Huset vid kajen – ett paradis för de utvalda

Vid Moskvaflodens strand, snett mitt emot Kreml, ligger ett enormt bostadskomplex i konstruktivistisk stil som sträcker sig över ett helt kvarter, längst gatan ulitsa Serafimovitja. Det är det berömda Huset vid kajen som byggdes 1928–1931 för regeringsmedlemmar och andra högt uppsatta partifunktionärer. I bostadsbristens Moskva ville man här skapa ett utopiskt bostadsområde för den nya sovjeteliten, ett mönster för framtidens boende.

När huset byggdes var det ett av de största bostadskomplexen inte bara i Sovjetunionen utan i hela Europa. Som mest är det tolv våningar högt, och det rymmer sammanlagt 505 lägenheter. Den genomsnittliga lägenhetsytan var 80 m², något oerhört i en tid då de flesta Moskvabor bodde hopträngda i små rum i kollektivlägenheter. De största lägenheterna i huset var på ofattbara 200 m².

Lägenheterna var utrustade med alla moderna bekvämligheter: telefon, tyska gasspisar, centralvärme, badrum och inte minst – varmvatten dygnet runt. De var alla möblerade med likadana möbler, som tillverkades och reparerades i husets eget snickeri. I källaren fanns ett förråd där de boende kunde hämta ut sänglinne och köksporslin.

Trots lägenheternas stora yta var köken ganska små. Det var nämligen inte meningen att de boende skulle ägna tid åt matlagning. De förväntades istället ägna sig åt den kommunistiska kampen. Färdiglagad mat kunde de äta gratis i den restaurang som fanns i huset, eller så kunde de få maten levererad direkt till lägenheten.

När man planerade och byggde det stora huset vid Moskvafloden hade man tänkt på allt som kunde spara tid och arbete åt de boende. Huset var som en stad i staden. Där fanns bank, post telegraf, sport- och fritidsanläggningar, garage, teater och biograf, läkarmottagning, frisör, daghem, tvätteri och mycket annat. Inom området låg också den specialaffär där husets invånare och andra priviligierade Moskvabor kunde hämta ut sina särskilda livsmedelsransoner.

Det stora huset var ett slutet, välbevakat bostadskomplex där inte vem som helst fick komma in. På 1930- och 40-talen satt det i varje trappuppgång en portvakt – som naturligtvis arbetade för säkerhetstjänsten NKVD. När det kom besökare ringde portvakten till den lägenhet som skulle besökas innan någon släpptes in. Om någon gäst skulle sova över var man tvungen att i förväg lämna in en skriftlig ansökan. På natten låstes alla grindar mot gatan och området bevakades av vakter med hundar.

För många av dem som på 1930-talet fick flytta in i detta paradis för de utvalda vände turen snart. De hamnade istället i Stalintidens arbetsläger eller massgravar. Av de drygt tvåtusen hyresgästerna drabbas ungefär åttahundra av den stora terrorns utrensningar. Över tvåhundra avrättades, och de flesta av dem ligger i massgravarna i Kommunarka, två mil söder om Moskva.

När någon familjemedlem arresterats vräktes resten av familjen från huset och kastades i stort sett ut på gatan. Sedan förseglades lägenheten. Under den stora terrorn fanns det trappuppgångar där alla lägenheter hade tömts på hyresgäster och förseglats med det röda lacksigillet. I vissa lägenheter byttes hyresgästerna ut flera gånger under kort tid. När man arresterat dem som bodde i lägenheten flyttade nya hyresgäster in, sedan arresterades även de och nya flyttade in osv.

Vladimir Pjatnitskij, son till den högt uppsatte kommunistfunktionären Osip Pjatnitskij, som senare arresterades och avrättades, beskriver stämningen i huset:

På kvällarna, när det blev mörkt, blev det ödsligt och tyst i huset. Det var som om de boende hade gått och gömt sig i väntan på en katastrof. Plötsligt kunde flera bilar köra in på gården, män i uniform och civilklädda hoppade ut och gick i riktning mot trapphusen – var och en visste ”sin” adress. Sedan såg man hur ljuset tändes i flera lägenheter. Eftersom jag visste var alla bodde kunde jag räkna ut vem som blev arresterad. Om alla lampor tändes i en lägenhet visste jag att man genomsökte den. Vid den här tiden förväntade sig många människor att bli arresterade men de visste inte när deras tur skulle komma. (Ur Orlando Figes bok De som viskade. Översättning Claes Göran Green.)

En av bekvämligheterna i huset var de varuhissar som fanns bakom köket i varje lägenhet och som användes för att skicka ner sopor och smutstvätt. Från hissarna kunde man komma direkt in i lägenheterna, och det berättas att de ibland användes när säkerhetstjänsten skulle arrestera någon eller göra husrannsakan i lägenheterna.

Moskvaborna kallade under många år huset för ”Regeringens hus”, men på 1970-talet blev det känt som ”Huset vid kajen”, efter titeln på en mycket uppmärksammad roman av författaren Jurij Trifonov (1925–1981). Trifonov, vars far var en högt uppsatt sovjetfunktionär, flyttade själv in i det stora huset 1931, när han var sex år gammal. Hans familj drabbades som så många andra av terrorn, och 1939, efter att hans far avrättats och hans mor skickats till arbetsläger, vräktes Trifonov, hans syster och mormor från lägenheten:

Och jag minns fortfarande hur vi lämnade det där huset vid kajen […] En person frågar hisskötaren: ”Vems är allt det här pick och packet?” Hisskötaren svarar: ”Det är från femte våningen.” Han nämner inget namn, nickar inte mot mig, fastän jag står bredvid. Han känner mig utmärkt väl men säger bara: ”Från femte.” – ”Vart ska de då?” – "Tja, vem vet. Någonstans utanför staden sägs det.” Och återigen hade han kunnat fråga mig, jag skulle ha svarat honom, men han frågar inte. Det är som om jag redan har upphört att existera för honom. De som flyttar från det här huset upphör att existera. (Ur boken Huset vid kajen, översättning Carola Hansson.)

I romanen möter vi flera personer som lever i det stora huset eller i dess närhet, och Trifonov skildrar förvånansvärt öppet den skräck som genomsyrar ett samhälle plågat av terror – och de dagliga moraliska kompromisserna och avtrubbningen. Han skildrar också den stora ojämlikheten mellan de priviligierade hyresgästerna i det stora huset vid kajen och de som bor i de förfallna husen i grannskapet.

I en av husets före detta portvaktslägenheter finns idag ett litet museum, som berättar om husets historia och om invånarna som bodde här. Museet hittar man om man går in i på gården genom den vänstra portalen vid kajen mot Moskvafloden. Ingången ligger strax till vänster när man kommit in genom grindarna, vid trappuppgång nr 1.

I museet kan man se några av de möbler som hörde till huset – mörka ekmöbler försedda med nummerbrickor – och en mängd personliga föremål som tidigare hyresgäster har skänkt. Museet har också samlat information om de hyresgäster som drabbades av Stalintidens terror och vittnesmål från de som överlevde, bl a detta från Marina Metallikova, som var 8 år då hennes mor arresterades och som återser henne först nio år senare:

Mot mig kom en främmande kvinna i sjalett och vaddjacka som sträckte ut händerna och sa med en främmande hes röst: ”Dottern min, Marinusjka!” Jag ryggade tillbaka och log generat, jag ville springa iväg, sjunka genom jorden. Jag kunde inte tro att den här åldrade, tärda kvinnan var min mor…
Jag hade väntat i så många år på detta möte med mamma, jag hade så många gånger talat med henne i tankarna, tröstat henne, jag hade skrivit till henne om hur mycket jag längtade efter att träffa henne. Och nu fick jag äntligen träffa henne… Jag lyfter inte blicken från golvet, jag är rädd för denna främmande kvinna med den hesa rösten och den främmade lukten. Nej, den här kvinnan är inte min mor.

Mer information om museet finns på deras webbsida: www.museumdom.narod.ru