas ju aldrig till dom gamle. (skratt)  men, men det är liksom

(sniffljud)

IG: Instängt…

CG: Instängt ja, och två dars middagsångor kvar och lite annat sånt där liknande, men annars det var  renligt och fint, det var det verkligen.

RMN: Innanför staketet utanför en av avdelningarna satt en pojke, minns Claus. Han satt där varje dag. Och tittade alltid åt samma håll.

CG: Och väntade på sina föräldrar. Dom hade kommit den vägen, när det var, två eller tre år sedan, och där satt han där i buskarna då va, och tittade där…

RMN: Och väntade?

CG: … och väntade, ja.

RMN: Men, vad var förklaringen, vad fick du höra, det sitter en patient…

CG: Att han, att hans föräldrar, som bodde uppe i Norrland, hade kommit den vägen när dom hälsade på honom. Det var – när man fick påhälsning. Och sen satt han och väntade på att dom skulle komma igen. Samma väg.

(Kort paus)

RMN: Den vanligaste frågan från föräldrar när en patient kommer till Vipeholm är: ”Längtar han hem?” Svaret är nej. Hemlängtan är ytterst sällsynt. Patienterna glömmer sitt gamla liv, säger överläkare Hugo Fröderberg i ett tal inför kollegor. Och i en rapport skriver han: ”Utomstående tror ofta att patienterna i hög grad lider av sitt tillstånd. Det är en missuppfattning. Dom lever lyckliga och obekymrade i nuet, befriade från gårdagen plågsamma minnen och morgondagens gnagande bekymmer.”

CG: Men dom påstod ju att dom, att dom hade inga känslor, sas det.

RMN: Ja, sa vem? Sa dom det dom som jobbade där?

CG: Ja, just det.

(Musik)

(Pianomusik)

Reporter Randi Mossige Norheim (RMN): Sommaren 1953 jobbade Lennart Berggren på Vipeholm. Sjukhuschefen Hugo Fröderberg kommer senare och kalla honom för ”vikariespionen”. Nu har Lennart fyllt 93. Han minns inte längre så många detaljer, men känslan från det han såg på Vipeholm, för nästan 70 år sen, finns kvar.

Lennart Berggren (LB): Jag har inte så att jag direkt kan dra åt mig hur var det onsdagen den 19 när jag var där, men däremot har jag kvar känslorna lite grann, och det är dom som kommer till uttryck. Och det fanns bra människor också, det måste man komma ihåg.

RMN: Lennart Berggren var 25 år gammal den där sommaren. Och det han sett kunde han inte behålla för sig själv.

LB: … men så fanns det också såna som sjukskötare och andra som inte var lämpliga för sitt jobb. Dom var för stränga eller för dumma, eller ja…

RMN: Den 4 augusti 1953 publicerar tidningen Arbetaren Lennart Berggrens vittnesmål inifrån Vipeholmsanstalten under rubriken ”Skräckvälde på sinneslöanstalt”, står det. I korridoren sitter patienterna längs väggarna inne på Vipeholm. Skötaren har gett order om att ingen får resa sig. Efter några timmar stiger en av dem upp och börjar gå omkring. Han gestikulerar och pratar för sig själv. Skötaren varnar honom, men han reagerar inte. I nästa ögonblick ligger han på golvet med händerna på ryggen. Patienten stönar av smärta och det kommer blod ur munnen på honom. Efter 20 minuter släpps han med en knuff. ”Det lönar sig ändå inte”, säger skötaren till sin kollega. ”Det enda som hjälper är att ta ut honom i tvättrummet och lägga honom i kallt vatten. Då brukar han bli tyst ett par dar.”

LB: Ja, vad som jag kan vitsorda utan vidare generellt det är att vissa patienter mådde inte bra och dom blev inte alltid väl behandlade och utnyttjade till och med. Det står jag för fortfarande.

RMN: Vipeholm blir omskrivet i pressen och granskat av myndigheterna. Det blir polisutredning och även andra misstänkta övergrepp utreds. En överskötare döms i tingsrätten, men frias senare i hovrätten. Sjukhuschefen Hugo Fröderberg kommenterar anklagelserna om misshandel och övergrepp: ”Andan är god på sjukhuset. Jag litar på min personal”, säger han till Dagens Nyheter och Fröderberg påpekar att sjukhuset är underbemannat och behöver mer resurser.  Och Lennart Berggren kallar han i sina egna anteckningar för ”vikariespionen” - en angivare som bara ville väcka uppmärksamhet och bli berömd. Lennart Berggren är i efterhand glad att han slog larm. Det han gjorde blev början på en förändring av Vipeholm. Men han minns en pressad tid då på 50-talet när han blev rikskänd som den tillfälligt anställde Lundastudenten som talat öppet om vanvård på Vipeholm.

LB: Jag blev följd i stans, utav de här killarna som jag hade anmält, eller talat om att så där får ni inte göra, i stort sett.  

RMN: Alltså, menar du vårdare som jobbade där var arga på dig?

LB: Ja, många var väldigt arga på mig, att jag la mig i det. Sen bildade dom ett gäng, mina kollegor så  när jag gick i Lund och dom gick efter mig så sa dom: din dag kommer nog också, så att säga (Skratt)

RMN: Sen minns inte Lennart något mer, säger han. Och går och sätter sig vid pianot igen.

(Pianomusik med röst i bakgrund som säger: Ja, han kan fortsätta länge tills det är dags och gå och lägga sig.)