Historia, nationalism och nationella myter

Historia ger kraft åt nationalismen. Och ännu mer bränsle ger förstås de historiska myterna – de färgstarka och förskönade berättelserna som inte kan beläggas i källorna men som har blivit till sanningar eftersom de berättats så ofta.

Mycket av den historia som vi känner och refererar till idag skrevs under 1800-talet under den tid då nationalromantiken växte sig stark. Ledmotivet i nationalistisk historieskrivning är nationers framväxt och olika folks motgångar och framgångar under denna process. Att framhålla en historisk kontinuitet blir viktigt, till exempel för att framhålla rätten till ett särskilt geografiskt område. Därför blir myter om ursprung, storhetstid och historiska trauman centrala hållpunkter i nationalistisk historieskrivning. Trots att mycket av den typen av historia avfärdades som rena sagorna under 1900-talet, när den historiska källkritiken vunnit mark, har många av dessa berättelser trots allt levt kvar ända till idag i historieböcker världen över. Och när nationalistiska strömningar av olika anledningar växer sig starkare i ett land idag, hämtar nationalisterna ofta fortfarande sitt historiska stoff ur den gamla nationalistiska historieskrivningen, trots att den moderna vetenskapen för länge sedan förkastat den.

Idag talar man om flera olika typer av nationalism. Dessa bygger på olika identifikationsgrunder och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika länder och tider. Länder som exempelvis USA eller Kanada, som har en historia av omfattande invandring och därmed en befolkning med många olika etniska bakgrunder, skapar ofta nationell samling kring den nuvarande geografiska platsen och den gemensamma statsapparaten. Den nationella identiteten kan också bygga på själva mångfalden. Att vara amerikan innebär för de flesta i USA, utom för de amerikanska urfolken, att ens förfäder har bott någon annanstans i världen. I andra länder, som exempelvis i Norge eller Sverige, har befolkningen och kulturen i det stora hela varit ganska homogen. I den typen av länder som länge haft en enhetskultur, och där eventuella minoriteter inte haft så stort inflytande, bygger ofta den nationella identiteten på föreställningar om ett gemensamt ursprung och språk samt en gemensam kultur och religion.

Vissa vill gå så långt som till att hävda att det inte är kulturen utan generna som gör att människor med ett visst ursprung är på ett visst sätt. Enligt det sättet att tänka skulle ett barn med svenska föräldrar bli ”typiskt svenskt” oavsett vilka som tog hand om det och i vilket land det växte upp. Denna typ av argumentation känns igen i etniska konflikter världen över.

När man idag i politiska sammanhang hänvisar till historiska myter är det så gott som alltid i sammanhang där man vill uppmuntra till nationalistiska känslor. Ett sätt att känna igen retoriken i en historisk myt är att granska hur tiden framställs. En nationalistisk historisk myt kännetecknas ofta av avsaknaden av tidsperspektiv: det förflutna, nutiden och framtiden är så intimt sammanbundna med varandra att de utgör en odelbar enhet. Händelser som inträffat för många hundratals, ja ibland tusentals, år sedan framhålls som historiska fakta och som så aktuella att de faktiskt handlar om de människor som lever här och nu. På samma sätt utgör framtiden en självklar referenspunkt där historien obevekligen leder händelserna i en viss förutsägbar riktning – kanske mot revansch eller nya segrar.

Den historiska myten kan lika gärna användas av politiker för att hävda sig mot andra politiska partier som av regeringar för att hävda sig mot andra länder. För den som lyssnar på ett sådant resonemang kan det vara svårt att se igenom myten eftersom den ofta framstår som väldigt logisk och självklar. Men man kan komma ihåg att vara lite extra kritisk om någon tar fram den riktigt långa linjalen i sina referenser bakåt i tiden. Ett krig för 1 000 år sedan kan aldrig i egentlig mening handla om de människor som lever idag, oavsett vilka argument som framförs.

Texterna ingår i projektet Den livsfarliga historien (2011), skribent Carina Rönnqvist, Samordnare, forskning vid Lärarhögskolan vid Umeå universitet.