Thelma Skinkis berättelse

Thelma Skinkis föddes i Detroit, i USA, den 7 januari 1928, i den skandinaviska emigrantfamiljen Viitaniemi. När Thelma var 3,5 år gammal emigrerade familjen igen, denna gång till sovjetiska Karelen. Familjen hade drabbats av den så kallade Rysslandsfebern, den stora entusiasm många svenskar och finländare kände inför möjligheten att vara delaktiga i arbetet med Sovjetunionens uppbyggande.

Familjen Viitaniemi reste till Karelen via Göteborg med Amerikalinjens s/s Gripsholm. Thelma klev iland i Göteborgs hamn en junisöndag 1931, glatt viftande med en röd flagga prydd med hammaren och skäran. Dagen finns förevigad på ett fotografi där lilla Thelma står bland jämnåriga kamrater, de flesta av dem symboliskt klädda i rött.

Resan över Atlanten tog en vecka och sovjetresenärerna roade sig med kampsång och dans. De färgstarka uppvisningarna uppskattades även av passagerarna som rörde sig på förstaklassens promenaddäck.

Vid Atlantångarens ankomst till Göteborg reagerade journalisterna på att tonerna som ljöd över hamnen inte var den svenska nationalsången ”Du gamla du fria”, utan den kommunistiska kampsången Internationalen, framförd på svenska, finska och ryska.

Den stora tragedin

Vid ankomsten till Sovjetunionen fick Thelmas föräldrar arbete på en skidfabrik i staden Petrozavodsk. Där arbetade många andra svenskar och finländare och Thelma sattes i finsk skola. Familjen bodde i trånga, primitiva baracker i ett emigrantgetto med namnet Galigovka. Det hårda arbetet på fabriken avlöstes av kvällskurser i socialism.

Efter några år skiljde sig Thelmas föräldrar, men båda bodde kvar i samma område. Mannen som blev Thelmas styvfar arbetade också på skidfabriken. Det är nu, 1938, som den stora tragedin inträffar Thelmas liv. Både hennes far och styvfar grips på sin arbetsplats och förs bort av den hemliga polisen. Ingen i familjen återsåg dem någonsin. Uppgifter om den enes avrättning finns i NKVD-KGBs arkiv men den andres öde vet Thelma fortfarande inget om.

En kort tid senare började de sovjetiska myndigheterna att flytta ensamma kvinnor och barn från Petrozavodsk. I samband med detta fördes Thelma och hennes mor bort på stora pråmar till ett kalkbrott i Onegasjön.  En tid senare flyttades de vidare till skogslägret Paj, ännu längre från den finsk-ryska gränsen. Här levde de under mycket bistra förhållanden med de så kallade Kirunasvenskarna från Norrbotten som grannar.

Dömd till straffarbete

När Thelma ville återvända till USA kontaktade hon de amerikanska myndigheterna för att få hjälp. För detta ”brott” genomled hon hotfulla förhör och dömdes 1949 till tio års straffläger. Enligt domen var hon en fiende till sovjetstaten. 

Den första tiden tillbringade Thelma i fängelset Kresty i Leningrad. Kresty var ökänt för sina stora celler som var överfyllda av fångar från olika länder. Fängelset fungerade som en uppsamlingsplats för fångarna innan de slussades ut till något av Gulag-systemets alla koncentrationsläger.

”Där fick jag för första gången i mitt liv träffa kriminella fångar. Det var människor som begått riktiga brott, inte påhittade som vi politiska fångar lastades för. Där fick jag lära mig vad som gällde för att överleva”, berättar Thelma. Hon vill inte gå in på mer detaljer än så, men det är omvittnat att fångarna i Kretsy led av trånga celler, minimala brödransoner, trakasserier och våld.

Så småningom forslades Thelma från Kresty till ett arbetsläger för kvinnor i gruvstaden Inta, i Sibirien. Resan dit skedde i godsvagn och hon var instängd i dagar eller kanske till och med veckor. I Inta arbetade 3 000 fångar vid järnvägen och med jordbruk. Arbetet var tungt, och de var strängt bevakade. Thelma bevittnade många övergrepp under sin tid där. Bland annat såg hon en medfånge skjutas ihjäl på en åker, efter att hon råkat trampa bredvid sin fåra.

De kallades rehabiliterade

Vid Stalins död 1953 lättade förtrycket och fångarna behövde inte längre bära nummerlappar. Thelma frigavs 1956 och blev även ”rehabiliterad”, det vill säga rentvådd, som felaktigt dömd. Thelma stannade ändå kvar i Inta för att det fanns arbete där. Hon gifte sig med en lettisk man som också varit i arbetsläger och tillsammans fick de en dotter.

År 1970, då Thelma var 42 år, lyckades hon äntligen få tillstånd att besöka Finland. Därifrån sökte hon asyl i Sverige eftersom Finland, enligt avtal med Sovjetunionen, var skyldiga att utlämna henne och dottern.

Berättelserna är nedtecknade av journalisten Kaa Engberg 2006. Texter är redigerade 2013.