Koncentrationsläger

Ett koncentrationsläger (ofta förkortat KZ eller KL) var ett interneringsläger för politiska motståndare och andra kategorier, som nazisterna också såg som oönskade och farliga för ”folkgemenskapen”. Fångarna sattes i koncentrationsläger utan rättegång och dom. Den rättsliga grunden var ”förordningen till skydd för folk och stat” från februari 1933, som tillät polis- och säkerhetsinstanser att vidta ”preventiva” åtgärder. I Tyskland upprättades det första koncentrationslägret Dachau i den lilla staden med samma namn nordväst om München redan den 22 mars 1933, strax efter att nazisterna hade kommit till makten. Lägren skulle avskräcka människor från alla former av motstånd mot nazismen. Under fruktansvärda förhållanden skulle fångarna brytas ned med hårt arbete, terror och förnedring.

Fram till 1935 var det främst politiska fångar som tyska socialdemokrater och kommunister som sändes till koncentrationslägren. Men därefter befolkades lägren mer och mer av icke-politiskafångar, judar, romer, homosexuella, ”asociala”, Jehovas vittnen och kriminella. Under krigsåren deporterades hundratusentals människor i de ockuperade länderna till koncentrationslägren. De största och mest omtalade lägren låg i Tyska riket och Polen.

Satellitläger med tvångsarbete

Koncentrationslägren omgärdades av höga strömförande taggtrådsstängsel. Inne i lägren fanns vakttorn med beväpnade soldater. Varje större koncentrationsläger hade så kallade satellitläger som låg inom några kilometers eller någon mils avstånd från huvudlägret, men ibland ännu längre bort. Det var ofta arbetsläger som byggdes upp på en plats där fångarna användes som tvångsarbetare (exempelvis en rustningsindustri, ett stenbrott eller ett vägbygge). Både statliga och privatägda företag använde fångarna som slavarbetskraft. Dessa läger fungerade på samma sätt som koncentrationslägren, men sorterade under ett huvudläger. I många av koncentrationslägren bodde merparten av de registrerade fångarna i de olika satellitlägren. En del satellitläger blev med tiden så stora att de gjordes om till självständiga koncentrationsläger.

Fruktansvärda förhållanden för lägerfångarna

Koncentrationslägerfångarna levde under fruktansvärda förhållanden. De bodde många tillsammans i dåligt uppvärmda baracker (kallade ”block”) och tvingades till tungt arbete. Barackerna bestod av träbritsar (i Birkenau fanns också stenbritsar) oftast i tre plan, där flera fångar fick packa ihop sig på samma brits. De var klädda i tunna fångkläder, sommar som vinter. Dålig, otillräcklig mat och usla sanitära förhållanden gjorde att många dog av undernäring och sjukdomar. Lägren bevakades av SS-soldater som behandlade fångarna mycket brutalt. Minsta verklig eller påstådd förseelse bestraffades med sadistiska metoder. Fångar som försökte fly blev oftast hängda inför de andra fångarna. Många fångar misshandlades också rent godtyckligt, utan att ha brutit mot någon av de stenhårda reglerna. I de flesta läger var dödligheten mycket stor.

Fångarna identifierades inte med sina namn utan med nummer och klassificerades i olika kategorier (politisk fånge, jude, homosexuell, Jehovas vittne, kriminell, asocial/arbetsskygg). Varje fånges kläder märktes med hans nummer och en symbol för vilken fångkategori han tillhörde samt vilket land han kom ifrån. I Auschwitz-Birkenau tatuerades fångnumren också in på fångarnas vänsterarmar. Varje dag, sommar som vinter och oavsett väderlek, fick fångarna före och efter arbetet ofta stå i timtals för att räknas i den s.k. appellen. En del av fångarna i lägren valdes ut till s.k. kapos (förmän), som skulle se till att andra fångar höll lägerreglementet och utförde sina uppgifter. De fick bättre behandling, med större matransoner och andra privilegier. Judar stod lägst i rang i alla läger och behandlades i regel sämst.

I en del läger skulle fångarna ”förintas genom arbete”, vilket innebar att de skulle arbeta ihjäl sig. De tvingades utföra extremt tunga arbeten, samtidigt som de fick extra små matransoner och blev mycket brutalt behandlade. En del av dessa arbeten var helt meningslösa. Exempelvis kunde fångarna få bära tunga stenar från ett ställe till ett annat, för att sedan få bära tillbaka dem igen.

Dödsmarscher

När de allierade trupperna närmade sig under hösten 1944, evakuerade tyskarna lägren i Östeuropa och de läger som låg närmast västfronten. Fångarna tvingades ut på så kallade dödsmarscher, till koncentrationslägren i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. De utmärglade fångarna tvingades gå extremt långa sträckor. De som inte gick fort nog sköts vid vägkanten. Utefter de sträckor det fanns järnvägslinjer packades fångarna in i godståg. Det var ofta öppna godsvagnar och många frös ihjäl under transporterna. Ungefär 250 000 människor dog av utmattning eller mördades under dessa dödsmarscher, ibland också av civila. Omkring en tredjedel av dem var judar.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.