Ett "renrasigt" Tyskland


I Tyskland, efter nazisternas makttillträde 1933, hårdnade stämningen mot landets romska befolkning. Liksom judar blev romer klassade som främmande raselement och därmed ett hot mot nazisternas vision om ett enhetligt och ”rent” och ”sunt” tyskt folk. De nya raslagarna - Nürnberglagarna - drabbade också romer och bidrog till ytterligare marginalisering i samhället. Statens kampanjer mot ”lösdrivare”, ”asociala” och ”arbetsskygga” ledde till att de romer som upprätthöll en mer traditionell, nomadiserande livsstil kunde arresteras och tvångsförflyttas till ”boplatser”. Dessa så kallade boplatser var egentligen en slags koncentrationsläger.

Rasforskare från den tyska kriminalpolisen gjorde en stor undersökning av Tysklands romer. Deras slutsats var att personer med blandat romskt-tyskt påbrå, kallade Zigeunermischlinge, var ”av naturen socialt mindervärdiga” - det vill säga oftast ”kriminella, arbetslösa, oförmögna att försörja sina stora barnaskaror”. Därför ägnade sig tyska polisen och SS åt att bekämpa alla ”blandzigenare”. Däremot ansåg rasforskarna att ”renrasiga” romer utgjorde rester av en utomeuropeisk ”arisk” stam, ursprungligen från Indien.

Rasforskarna trodde att det fanns ett fåtal romska släkter som genom sitt strikta upprätthållande av gamla seder begränsade sina kontakter med icke-romer och därför borde bevaras som ”levande rasbiologiska exemplar”. Denna bedömning av de ”renrasiga” romernas värde var tvärtemot den som gällde för judar, där människor med blandat judiskt-tyskt påbrå i vissa fall kunde undvika repressalier medan ”fullblodsjudar” klassades som de allra farligaste. Nazisterna klassade dock de allra flesta romska grupper i Europa som just ”blandzigenare”. Det betydde att de drabbades hårt av nazisternas politik.

Texterna om folkmordet på romer (Ett "renrasigt" Tyskland, Folkmord samt Bortglömda offer) är skrivna av Matthew Kott, historiker och koordinator för romska studier vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet (2010).