Pusjkintorget – symbol för politiskt motstånd

Pusjkintorget, med statyn av den ryske poeten Aleksandr Pusjkin (1799–1837) blev under
1960- och 70-talen en samlingsplats för dissidentrörelsens demonstrationer, som ofta slutade i sammandrabbningar med säkerhetstjänsten KGB. Även efter Sovjetunionens fall och ända fram till idag har torget varit en naturlig samlingsplats för demonstrationer och politiska protester.

Pusjkintorget ligger vid Tverskajagatan mellan Tverskoj- och Strastnoj-boulevarderna, nordväst om Kreml. Torgets historiska namn är Strastnaja-torget efter Strastnoj-klostret som grundades här redan på 1600-talet. Klostret stängdes av de nya makthavarna 1919, och i slutet av 1920-talet öppnades i här istället ett antireligiöst museum. Under åren 1937–1938 revs alla klosterbyggnader.

Den Pusjkinstaty som står på torget avtäcktes redan 1880, men flyttades till sin nuvarande plats först 1950. Den stod tidigare på den del av torget som ligger på andra sidan Tverskajagatan.

År 1937, då den stora terrorn härjade för fullt, firades i Moskva och resten av Sovjetunionen ett stort jubileum beordrat från högsta ort – 100 årsminnet av poeten Aleksandr Pusjkins död. Över hela landet döpte man om torg, gator, museer och bibliotek, som nu uppkallades efter Pusjkin. Man reste minnesmärken, arrangerade utställningar och gav ut nya utgåvor av Pusjkins samlade verk.

I och med detta jubileum ”rehabiliteras” och omvärderas Pusjkin från officiellt håll. Från att ha setts som en företrädare för aristokratin och en symbol för feodalismen presenteras han nu som en frihetskämpe, en företrädare för det förtryckta folket och ett offer för tsarmakten. Han blir nu folkets diktare och en föregångare till kommunismen och sovjetmakten.

I Moskva var höjdpunkten under Pusjkinjubiléet det massmöte som ägde rum på poetens dödsdag den 10 februari, på det torg som i samband med jubileet hade döpts om till Pusjkintorget. Tiotusentals människor marscherade i kolonner fram till den blomstersmyckade Pusjkinstatyn och lyssnade till officiella festtal.

År 1965, på Konstitutionens Dag den 5 december, samlades en betydligt mindre skara vid statyn på Pusjkintorget. Då genomfördes den första icke-sanktionerade politiska demonstrationen i efterkrigstidens Sovjet. Det var de politiska dissidenternas första publika aktion, och dagen har kommit att kallas för ”människorättsrörelsens födelsedag”. Ungefär 200 personer grupperade sig kring statyn och vecklade ut plakat där man krävde en öppen och rättvis rättegång för författarna Sinjavskij och Daniel, och att myndigheterna respekterade den sovjetiska konstitutionen.

Redan efter några minuter upplöstes demonstrationen av säkerhetstjänsten KGB, som naturligtvis kände till den planerade aktionen och hade beblandat sig med demonstranterna. Ett tjugotal personer greps, men släpptes efter att förhör. Som en följd av aktionen stängdes några av deltagarna av från sina universitetsstudier eller straffades på andra sätt, men denna gång ställdes ingen inför rätta.

Författarna Andrej Sinjavskij och Julij Daniel, som demonstranterna krävde skulle få en rättvis rättegång, hade arresterades i september 1965 för att under pseudonymerna Abram Terts och Nikolaj Arzjak ha publicerat sina texter utomlands. I februari 1966 fann domstolen dem skyldiga till ”antisovjetisk agitation och propaganda”, och de dömdes till sju respektive fem års arbetsläger med stäng regim.

Rättegången mot Sinjavskij och Daniel var den första skådeprocessen sedan Stalintiden, och kan ses som slutet för avstaliniseringen och den relativa liberaliseringen under Chrusjtjov, men också som en startpunkt för den sovjetiska medborgarrättsrörelsen.

Till skillnad från hur det gick till vid Stalintidens skådeprocesser så läste de anklagade Sinjavskij och Daniel inte upp i förväg förberedda bekännelser – de erkände sig inte ens skyldiga. Anteckningar från rättegången smugglades ut och spreds i hemlighet både i Sovjetunionen och till utländsk press, och domen mot författarna ledde till protester både inom och utanför landet.

Demonstrationen på Pusjkintorget 1965 följdes av fler protestmöten och politiska aktioner och allt hårdare repressalier från myndigheternas sida. Trots detta genomfördes varje år ända fram till 1977 små demonstrationer på torget på Konstitutionens Dag.