Kapitel 5: Personer med funktionsnedsättning

Funktionsnedsättning har naturligtvis alltid funnits. Men det är i samband med industrialismens framväxt och den allmänna folkskolans införande vid 1800-talets mitt som det står klart att en del faller utanför och har svårare att lära sig läsa, skriva och räkna.

Det blir också klart att samhället får ett särskilt ansvar för denna grupp, och under artonhundratalets slut utförs ett starkt ideellt arbete för de utvecklingsstördas sak.

När den rasbiologiska skolan får genomslag inom vetenskap och politik vänder man på frågan: samhället ska nu skyddas från de funktionsnedsattas anlag och deras ”upplösande inverkan” på till exempel sexualmoral. Efter 1925 börjar man bygga ”sinnesslöanstalter”, där de interneras, inte sällan under fängelseliknande former. Villkoret för att skrivas ut är nästan alltid sterilisering. Den största av dessa anstalter blev Vipeholm i Lund, där det under andra världskriget fanns så många som 1 000 intagna. Sjukhuset blev också hårt kritiserat för att man bedrev kariesförsök på de intagnas tänder utan att dessa ens visste att de deltog i experiment.

Det är också oklart vem som är ”sinnesslö”. Läkarvetenskapen hade länge mycket trubbiga instrument till sitt förfogande för att mäta mognad eller funktionsnedsättning.

Vid 1950-talets mitt ifrågasätts anstaltsvården alltmer, inte minst i pressen. Personer med utvecklingsstörning får en egen intresseförening, FUB, och allt fler arbetar för att de ska integreras i samhället.

Samtidigt verkar gruppen av de som kallades ”sinnesslöa” ha minskat i antal på ett anmärkningsvärt vis.

Läs också:

Fördjupningstexterna är skrivna av författaren och journalisten Ola Larsmo 2010.