Den nazistiska förföljelsen av andra grupper


Homosexuella, politiska meningsmotståndare, polacker och ryssar – alla förtrycktes och mördades de under den nazistiska regimen

Många grupper, förutom den judiska, utsattes för förtryck och mördades under den nazistiska regimen.

Politiska motståndare till nazismen

Politiska meningsmotståndare internerades nästan omedelbart efter att Hitler tagit makten 1933 och fördes till det första koncentrationslägret Dachau norr om München. Fångarna utsattes för starka påtryckningar och olika straffåtgärder för att ändra sin politiska uppfattning. Många mördades eller dog. De som överlevde frigavs ofta efter några månader då deras motstånd var nedbrutet.

Homosexuella män och kvinnor

Homosexuella tyska män ansågs utgöra en fara den ”ariska rasen”. De trakasserades och förföljdes. De ansågs klena, svaga och oförmögna att försvara nationen. Efter det nazistiska maktövertagandet utsattes de för ett allt hårdare tryck. Man krävde att de skulle överge sina homosexuella relationer och bli ”rasmedvetna”. Lesbiska kvinnor ansågs inte utgöra ett lika stort hot. Inte heller utsattes icke-tyska homosexuella män för några åtgärder, om de inte hade en tysk partner.

1935 infördes en ny lag där även misstanken om homosexualitet eller liknande ”misstänkt beteende” var grund för arrestering. Mellan 1937 – 1939,då förföljelsen av framförallt homosexuella män var som värst, genomfördes otaliga aktioner mot olika mötesplatser och ett nätverk av informatörer skapades. Från 1938 skickades homosexuella män till koncentrationsläger. Omkring 100 000 män arresterades och av dem dömdes hälften för homosexualitet.

Mellan 5 000 och 15 000 fördes till koncentrationslägren. De fick bära en rosa triangel som tecken på att de tillhörde den homosexuella gruppen. Vakternas behandling av dessa fångar var oerhört brutal. Eftersom nazisterna ansåg att homosexualitet var en sjukdom skulle fångarna ”botas” genom förnedring och hårt arbete. Många utsattes för mycket grymma medicinska experiment. Tusentals homosexuella fångar mördades eller dog, exakt hur många är inte säkerställt.

Lesbiska kvinnor som skickades till lägren fick istället bära den svarta triangeln Det var tecknet för att man straffats för ”asocialt beteende”. Hur många lesbiska kvinnor som hamnade i koncentrationsläger och hur många som dog där är okänt eftersom det i gruppen ”asociala” också fanns andra kategorier av dömda.

Slaver

De slaviska folken ansågs vara underlägsna det tyska folket enligt nazismen. Trots detta var slovaker, kroater, bulgarer och en del av den ukrainska befolkningen lierad med det nazistiska Tyskland. Behandlingen som människorna fick kom därför att skilja sig åt mellan olika områden.

Mer än tre miljoner ryska krigsfångar mördades, arbetades till döds, svalt eller frös ihjäl. Höga funktionärer inom staten och kommunistiska ledare mördades också.

Nästan två miljoner icke judiska polacker mördades av nazisterna. Det polska ledarskapet skulle elimineras, folket terroriseras och den polska nationen försvinna. Polackerna skulle utgöra en arbetskraftsreserv som skulle utföra slavarbete i de otaliga fabriker och läger som tyskarna satte upp. Den polska politiska ledningen fängslades omedelbart efter att kriget brutit ut och fördes till olika läger. Många polacker sköts eller dog av hårt arbete, svält och umbäranden. Nästan två miljoner polacker arbetade under kriget som slavarbetare i Tyskland. Under den sovjetiska ockupationen 1939 – 1940 deporterades 750 000 polacker till arbetsläger i Sovjetunionen och åtminstone 15 000 fångar mördades av den sovjetiska armén.

Jehovas vittnen

Jehovas vittnen var en grupp som på religiösa grunder vägrade underordna sig det nazistiska partiet och som motsatte sig Hitler som ledare.

1933 fanns mellan 20 000 och 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. Deras ovilja att delta i de nazistiska organisationerna, att hylla flaggan och göra ”Hitler-hälsning” upprörde de nazistiska myndigheterna. 1935 då allmän värnplikt infördes blev konflikten ännu värre. Jehovas vittnena vägrade delta i armén på grund av sin trosuppfattning. De var trogna sin religion och fortsatte sina bibelstudier och underordnade sig inte någon annan än Gud. 1939 var ungefär 6 000 Jehovas vittnen internerade i olika fängelser eller läger.

Cirka 2 000–2 500 tyska Jehovas vittnen och nästan 1 000 av annan nationalitet skickades till olika koncentrationsläger. De fick bära en lila triangel. Även under de hårda förhållanden som rådde fortsatte de sin verksamhet med bönemöten och mission. I koncentrationslägret Buchenwald distribuerade Jehovas vittnen religiöst material som tryckts på en underjordisk tryckpress. Medlemmarna i Jehovas vittnen fick stöd av varandra. De var trygga i tron på att deras lidande var en del av deras arbete för Gud. Av de vittnen som hamnade i koncentrationsläger uppskattar man dödstalet till cirka 1 000 tyska Jehovas vittnen och cirka 400 icke tyska.

Tyskar med annan etnisk bakgrund än tysk

Den nazistiska raspolitiken fick också konsekvenser för de 20 000–30 000 barn till tyska män som gift sig med svarta kvinnor från någon av kolonierna. Dessa barn utsattes redan innan nazisterna kom till makten för trakasserier. Det fanns också en liten grupp ”svarta barn” vars fäder var franska soldater från kolonierna som gift sig med tyska kvinnor. Många av dessa barn steriliserades.

Funktionsnedsatta

Också när det gäller människor med funktionsnedsättningar är det svårt att veta exakt hur många som drabbades av den nazistiska politiken i 30- och 40-talens Tyskland. Forskare har uppskattat att cirka en miljon människor antingen mördades, steriliserades eller utnyttjades som slavarbetskraft eller på annat sätt i det nazistiska Tyskland. Minst 275 000 mördades antagligen enbart på grund av sitt funktionsnedsättningar i bland annat det så kallade T4-programmet. Människor med alla typer av funktionsnedsättningar och sjukdomar utsattes: förståndshandikappade, deprimerade, cp-skadade, blinda, etc. Alla var de oönskade enligt den nazistiska ideologin.

1933 kom en tysk lag som gjorde det obligatoriskt med sterilisering för människor med funktionsnedsättningar. Runt 400 000 män och kvinnor steriliserades på grund av lagen.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.