St. Louis

1939

Den 13 maj 1939 lämnade det tyska passagerarfartyget St. Louis staden Hamburg på väg mot Kubas huvudstad Havanna. Ombord fanns 930 tyska judar med inresetillstånd till Kuba. Tillstånden var utfärdade av generaldirektören för den kubanska immigrationsmyndigheten. Generaldirektören hade tagit betalt för dem och försäkrat att de skulle gälla istället för visum. Men inresetillstånden förklarades, trots myndighetens löfte, ogiltiga av den kubanska regeringen. Många kubaner visade också ett starkt motstånd mot judisk invandring.

När St. Louis kom fram till Havanna den 27 maj 1939 fick endast 23 av de 930 judarna tillåtelse att komma in i landet. De övriga fick inte lämna fartyget. Den 2 juni tvingades St. Louis lämna Havannas hamn. Den amerikanska organisationen Jewish Joint Distribution Committee (JDC) försökte förhandla med den kubanska regeringen om att alla judarna skulle få stanna. Den 5 juni gick Kuba med på att ta emot dem mot en ersättning av 500 dollar per flykting. Betalningen skulle ske senast dagen efter. JDC klarade inte av att betala den summan på den korta tiden.

Medan förhandlingarna mellan JDC och den kubanska regeringen pågick cirklade St. Louis runt i området mellan Kuba och Florida. Försök gjordes att få USA att ta emot flyktingarna, men de amerikanska myndigheterna meddelade att St. Louis inte fick komma in på amerikanskt vatten.

Den 6 juni påbörjade St. Louis färden tillbaka mot Tyskland. För judarna ombord väntade en mörk framtid. Enligt en tysk lag som hade utfärdats den 21 oktober 1937 skulle alla som emigrerade från Tyskland, men återvände, arresteras och placeras i koncentrationsläger. Men judarna på St. Louis behövde inte återvända till Tyskland. Medan fartyget var på väg tillbaka förhandlade JDC med flera europeiska länder och lyckades till slut få Storbritannien, Frankrike, Holland och Belgien att ta emot dem.

St. Louis resa till Kuba uppmärksammades i världspressen. För Hitler och de tyska nazisterna blev den en propagandaseger. Den visade att judar var lika oönskade i övriga världen som i Nazityskland.

En av dem som kämpade för att rädda judarna på St. Louis var fartygets kapten Gustav Schröder. Han vägrade i det längsta att vända tillbaka till Tyskland. Han var till och med beredd att låta fartyget gå på grund utanför den brittiska kusten, så att alla passagerarna skulle bli tvungna att föras i land i Storbritannien.

Många av de judar på St. Louis som togs emot i Frankrike, Holland och Belgien blev senare offer för Förintelsen när dessa länder ockuperades av Nazityskland.

Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.