Islam och muslimer i Sverige

Ända sedan vikingatiden (700–1000-talet) har människor från det område som vi i dag kallar Sverige haft kontakter och relationer med muslimska kulturer. Det visar arkeologiska fynd som gjorts runt om i Sverige och går även att läsa i arabiska och persiska krönikor som berättar om vikingar som bedrev handel i de muslimska rikena.

Flera hundra år senare, under 1500-talet när Gustav Vasa var kung, inleddes diplomatiska kontakter med muslimska riken. De äldsta var med tatariska riken inom dagens Ryssland och sedan med det stora osmanska riket med centrum i Istanbul i dagens Turkiet. Under längre eller kortare tid befann sig muslimska delegationer i Sverige. Efter förlusten i Poltava 1709 flydde Karl XII och hans soldater in i osmanska riket. Där blev de kvar till 1714. När kungen väl återvände till Sverige hade han i följe ett sextiotal osmanska muslimer, judar och kristna vilka hade lånat ut pengar till svenskarna. De levde sedan i Sverige under några år och Karl XII gav dem rätten att praktisera sina religioner, så länge det inte skedde offentligt.

Under större delen av Sveriges historia har staten och kyrkan varit nära förbundna med varandra. Att vara svensk medborgare innebar länge att vara medlem i den evangeliska lutherska kyrkan och det var förbjudet att praktisera andra religioner. Ett tillfälligt undantag infördes alltså av Karl XII. Sedan var det först i slutet av 1700-talet som dessa lagar lättades ytterligare. Då kunde judar, katoliker och kalvinister bosätta sig i landet, och i slutet av 1800-talet fick svenskar rätt att lämna statskyrkan på villkor att de gick med i något annat trossamfund som var godkänt av staten. Först 1952 trädde religionsfrihetslagen i kraft i Sverige. Lagen innebar inte att man fick praktisera religion hur som helst, utan det var just trosåskådnings- och medlemskapsfrågan som blev fri. Den innebar att var och en fick välja att tro på vilken religion den ville, men också välja att helt stå utan religion.

Den första muslimen som blev svensk medborgare utan att lämna sin religion kom dock tidigare. Han hette Ebrahim Umerkajeff och kom till Sverige från Ryssland år 1897. I Stockholm träffade han en ung kvinna som hette Elisabeth Hult och år 1901 föddes deras son Hussein. När Ebrahim valde att bli svensk medborgare år 1919, folkbokfördes han som muslimsk trosbekännare i Svenska kyrkan. Det fanns ingen muslimsk församling i landet, som han kunde vara del av.

Under 1930-talet och även under andra världskrigets slutskede, kom fler muslimer till Sverige. Många av dem fick hjälp av Ebrahim Umerkajeff att etablera sig i landet. De träffades regelbundet på ett café, Kjellsons konditori, på Birger Jarlsgatan i Stockholm och där grundade de hösten 1949 landets första muslimska förening. Den hette Turk-Islam Föreningen i Sverige för religion och kultur och blev senare en församling. Medlemmarna ordnade ett muslimskt gravkvarter på Skogskyrkogården i Stockholm och arrangerade firanden av de stora muslimska högtiderna i Medborgarhuset på Södermalm och i Konserthuset vid Hötorget. En av medlemmarna grundade också landets första källarmoské, som 1959–1962 låg i Stockholmsförorten Kärrtorp.

Efter andra världskriget flyttade ett stort antal människor från olika länder till Sverige för att arbeta. De flesta kom från grannländerna, men en del också från länder som Turkiet och Jugoslavien och flera av dem som kom var muslimer. Långt ifrån alla såg sig som religiösa, men en del gjorde det och därför grundades små muslimska församlingar runt om i landet; först i storstäderna och sedan även i mindre industriorter.

Under 1970-talet skedde politiska förändringar som gjorde det lättare för personer som invandrat att behålla och utveckla sin kultur, sitt hemspråk och sin religion. Församlingar som tillhörde minoritetsreligioner fick möjlighet att söka ekonomiskt bidrag för sin verksamhet om de hade fler än 3000 medlemmar. Det var främst frikyrkor som sökte dessa medel, men 1975 gick flera muslimska samfund samman och grundade riksorganisationen Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), som ett år senare beviljades statligt stöd för sin verksamhet. Sedan dess har ytterligare muslimska riksorganisationer grundats och fått statligt stöd. I femtio år har det alltså funnits en direkt och officiell relation mellan den svenska staten och muslimska minoriteter. Den myndighet som fördelar statligt stöd till minoritetssamfund heter Myndigheten för stöd till trossamfund (SST).

I takt med att den muslimska befolkningen ökat och att fler muslimska organisationer grundats, har det blivit allt tydligare att muslimer i Sverige är långt ifrån en enhetlig grupp. Eftersom islam har etablerats i Sverige av personer som invandrat från olika länder, kulturer och teologiska inriktningar praktiseras även religionen på olika sätt. Inom den första muslimska riksorganisationen FIFS uppstod det snart motsättningar mellan olika församlingar och några år senare grundades ytterligare en riksorganisation, Sveriges Muslimska Förbund (SMF). SMF har fått statligt stöd sedan 1982.

Migrationsmönstren har haft betydelse för hur islam har etablerats i Sverige. Under kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet kom många flyktingar därifrån, och i samband med konflikter i muslimska majoritetsländer i Afrika och Asien har nya flyktinggrupper kommit till Sverige. Dessutom har personer från olika muslimska majoritetsländer flyttat hit för att studera eller arbeta. Det innebär att många av de uttryck för islam som finns ute i världen, också finns i Sverige. Detta speglas också i hur muslimer har organiserat sig i landet. FIFS grundades huvudsakligen av personer med rötter i turkiska och arabiska kulturer. Splittringen som ledde till att SMF grundades följde i hög grad etniska linjer. Församlingarna i FIFS kom att domineras av arabiskättade personer medan SMF dominerades av turkiskättade personer. Sedan dess har ytterligare flyktinggrupper kommit till Sverige från olika muslimska majoritetsländer i Afrika och Asien. I takt med att de grundat församlingar och organisationer har också antalet riksorganisationer ökat. I skrivande stund får sex muslimska riksorganisationer statligt stöd genom myndigheten SST.

De flesta av Sveriges och världens muslimer är sunnimuslimer, medan en minoritet är shiamuslimer. Skillnaden mellan sunni- och shiaislam går långt tillbaka och har att göra med både politiska och religiösa delar av islams historia. Det medför att sunni- och shiamuslimer vanligen går till olika moskéer, har sina egna imamer och andra religiösa ledare. Men trots dessa olikheter kan de också samverka i andra organisatoriska sammanhang. I vissa av riksorganisationerna ingår det exempelvis både sunni- och shiaförsamlingar.

Inom både sunnitisk som shiitisk islam finns olika inriktningar och teologiska inriktningar. Några inriktningar som finns i Sverige är sufism, islamism och salafism.

Utöver dessa grenar av islam finns det också en grupp muslimer i Sverige som ingår i ett samfund som heter Ahmadiyya. Ahmadiyyaislam uppstod i Indien under 1800-talet där en predikant vid namn Mirza Ghulam Ahmad började samla anhängare kring sig och sin mission. De flesta av världens ahmadiyyamuslimer anser att Mirza Ghulam Ahmad gjorde anspråk på att vara en profet, underordnad Muhammed. Det gäller exempelvis för den grupp som finns etablerad i Sverige. På grund av detta menar majoriteteten av världens muslimer att ahmadiyya brutit med islam och därför inte har rätt att kalla sig muslimer. De har därför blivit svårt förföljda i Indien och Pakistan och i stället etablerat sig i andra delar av världen. Ahmadiyyaförsamlingen i Sverige byggde landets första moské, i Göteborg år 1976. De har också uppfört en moské i Malmö samt har församlingar i Stockholm, Kalmar, Luleå och Arvika. Det finns enligt uppgifter från samfundet drygt 1500 ahmadiyyamuslimer i Sverige.

De flesta praktiserande muslimer i Sverige som identifierar sig som sunni och shiamuslimer är vare sig sufier, salafister, islamister eller ahmadiyyamuslimer.

Eftersom det inte finns någon statistik över hur den svenska befolkningen identifierar sig religiöst vet vi inte hur många som faktiskt själva ser sig som muslimer. Enligt Statistiska centralbyrån har omkring 1 000 000 personer muslimsk nationell eller kulturell bakgrund. Annan statistik pekar på att endast en minoritet är engagerad i församlingar. Enligt Myndigheten för stöd till trossamfund har de statsbidragsberättigade riksorganisationerna strax över 200 000 medlemmar (SST 2021). SOM-institutets återkommande undersökning av svenska medborgares religiösa engagemang visar att endast cirka 90 000 svenskar är medlemmar i en muslimsk församling och har besökt en moské i alla fall en gång under det senaste året då de genomförde sin undersökning. Det är dock långt många fler än dem som regelbundet praktiserar sin religion exempelvis i moskéer, som ändå identifierar sig som muslimer.

För de flesta människor blir religion och religiösa riter och ceremonier viktiga i samband med stora händelser i livet – när man gifter sig, när barn föds, när någon dör – eller i samband med de större religiösa högtiderna. Så är det även för svenska muslimer. Det finns även ritualer som kan vara viktiga för en del muslimer, till exempel att be de så kallade fem dagliga bönerna eller att besöka moskén i samband med fredagspredikan. Många svenska muslimer fastar under månaden ramadan och firar även den efterföljande högtiden id al-fitr. Många skulle också i alla fall någon gång i livet vilja besöka Mecka och Medina i Saudiarabien i samband med en mindre (umra) eller större (hajj) vallfärd. Ännu fler deltar på något sätt i den så kallade offerhögtiden, id al-adha, som infaller efter den större vallfärden.

Utöver dessa högtider finns en lång rad andra som kan firas av enskilda grupper men inte av alla muslimer. Exempelvis mawlid an-nabi, firandet av profeten Muhammeds födelsedag, eller ashura, då främst shiamuslimer begråter minnet över profetens dotterson Hussein som dog på denna dag i ett slag i Karbala i Irak.